Med tågmotståndarnas argument hade t-banan aldrig byggts
Först två generella påståenden jag ser som av stor vikt: 1. Utsläppsmål är arbiträra. Miljön och människans påverkan är en extremt komplex fråga som knappast låter sig förenklas till en enda punkt, vilket är grunden för vad miljövänstern med anhang vill bygga. Med stor sannolikhet kommer detta, likt annat, visa sig vara missriktade insatser. 2. Stora statliga satsningar har en tendens att dels komma för sent, dels vara grundade på politiska önskemål snarare än faktiska realiteter. Ideologins inflytande gör lätt att effektivetet och/eller lönsamhet hamnar i bakgrunden, vilket över tiden leder till att åtminstone delar av projektet bara är ett stort resursslöseri. Därtill, förseningsfaktorn oändlig byråkrati driver fram gör att även sunda och vettiga projekt lätt blir till föga nytta när de väl sjösätts. För att inte nämna sannolikheten att den långa processen ökar chansen till vidare politiskt inflytande och problemen därav. Bara dessa två enkla grundläggande faktorer borde leda till tveksamhet till projektet i fråga. Men vi har en mycket viktig del till: den ekonomiska rationaliteten bortsett från det ovan (eller, i verkligheten, som kommer därtill). Det Peter Eriksson inte vill ta upp är ju vad något som detta kostar Sverige i förhållande till andra länder. Vad har t.ex. Kina och Japan - klara föregångsländer inom höghastighetståg - som inte Sverige har? Eller Frankrike i jämförelse också? Svaret är uppenbart - helt annan demografisk struktur. Sverige är ett stort men glest befolkat land. Därtill är befolkningen av begränsad total omfattning. Sålunda, inte nog med att grundkostnaden för sådana extremt kostsamma projekt delas av färre personer i Sverige, underlaget därefter är mycket dåligt. Den intäktström som rimligtvis kan komma lär aldrig bekosta dårskapen. Ett ständigt svart - eller snarare grönt - hål att bränna pengar i. Och när väl grundinvesteringen gjorts är vi fast med den. Vilket för oss åter till punkt två ovan: stora statliga investeringar tar så lång tid på sig att resultatet av olika skäl, inte minst teknisk utveckling, lätt gör det hela obsolet vid färdigställandet. Nästa och nästnästa år kommer elbilar av mycket hög effektivitet gå ut i serieproduktion. Fortsatta satsningar - tydligt önskade av otaliga industriella aktörer - kan drastiskt förändra det teknologiska klimatet i en industri (fordon) som nära stått stilla i 100 år. Faktum är att fortsätter utvecklingen som nu finns det en klar chans att det istället är järnvägen som är den stora miljöboven om 20 år. Miltals med ny räls där extremt kostsamma skattefinansierade tåg rullar istället för högeffektiva eltransporter på redan befintligt vägnät, bekostat av brukarna själva. I tidiga 1800-talets Europa skulle kanaler för evig revolutionera transporter. Andra hälften av 1800 var det tåg. Under 1900-talet har statliga väginvesteringar legat ett eller två steg bakom bilismens framfart. Och nu skall det enligt Peter med grönsocialistanhang bli tåg som återigen avgör transportens framtid, och det på än sämre finansiell grund än 150 år tidigare. Borde inte miljömupparna och andra planekonomiivrare någonsin lära sig av historien?
