Välfärdsstaten dominerar fortfarande våra sinnen
Som son till långtidsarbetslösa så håller jag med. Men det är som en katt som fått klorna och tänderna borttagna, att förvänta sig att den kan jaga är helt enkelt grymt och felaktigt. Alla jag observerat med de här problemen (som faktiskt inte är hindrade från att jobba av någon annan anledning) verkar begränsa sig själva på ett bisarrt sätt som gör att de inte utnyttjar alla till buds stående medel till sin fördel. De vågar inte vara aggressiva, de söker jobb men tar t.ex. inte reda på förutsättningarna och marknaden för jobbet i fråga utan skickar man in ett generiskt CV och får nej, ja då är man kastad på soptippen och det är dessutom någons "fel", antagligen "borgarnas". Det är i mina ögon ett fruktansvärt självförtryck grundat i en mentalitet och inte faktiska förutsättningar - jag vet barn till framgångsrika personer som lyckas hamna i den ochså. Har funderat på om sådana här människor kanske använder en annan mekanism för att göra saker, att de måste ha en känslomässig och social anknytning till det dom gör på ett sätt som lägger krokben för dem. För det är vanligtvis trevliga och väldigt sociala människor det rör sig om - men om de hade stöpts i en annan miljö som gjorde att de naturligt inkluderades i ett sammanhang där de s.a.s. "glider in i arbetet" utan att de själva behöver använda det där de inte använder så hade det nog inte varit något problem? Och jag kan kanske i det abstrakta förstå att om man inte har det här sammanhanget så glider man in i gängverksamhet istället. Eller WoW-räder, om man är lagd åt det hållet.
