Tom Heyman

Stidsvagnar på Gotland?

Den svenska armén placerar stridsvagnar på Gotland – en effekt av Georgienkriget! Andra världskrigets pansarslag är vägledande för den svenska planeringen, men utvecklingen har sedan länge passerat den sortens krigföring. Gotland kan inte försvaras vare sig med skyttesoldater eller stridsvagnar. Ön är beroende av daglig tillförsel av energi och dagligvaror och en blockad är ganska lätt att genomföra. En blockad leder till det civila samhället sammanbrott och därmed går ön heller inte att försvara, oavsett om det finns militära förband på plats eller ej.

Det återstår för militären att förklara varför någon skulle vilja ockupera Gotland. Det är svårt att se något stort strategiskt värde för denna ö. Intresset för Östersjön har kanske ökat med den kommande gasledningen, men detta är knappast någon stor konfliktanledning. Såväl Ryssland som Tyskland har ett starkt gemensamt intresse av att ledningen fungerar och båda länderna har tillräcklig militär kapacitet för att klara detta. Gotland fyller ingen funktion i sammanhanget.

Med kriget i Georgien som förevändning har nya argument lyfts fram för att återuppväcka den gamla rysskräcken från det kalla krigets dagar, men det borde kanske finnas plats för en viss eftertanke - Ryssland har alltid känt sig hotat från väster, inte helt utan orsak:

På 1600-talet invaderade svenska armén och kom ända till Moskva för att genomföra ett dåtida ”regime change” på den ryska tronen, något som inte lyckades.

På 1700-talet försökte Carl XII erövra Ryssland men förlorade vid Poltava.

På 1800-talet togs Moskva av Napoleon men han förlorade sedan kriget.

På 1900-talet försökte Hitler skapa ett världsherravälde, men även han misslyckades.

Är det så konstigt om ryssarna undrar över vem som skall komma under 2000-talet?

Kan Ryssland lita på väst?

Ett antal överenskommelser har ingåtts som väst sedan ensidigt har upphävt.

I Helsingforsöverenskommelsen 1974 var man överens om att Europas gränser inte skulle ändras med våld, men detta gällde inte när konflikten bröt ut på Balkan.

I Reykjavik lovade USA att Nato inte skulle utvidgas österut. Men det löftet gällde bara under den presidentens mandatperiod.

Det är kanske inte så konstigt om man i Moskva är misstänksam mot väst, inte minst när man ser den omfattande militära satsning som USA nu genomför i tidigare sovjetrepubliker.

Kriget i Georgien borde ha påmint oss om att militärallianser är farliga. Att politiska äventyrare kan skapa konflikter som ingen egentligen hade tänkt sig att utkämpa. Om Georgien hade varit med i Nato – som man innerligt hoppades – hade hela Europa plötsligt varit indraget i en fullständigt meningslös konflikt.

Så skedde 1914. Gamla allianser föll ut dominobrickor när en amatörmässigt hanterad lokal konflikt plötsligt tilläts påverka hela världspolitiken. Så var det inte tänkt att det skulle bli, men så blev det när dåtidens politiker tappade kontroll över utvecklingen.

Så kan ske igen. De baltiska staterna har stora minoritetsproblem – vi vet inte om man kommer att hantera dom på ett ansvarsfullt sätt i framtiden. Enklaven Kaliningrad är en modern variant av ”polska korridoren” – en av anledningarna till andra världskriget. Att pantsätta svensk utrikespolitik, i form av ensidiga solidaritetsdeklarationer, för en framtid som vi inte vet något om vore väldigt oklokt.

Den svenska neutralitetspolitiken har tjänat oss väl i drygt 200 år. Den har besparat oss oändligt mycket elände och lidande. Den bör gälla även i fortsättningen!