Tolga Deniz har kommenterat på:
Det är fascinerande hur dramatiskt olika två synvinklar kan te sig. Det räcker bara att jämföra de två senaste artiklarna om ämnet, dels denna och den som skrevs av Halil Karaveli. Den ena, som i det här fallet företräds av Carina Hägg, är djupt pessimistisk, medan den andra som Karaveli företräder karaktäriseras av en kritisk utgångspunkt men ändå glimtar en viss optimism. Dock, i min mening finns det en egenskap hos Hägg och liknande debattörers linje som saknas hos Karavelitypen. Och detta är tyvärr antingen brist på insikt, eller helt enkelt dramatiskt underskattande tolkning av det som har hänt i Turkiet.
För att visa på exempel: Hägg belyser problemen och korruptionen inom rättsväsendet. Karaveli belyser i sin tur belyser andra problem. Fast, medan Häggs resonemang mynnar ut i ett slags "Turkiet är ruttet innerst inne" tänkande ger Karaveli aktörer i händelserna. Det visas på makter som försöker motverka de positiva steg som tagits i landet de senaste åtta åren, och på makter som ihärdigt kämpar för att föra utvecklingen framåt. Något sådant ser man inte hos Hägg. Turkiska staten, med allt vad regeringsparti/reformivrare och armé/status quo-ivrare heter, ses som ett slags monolit, där alla parter till viss del verkar vara skyldiga. Utöver minoriteterna då. Jag vet inte om detta grundar sig på missinformation eller ett medvetet negativt tolkande, jag vet inte ens om det är gjort med uppsåt, fast intressant är det.
Exempel på denna missinformation alt. (uppsåtligt) negativt tolkande ser man främst i meningen; "Dessutom hade AKP faktiskt två tredjedels majoritet i parlamentet 2002 och många hoppades då på att de skulle utnyttja tillfället att begränsa militärens inflytande vilket tyvärr inte blev fallet."
Det ser ju fint ut, och är baserat på hur det parlamentariska läget faktiskt såg ut 2002. Fast det är där de faktiska resonemangen slutar tyvärr. Carina Hägg nämner själv i samma artikel att kupper och militärt involverande i politiken i Turkiet har alltid varit en del av bilden. Alltså bör hon förstå vilken svår process det kan vara att bryta sådana maktstrukturer. Fast nu menar hon ändå i slutändan att ett nybildat parti, som vunnit folkets mandat, men inte maktelitens stöd, som första uppgift skulle tagit sig an att vända upp och ner på hela det rådande systemet? Tror Hägg att detta skulle ha varit möjligt utan att armén gjorde kupp och att allt återvände till hur det var förr? Detta kan nu kanske tas som mycket spekulativt tänkande från min sida, men sådana som påstår detta borde läsa Karavelis artikel.
Där nämner han; "För fyra år sedan gällde frågan om folkets valda representanter har rätt att lägga sig i statens styre; det som utlöste den dramatiska kris som var mycket nära att sluta i en militärkupp var att majoriteten i parlamentet dristade sig att välja en president som den gamla, "uniformerade" statseliten motsatte sig."
Detta är alltså under den period som Hägg menar att AKP borde ha minskat arméns makt. Hur skulle detta vara möjligt när man inte ens kan välja en president utan kupprisk? Efter detta politiskt kaosartade tillstånd utlystes ett nyval, där AKP ökade sina röstandelar med 13% till 47% av rösterna. Fast detta räckte inte för att stoppa de antidemokratiska krafterna. Under förevändningen att AKP hade blivit "en samlingspunkt för antisekulära krafter" försökte man stänga ner partiet och belägga dess framstående medlemmar med förbud att hålla på med politik. Detta skedde direkt efter att AKP, med stöd från det nationalistiska MHP hade fått igenom en lagändring som förde in meningen "ingen ska kunna hindras från utbildning pga. attribut som sätt att klä sig på, så vida detta inte är av sådan art som uttryckligen förbjuds i lagen". Detta var med andra ord för att göra det tillåtet för kvinnor med slöja att utbilda sig på universitet, ett förbjud som infördes av kuppgeneralerna efter 1980. Trots att det alltså var både AKP och MHP som förde igenom lagändringen (med sammanlagt 411 av 550 mandat i parlamentet) var det bara AKP som ställdes inför konstitutionsdomstolen. Detta belyser att det gamla systemet är djupt accepterat bland krafter inom rättsväsendet och armén. Carina Hägg verkar tyvärr blunda inför allt detta, och ställer istället fram opragmatiska, och tyvärr i min mening även lite naiva, krav på vad AKP borde och inte borde ha gjort. De reformer AKP gav sig in i syftade istället på, som Karaveli belyser; "Det som sker i Turkiet passar i själva verket väl in i ett välkänt, historiskt mönster: med stark, marknadsekonomisk tillväxt följer också en sociologisk och därefter obevekligen en liberal politisk förändring. Först kommer medelklassen, sedan demokratin. Motorn bakom AKP:s framgångar är en ny medelklass som inte längre finner sig i att en gammal statselit, generaler och deras allierade i byråkratin och i vad som skulle föreställa ett rättsväsende, styr och ställer över samhället."
Det har främst varit i denna riktning AKP:s reformer har varit, till nationalistiska och systemvurmande krafters förtret. Det är först på senare tid som AKP ens känt sig kraftig nog att försöka bryta ner det gamla elitetablissemanget och dess system. Karaveli nämner inledningen på denna process som; "Turkiet har en gång för alla passerat en avgörande historisk tröskel: för första gången i republikens 88-åriga historia kontrollerar folkets valda representanter staten."
Att utrota "den djupa staten" med sina avgreningar inom militär, rättsväsende och media har tyvärr inte heller varit något som svenska och andra västerländska aktörer antingen inte förstått eller medvetet valt att förvrida. Istället talar man idag om "journalister och kritiska jurister i fängelser", som om detta inte skulle ha något samband med gripandena av aktiv och före detta militärpersonell som inleddes i samband med upphittandet av av handrgranaterna i Umraniye. Och militärkuppen som avvärjdes i sista stund genom detta. Antingen känner Hägg inte till dessa händelser, eller så ignorerar och/eller misstolkar dem. I vilket fall som helst gör det hennes politiska analys problematiskt.
Med andra ord, debattörer som Hägg belyser väldigt gärna problem. Vilket ju är bra. Men de hjälper inte lösningen heller.
