Sune Thomsson har kommenterat på:
@Klart skepp
Först något om bandförsedda miniubåtar. Analysgruppen tänkte sig en farkost som både kunde gå i undervattensläge och självständigt på botten med band. Detta var en hypotes som aldrig kom att bekräftas av någon underrättelsetjänst. En sådan farkost är en utmaning för varje konstruktör men fanns ändå i slutet av VK 2 men då med dieseldrift och snorkel vid banddrift. Farkosten ingick i det tyska hamnförsvaret och skulle ta ombord sina torpeder på sandstränder.
Triton på nätet:
http://www.deepstorm.ru/DeepStorm.files/45-92/dss/908/list.htm
Triton 2 var en eldriven ”våt ubåt” sannolikt med inre tryck anpassat till dykdjupet, vilket påverkar expositionstiderna för dykarna och därmed räckvidden. Den har 6 dykare och ca 12 timmars räckvidd. Därefter krävs laddning och besättningbyte. Den var operativ 1974 med 13 enheter. Farkosten har två trimtankar. Den är 9, 5m lång och 1, 9m bred samt väger 5,7/15,5 ton. Farkosten gör 5 knop i u-läge vilket ger en teoretisk räckvidd på 111 km när alla 40-talet seriekopplade blyackumulatorer fungerar. Max dykdjup är 40m. Har aldrig rapporterats med larvband eller i container på ubåt. Kunde inte nå svenskt operationsområde från baser i Baltikum. Kräver moderfarkost i närheten av operationsområdet för en effektiv insats.
Analysgruppen hävdade att en avancerad föregångare till Triton 2 kunde förses med larvband och bäras på däcket av en 30 m lång moderubåt. Detta ekipage har aldrig rapporterats av någon underrättelsetjänst.
Skulle denna mystiska föregångare till Triton 2 verkligen kunna manövrera på de lösa bottnarna i Hårsfjärden? Varför använder man tyngande bandaggregat med komplikationer i fråga om energibehov och därmed räckvidd och trimning? Under vissa förhållanden ligger bottenspår kvar och kan därför upptäckas och analyseras.
Analysgruppens antog att moderubåten var en lyckad variant och föregångare till Piranja.
Men Piranja kom i tjänst 1988 i 2 exemplar men betraktades som otillförlitlig (Combat Fleets of the world 1993).
Se även:
http://www.youtube.com/watch?v=AxwLdB1im9Q
En resumé av inslaget:
"Det fortelles i filmen at arbeidet med å konstruere Piranja begynte i Leningrad i 1976 og at første prøvetur fant sted i 1988. Det sies også at prosjektet var omgitt med stor hemmelighet.
Det sies i filmen at bare to eksemplarer ble bygget. Opprinnelig var det plan å bygge 12 stykker, men dette ble senere redusert til 6, og deretter til to. Nå er begge to opphugget. Det gjelder også alle Triton miniubåtene. Det sies ikke noe i filmen at disse to ubåtene noen gang ble benyttet operativt mot svenske farvann. Filmen tyder heller ikke på at det før Piranja fantes andre lignende miniubåter."
Skulle den mystiska föregångaren till Piranjan ha existerat 1981 skulle den ha varit lämplig för en operation i Gåsefjärd istället för U 137.
I boken Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. and Soviet Submarines, 1945-2001 by Norman Polmar, K. J. Moore 2005 anger författarna att Piranjan inte var kostnadseffektiv vid kalla krigets slut.
Till bilden hör att inga främmande moderubåtar indikerades trots tusentals spaningstimmar med våra ubåtar. De ryska ytfartyg som hade citadell för miniubåtar var delvis kända. Vår ytövervakning med främst flyg, ubåtar och radar skulle avsevärt ha försvårat dessa moderfartygs operationer i kustnära farvatten. Bara för att ta sig fram och åter på territorialhavet skulle Triton 2 förbruka nästan all operationstid.
Under Hävringeincidenterna 1988 och 1992 skulle en midgetubåt liknande Piranjan hypotetiskt ha kunnat operera på territorialhavet. Men hypotesen försvagas av att ubåtarnas rapporter i anslutning till incidenterna byggde på typljudet (=sillstim vilket Ubåtskommissionen inte visste om när de skrev rapporten). Det påstådda bottenspåret var från ankring enligt samma kommission. Vapeninsatsen mot bottenspåret skedde mot färgburkar som ankarliggaren tyckte sig kunna deponera på botten.
Typljudsindikationerna minskar sonogrambildernas bevisvärde. En förnyad granskning kanske skulle sluta ungefär som när FOI analyserade 347-sekvensen vid Melsten: Det visade sig vara Galeasen Amalia och ingen ubåt.
De sovjetiska elitförbanden med sina undervattensfarkoster var inriktade mot NATO-hamnar och hade kärnvapeninstallationer som mål, inte svensk skärgård.Dessa förband kan inte kopplas till tusentals indikationer under 80-talet som några fortfarande tycks tro.
Ingen av nu kända miniubåtar (Triton, Sirena) hade tålt en närmiss från en sjunkbomb. Det utesluter inte att de skulle ha kunnat landsätta Spetznas i ett skarpt läge exempelvis vid våra minförråd. Men att de på ett provocerande sätt skulle öva detta under hela 80-talet är naturligtvis rent nonsens.
(Underlag för denna kommentar är taget ur min opublicerad uppsats från 2010)
Sune Thomsson