Stefan Persson

Prenumerera Stefan Perssons aktiviteter

Stefan Persson har kommenterat på:

Jo - vinsten är själva grundproblemet

Det råder en viss förvirring i debatten när det gäller vinst i vårdsektorn. Redan idag krävs det vinst i vårdsektorn i såväl privat som kommunal drift. Äldreomsorg och övrig vård (t.ex. HVB-hem) i offentlig regi drivs med krav på vinst liksom de privata alternativen. Ingen verksamhet inom kommunal och offentlig sektor har någon "frisedel" att gå med förlust. Alla har som krav att gå med vinst (hålla budget heter det i kommunal verksamhet). I kommuner går ett ev. överskott i praktiken i en verksamhet ofta till att finansiera en annan del av kommunens verskamhet som går med förlust. I mindre vårdföretag finns inte det problemet, men uppenbarligen i vissa större vårdföretag, där man har som en bärande princip att maximera vinsten, även om det innebär att skriva av en god vinst i en intern lånekarusell, som regeringen av någon outgrundlig anledning ännu inte har lagstiftat bort. Problemet har varit känt länge av våra politiker. Problemet är etiken hos de företag som inte drar sig för att utnyttja skattesystemet till dess yttersta gräns och som inte inser dilemmat i sitt eget handlingssätt. Varje kommun och varje företag har möjlighet att bestämma vad man vill med sin verksamhet - vill man att den ska vara en maximerad vinstmaskin där man pressar alla led i organisationen till dess yttersta gräns för att skapa hög avkastning och höga bonusar till chefer? Eller vill man skapa en långsiktig verksamhet som ger vinst, med en hög grad av återinvestering i verksamheten som leder till att personalen trivs och gör sitt bästa för brukarna som får en bra vård vilket leder till att de tjänster man producerar blir eftertraktade? Det sistnämnda är mycket tydligt när det gäller s.k.HVB-hem där Socialstyrelsen har funnit att de privat drivna hemmen har betydligt högre kvalitet än de offentligt drivna. Det är alltså inte vinsten i sig som är problemet utan det är inställningen till vinsten som är problemet. Om vinstintresset skulle vara grunden till problem inom den privata äldreomsorgen så måste man fråga sig vad som är orsak till de ännu större problemen inom den kommunala äldreomsorgen. I Sverige upphandlas privata vårdtjänster, vilket oftast innebär att den som lämnar det billigaste anbudet får uppdraget. Upphandlingarna resulterar därför i en nationell kvalitetssänkning inom hela vårdsektorn vilket i sin tur leder till en ineffektiv och extremt dyr vård när det gäller t.ex. HVB-hem. När det gäller äldrevården kan en billig men bristande vård leda till att fler äldre avlider tidigare än vad de hade gjort med en god vård. Å andra sidan så bör en god äldrevård resultera i att fler äldre behöver mindre omfattande insatser och att deras livskvalitet ökar. Inför gärna ett krav på alla vårdföretag att återinvestera en rejäl del av vinsten (efter avskrivningar) tillbaks i företaget och att vårdföretag med verksamhet i Sverige också ska beskattas i Sverige. Gör det möjligt för modiga och kunniga företag och kommuner att driva vård men stoppa möjligheten för girigbukarna att profitera på vårdsektorn.

Stefan Persson har kommenterat på:

Vinst är okej men tuff styrning behövs

Inom äldreomsorgen och handikappomsorgen har man sedan 1999 haft ett system för att kunna anmäla missförhållanden inom verksamheten. Det heter Lex Sarah och det utvidgades 1 juli 2011 till att gälla alla delar av socialtjänsten, offentlig som privat. Den anställde ska rapportera missförhållanden till sin chef som ska utreda och åtgärda missförhållandena. Givetvis går detta ut på att förebygga så att det inte händer igen, om möjligt. Missförhållanden ska även anmälas till Socialstyrelsen och till uppdragsgivande socialnämnd. Detta system är bra, men det som verkligen behöver förbättras är uppdragsgivarnas/vårdköparnas egen kontroll av att det de köper motsvarar kraven. Idag läggs mycket möda på processen med att upphandla tjänsterna, men när tjänsten väl är upphandlad upphör ofta kommunernas krav och kontrollerna som om upphandlingen i sig själv skulle garantera att man verkligen får det man har köpt. Det är ungefär samma sak om om Du skulle köpa en ny bil men helt utan garanti och när den rasar efter 1 månad så rycker Du bara uppgivet på axlarna.

Vinst krävs i vårdsektorn

Om vinstintresset skulle vara grunden till problem inom den privata äldreomsorgen så måste man fråga sig vad som är orsak till de ännu större problemen inom den kommunala äldreomsorgen.

Stefan Persson, 2011-11-17 11:37 0

Stefan Persson har kommenterat på:

Koncernerna och myndigheterna behandlar barnen som en vara

Thord har helt rätt i sin varning för de stora vårdbolagens konsekvenser för kvalitetsutvecklingen. Vårdgivare måste givetvis kunna tjäna pengar eftersom kvalitet kostar, men små vårdgivares vinster är "kaffepengar" i jämförelse med de stora vårdbolagens vinster och hanteringen av dessa. De stora vårdföretagen, varav flera är multinationella företag, är ofta stationerade i skatteparadis och inblandade i interna lånekaruseller för att undvika beskattning av vinsterna liksom insyn. Det är bedrövligt, men förståeligt eftersom staten inte har täppt till denna "lucka" i skattelagstiftningen i motsats till många andra länder. De stora företagen kan genom en bred ekonomisk bas skapa trygghet men även skapa osund konkurrens i upphandlingarna. En annan effekt är att det ofta utvecklas toppstyrda företagskulturer som hämmar de enskilda verksamheternas kvalitetsutveckling. Det finns absolut ingen koppling mellan storleken på ett vårdföretag och den kvalitet som finns i verksamheten. I detta perspektiv blir nationella riktlinjer för upphandling med fokus på kvalitet ännu viktigare.

Stefan Persson har kommenterat på:

Vi måste få lika villkor i vårdsektorn

Så länge som man inte lagstiftar om samma krav på tillstånd, kvalitet, upphandling m.m. för privata och offentliga utförare så undermineras möjligheterna för brukarna att få bästa möjliga insatser. För kommunerna är det självklart så att man försöker placera så många som möjligt inom de egna vårdverksamheterna för att minska kostnaderna. Problemet är att kunskapen om de kommunala vårdgivarnas effekter och kvalitet är mer bristfällig än de privata vårdgivarnas. Små och medelstora kommuner har inte reella förutsättningar att driva egna HVB-hem eftersom vården inte blir tillräckligt differentierad. Kommunerna placerar alltför ofta människor med vitt skilda hjälpbehov, problem, kön och ålder i den egna vårdverksamheten, i strid med de regler som gäller för privata vårdgivare, med usla resultat som följd. Man har ofta större kompetensbrister än de privata vårdgivarna. Försöken att samverka regionsvis har inte lyckats, förutom Gryning som ägs av alla kommuner i Västra Götalands län och Vårljus som ägs av kommunerna i Stockholms län. I och med att de verksamheterna drivs av kommunägda bolag så omfattas de av samma krav på tillstånd, tillsyn, upphandling och kvalitetssäkring som övriga vårdgivare och deras ekonomiska förvaltning blir mycket tydligare än de kommunala vårdgivarna. Jag hävdar att de kommunala vårdgivarnas verksamhet generellt inte är billigare än de privata, av naturliga skäl. Alla verksamheter har kostnader för personal, lokaler, utbildning, drift, IT-system, m.m. men enbart de bolagiserade verksamheterna redovisar tydligt vad verksamheten kostar. Ett återkommande inslag i debatten kring privata vårdgivare är att de kostar väldigt mycket och att de ger dåliga resultat. Detta upprepas ofta som ett mantra av chefer och politiker inom socialtjänsten, utan något som helst faktabaserat stöd. Efter 10 år som IFO-chef och efter att ha utbildat många kommuners socialtjänst och ca 150 vårdgivare är min erfarenhet att uppdragsgivarnas handläggare och personal hos såväl offentliga som privata vårdgivare oftast är mycket måna om att de människor de har att hjälpa ska få bästa möjliga stöd till en förändring. Ur min synvinkel finns minst 5 tydliga faktorer som måste uppfyllas för att vårdresultaten ska kunna bli optimala (oavsett om man är en privat eller offentlig vårdgivare): 1) Kompetens och förmåga hos vårdgivarens personal att skapa en god behandlingsallians med klienten och en god samarbetsallians med uppdragsgivaren. 2) Kompetens och förmåga hos uppdragsgivaren att skapa en god samarbetsallians med vårdgivaren, en god allians med klienten och förmåga att ge rätt återkoppling om vården till chefer och politiker. 3) Kompetens och förmåga hos cheferna inom socialtjänsten att backa upp sina handläggare och att ställa krav på att vården ska fullföljas tills den ger de planerade resultaten, eller att åtminstone inte avsluta vården när det finns ett vårdbehov som man inte kan ta hand om på ”hemmaplan”. 4) En väl planerad eftervård där klienten får fortsatt professionellt stöd på ”hemmaplan” med hjälp av öppna behandlingsinsatser, boende, sysselsättning och social gemenskap. 5) Nationella riktlinjer bör införas för upphandling av vårdverksamheter och den ska gälla alla verksamheter. För närvarande blir ofta upphandlingarna ett hinder för vårdgivare att kunna utveckla sin kvalitet i och med att upphandlingarna i praktiken ensidigt fokuserar på vårdkostnaden. Det lägsta anbudet ger ofta den lägsta kvalitén. Bättre kriterier måste utvecklas för upphandlande myndigheters möjlighet att bedöma kvalitén på det de upphandlar, vilket i sin tur kräver att såväl vårdgivare som uppdragsgivare använder verktyg för att kunna följa upp och utvärdera sina insatser. Tyvärr är det mycket vanligt att uppdragsgivarna avbryter vårdinsatser alltför tidigt eller beviljar orimligt korta behandlingstider. Det är naturligt att man vill dra ner på kostnaderna men detta leder istället till att kostnaderna ökar dramatiskt på grund av att klienterna återkommer hos olika vårdgivare ett antal gånger, och ofta med bristande kartläggning som grund för placeringen. Om man istället skulle våga bevilja kostnader för en tillräckligt lång behandlingstid så skulle kostnaderna för institutionsvården minska med ett antal miljarder per år. Om man ska göra något, då ska man göra det ordentligt! Bristerna inom kommunernas eftervård är en mycket påtaglig orsak till de bristande resultat som politiker och chefer ofta menar uppvisas av HVB-vården. Samma villkor för vårdgivare, oavsett vem som är huvudman, är en nödvändighet för att privata och offentliga vårdgivare gemensamt ska kunna utveckla vårdinsatserna till nytta för klienterna och med minskade kostnader.