Stefan Bengtsson har kommenterat på:
Till Ingvar Ericsson:
Du verkar tyvärr fortfarande inte ha förstått vad jag faktiskt skriver. Jag har emellertid inget emot att sänka ribban ytterligare för att göra mig förstådd. Det är trots allt talaren som måste anpassa sig till sin publik, inte tvärtom. En lärdom som för övrigt kan vara nyttig för många läkare och vetenskapsmän, misstänkta eller sakkunniga i det aktuella målet eller inte, att ta till sig.
När det gäller frågan om bevisprövning och bevisvärdering så ger de riktlinjer från RMV som du hänvisar till fullt stöd för det som jag försöker få fram här: expertise is on tap, not on top. Tyvärr har du fullständigt fel i att juridiken inte står över vetenskapen. Det är domstolen som avgör vad som ska ingå i deras prövning och hur det ska värderas. När det gäller områden i vilka domstolen saknar sakkunskap så kan man i normalfallet anta att domstolen stödjer sig på utomstående sakkunniga, såväl parternas som egna, men i princip finns det inget som hindrar att domstolen bedömer även komplicerade tekniska eller vetenskapliga utsagor på egen hand (detta skedde exempelvis i Pirate Bay-målet, som var mycket komplicerat i tekniskt hänseende). Om domstolens slutsatser i sådana fall är helt uppåt väggarna enligt konsensus bland den samlade expertisen på området så är det bra nyheter för den förlorande parten eftersom kan ge stöd för hennes sak vid en eventuell överklagan. Detta lär knappast ske särskilt ofta; särskilt juristdomare lär vara noga med att inte försöka att ge sig på områden som de inte behärskar, medan nämndemännen kan vilja visa sig på styva linan. De blir oftast övertalade av juristdomaren, men det förekommer att de skriver skiljaktiga meningar, och de har rätt att skriva vad de vill. I typfallet kommer dock domstolen endast att göra en strikt juridisk bedömning av de sakkunnigas utlåtanden i den meningen att de endast stödjer sig på vedertagna rättsliga principer. Att domstolen skulle uttala sig om den "vetenskapliga kvaliteten" på ett utlåtande från en sakkunnig eller annan expert borde vara ytterst sällsynt, det är upp till parterna att vederlägga motpartens expertis med egen expertis, och domstolen kan som sagt besluta att höra oberoende expertis. Så nä, science is on tap, not on top.
Sannolika skäl är en svagare standard än "utom rimligt tvivel", även kallat tillräckliga skäl, vilket krävs för fällande dom. En åklagare har åtalsplikt och måste väcka åtal i de fall i vilka det framstår som uppenbart mot bakgrund av omständigheterna och rättspraxis att bevisningen är tillräcklig för en fällande dom: det föreligger här tillräckliga skäl för att domstolen ska anse det som åklagaren påstår bortom rimligt tvivel. Here is the kicker: en åklagare har emellertid också s.k. åtalsrätt i de fall där det saknas rättspraxis eller det inte direkt framstår som uppenbart av omständigheterna att bevisningen kommer att räcka till. Detta för att åklagaren ska kunna driva mål till åtal som kan komma att visa sig kunna bevisas bortom rimligt tvivel först vid förhandlingen, där vittnen talar under ed (man är inte under ed under t.e.x. polisförhör) och då kan komma att göra uttalanden som skiljer sig från vad som framkommit under förundersökningen, vilket också kan få konsekvenser för tillgänglig skriftlig eller teknisk och vetenskaplig bevisning, som mot bakgrund av de nya förhållandena kan komma att framstå i annan dager, och vilket i förlängningen leder till att åklagarens påståenden kan bevisas bortom rimligt tvivel. Av denna anledning har åklagare ett visst utrymme för skönsmässig bedömning; det krävs som minimum sannolika skäl för att väcka åtal och det är denna standard som den tilltalade ska bedömas efter när det gäller obefogat åtal.
I det aktuella fallet hade som sagt den tilltalade häktats på sannolika skäl (vilket för övrigt är den starkaste misstankegraden för häktning) och redan på den grunden kan man avfärda att åklagaren skulle ha bitit mer än han kan tugga. Vidare saknades det rättspraxis på området, vilket ger åklagaren ett större manöverutrymme. Det fanns en polisanmälan från anhöriga och vittnen som sett de misstänkte injicera något i offret precis före dödsfallet. Slutligen: de sakkunniga var oeniga. I detta fall är den min fasta övertygelse att vi ligger närmare åtalsplikt är åtalsrätt och att man vida överstiger kravet på sannolika skäl. Det fanns ett stort utrymme för att förhandlingen skulle få avgörande betydelse för utgången.
Det är här som du missar poängen med vändningen "absence of evidence is not evidence of absence". Precis som du säger är det upp till åklagaren att bevisa det som han påstår; han har den fulla bevisbördan. Om domstolen anser att det saknas tillräcklig bevisning för att slå fast bortom rimligt tvivel det som åklagaren påstår så håller inte åtalet. Det är därmed inte bevisat att den misstänkte har gjort det som åklagaren påstår. Däremot kan man inte vända på det och därmed anse det bevisat att den misstänkte inte har gjort det som åklagaren påstår. Ditt tankefel är alltså att du anser den friande domen är bevisning för att åklagaren inte hade sannolika skäl för åtal, när den i själva verket endast fastslår att det saknades bevisning för "bortom rimligt tvivel".
Jag har ingen uppfattning i frågan om den misstänkte läkaren faktiskt har gjort det som hon är åtalats för. Det kan man inte veta endast på grundval av vad som framkommit i detta mål. Inte heller har det kunnat bevisas hur mycket tiopental som faktiskt hade administrerats i brottsoffret eller vem som gjorde det eller vid vilket skede i behandlingen eller ens om det var dödsorsaken. Att åklagaren hade sannolika skäl för åtal är emellertid uppenbart. Jag skulle gå så långt som att påstå att det var åtalsplikt i detta fall, inte endast åtalsrätt.
Du skriver vidare att den omständigheten att jag kallade dig en "rättshaverist" utgör ett argument. Detta är för mig fullständigt obegripligt. Vad menar du? Jag skrev att "dina skrivelser i syfte att få åklagaren åtalad för obefogat åtal utgör mot denna bakgrund tyvärr endast futilt rättshaveri". Notera alltså att jag skrev "mot denna bakgrund". Att du är en rättshaverist är således en slutsats dragen mot bakgrund av den argumentering som framfördes i direkt anslutning ovanför slutsatsen.
En som däremot inte är en rättshaverist är åklagaren, som ju inte överklagade den friande domen.
Jag ser också fram emot de utredningar som ska utföras av rättsvårdande myndigheter; men att gå så långt som att påstå att dessa myndigheter "har alla ansett att fallet behöver granskas" är synnerligen missvisande. När det gäller RMV så talar vi om en översyn av rutiner som är vetenskapliga snarare är rättsliga. Detsamma gäller Socialstyrelsen. Justitiekanslern gör alltid en utredning avseende häktade som sedermera frias. RÅ och polisen ska granska sex påståenden som den misstänkte har gjort och dessutom utreda vilka förbättringar som kan göras för att förbättra den medicinska sakkunskapen i rättsliga förfaranden. Inget av detta kan tas som intäkt för att felaktigheter har begåtts av polis, häktesvakter, åklagare eller domstolar. Det får utredningarna visa. Däremot har detta mål fått konsekvenser för läkare, vilka jag hoppas numera kommer att bli mycket mer noggranna med journalföring och provtagning.
