S-Ö Lindahls aktiviteter Fredrik Segerfeldts räkneexempel utgår från att det skulle kosta 50000 kr att plocka hit en invandrare (20 miljarder dividerat med 400000 människor) under första året och åren därefter NOLL kronor. Vilken grund har Segerfeldt för dessa fantasisiffror? Och de sociala och kulturella konsekvenserna? Ett sönderslaget samhälle – något som knappast bekymrar en sann nyliberal.
Teglunds påstående att Sverige är ensamt om att prata om ’andra generationens invandrare’ är helt enkelt fel. I USA, t.ex., klassificeras människor i folkräkningar efter etnicitet som ’svart’, ’latino’, etc. Vad är detta annat än att ange invandrarbakgrund. I Sverige påpekar representanter för afro-svenskarnas förbund att de vill benämnas just som ’afro-svenskar’ och inte som ’svenskar’. Vad är detta annat än att självmant vilja markera sin invandrarbakgrund.
Självgodheten hos svenska journalister är iögonenfallande. Bland dessa tycks det vara en allmän uppfattning att alla andra länder håller på att falla ner i ett barbari. Endast Sverige lyser som en fyrbåk. Hur många Rosengård behövs det för att dessa självutnämnda helgon ska inse vad andra länder redan har uppfattat? Eller kommer man att sopa problemen under mattan och med moralisk terror tvinga folk till tystnad och underkastelse?
Självklart att Eva-Lis Sirén vill titta framåt och inte bakåt. Hon har ju själv ett eget ansvar för den katstrofala utvecklingen. En Lidnersk knäpp måste ligga bakom att hon nu plötsligt vill använda vetenskapliga metoder. Sirén kan ju börja med att avskaffa de alltigenom ovetenskapliga och politiserade lärarhögskolorna.
I Valterssons artikel finns det inte ens en antydan till någon motsättning mellan fri invandring och ett välfärdssamhälle med omfattande garantier om försörjning oavsett arbete. I alla andra länder gäller endera: - Välfärdssamhälle och noggrann selektering av vem som får komma in - Generös invandring men endast rudimentärt stöd från samhället. I Sverige erkänner etablerade partier inte denna motsättning. Den signal som landet sänder ut är ”Du är välkommen hit oavsett din möjlighet att försörja dig eller hur du sköter dig” (som en illustration av det senare, se Kent Ekeroths Newsmillartikel den 15:e april). I Valterssons värld finns inte någon gettofiering av Sverige eller medvetenhet om att för mycket av mångkultur spränger sönder ett land. Det vore klädsamt om hon och hennes meningsfränder lät publicera siffror som visar varför socialbidragsberoende och barnfattigdom ökar trots goda tider. De parallellsamhällen som vi kan se i andra mångkulturella länder byggs nu successivt upp även här. Och våra politiker står vid sidan om och applåderar. Mer bensin på brasan.
HC Cars: Du återvänder hela tiden till att det multikulturella samhället är is sin ordning så länge alla respekterar lagen. Två tankefel: Ett FUNGERANDE land är så mycket mer än sina lagar. Ett samhälle där allt man har gemensamt är lagen är mycket, mycket torftigt. Vår kultur, våra seder, våra underförstådda handlingsmönster utgör den gemensamma basen utifrån vilken vi kan leva någorlunda konfliktfritt. I ett land där den av alla delade basen endast utgörs av lagen blir den gemensamma samlingsplatsen domstolen - förutom försäkringskassan. Vår demokrati kommer att urholkas, något som man kan se redan i dagens Sverige. För att undvika konflikter måste problem sopas under mattan och människor som vill belysa dem offentligt kölhalas. Tankefel nr 2: Lagen är inget för alltid givet. I det mångkulturella samhället kommer den förändras allteftersom styrkeförhållandena i valmanskåren förskjuts. Lägg därtill att en viss grupp (läs: muslimer) har en tendens att ägna sig åt utpressning. ”Ge oss vad vi kräver annars …”.
Om det mångkulturella samhället med invandring som utgångspunkt misslyckas i land efter land och om det misslyckas oavsett angreppssätt (jämför Storbritannien med Frankrike) så är det rimligt att fråga sig om det inte är själva idén det är fel på – inte implementationen. En svaghet hos mångkulturalisterna är att de inte tycks erkänna att det finns gränser för hur stora skillnader ett samhälle kan klara av. Författaren ovan slår in öppna dörrar när han skriver att ett helt likriktat samhälle är ett fattigt samhälle. Det vore betydligt mer intressant om han diskuterade mångkulturens gränser.
Problemet med Kamali är att han aldrig har accepterat demokratin. Att andra åsikter än hans egna, t.e.x Bergströms och Åkessons, ska få framföras ingår inte i hans föreställningsvärld. Kamalis tankemönster är tydligt förankrad i Mellanösterns kultursfär. För övrigt kan man undra hur Uppsala universitet har kunnat städsla en så ökänd rättshaverist. Enda förklaringen är att universitetets sociologiska institution i sin kamp mor ”rasismen” behöver en politruk, inte en vetenskapsman. Kamali – du gör dig bäst när du sitter i ett hörn och tycker synd om dig själv.
För att få en korrekt bild av vad som händer i våra förorter måste man idag gå till utländska medier. Heder åt dessa som till skillnad från svenska medier inte mörkar. Gurgîn Bakircioglu är en värdig representant för den svenska journalistkåren.
Sabuni skriver att vissa irriterar sig på att ’alla inte har samma kläder på sig’. Han tycks anse att burkan är ett klädesplagg vilket som helst. Där har ni i ett nötskal förklaringen på att vissa grupper är mer eller mindre ointegrerbara med sina konstiga syn på hur mänskligt umgänge fungerar. Sabuni vill göra invandringsproblemet till en fråga om rasism, ”vita” mot resten. Förklara då varför östasiater är en så lyckad och välsedd grupp i Sverige!
För denna sida ansvarar S-Ö Lindahl
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.
