Facebook 
Rolf Nilssons aktiviteter Det kanske inte är syftet att det ska stimulera till mer arbete, men det ger i alla fall en möjlighet att åter bygga upp en del av den välfärd alliansen sålt och satt ett pris på för att få. Och då kommer också jobben våra nuvarande aktörer rationaliserat bort av vinstintresset tillbaka.
Till dig som skrev den första kommentaren vill jag bara säga: Det är väl ändå två som väljer att bo ihop från första början och om det senare visar inte fungera, så kan väl inte detta vara ett skäl till att den ene ska bli hemlös för detta. Och en av två historier om vad som inte fungerade, behöver inte upplevts likadant av den andre. Det finns alltid två sidor och upplevelser kring "sanningen"!
Rolf Nilsson, tidigare hemlös: Vad hjälper det med pedikyr, internetuppkoppling, tid hos frissan, samtalsterapi och kanelbullar när du på kvällen är hänvisad till något som inte kallas hem?
När en person kommer till socialtjänsten och är i behov av hjälp, upplever den människan nästan genomgående att den utsätts för en onödig misstänksamhet. Den sökande får svara på frågor som hon upplever som närgångna. Dessa frågor berör sådant som man i vanliga fall inte vill lämna ut till människor man inte känner. Oftast förstärks även obehaget då de här frågorna framförs som ett krav på motprestation till den hjälp man söker. Den sökande är redan i ett kritiskt skede när hon ställs inför detta ifrågasättande. Ett bemötande som blir mycket obehagligt när det handlar om behov av hjälp till det absolut nödvändigaste. När så inget lurendrejeri kan hittas får personen hjälp till existensminimum. Det är en summa som några tjänstemän på konsumentverket räknat ut och som sen går via finansutskottet vidare till ett betänkande. Därefter blir det till underlag för det beslut som stadsdelarna har att hålla sig till när de sen ska möta människor som upplever verkligheten på ett helt annat sätt. Inte sällan blir den sökande tvungen att komma fler gånger. Då upprepas även förfarandet med ansökningsblanketten; där den sökande varje gång får fylla i de uppgifter han redan fyllt i om och om och i samma ordning varje gång. Varför gör man så när alla uppgifter redan finns? Det skulle kunna räcka med en enkel fråga och att man sen fick skriva under ett papper på att inget har förändrats sen föregående besök. När hon väl får hjälp är det aldrig mer än det som ”socialtjänsten” är satta att försvara som det absolut nödvändigaste. Det är inte utifrån vad den sökande försöker förmedla som sina behov. Vid de fall som handläggaren ser det orimliga hänvisas till överordnade. Det finns en känsla av att inte bli respekterad, att inte bli sedd som något annat än en siffra i socialtjänstens bokföring. Besluten ligger oftast så oerhört långt borta. Det gör att den hopplöshet som bidragstagaren bar på innan hon tog till det sista halmstråt; att gå till socialbyrån, känns dubbelt så tung. Det outtalade ultimatum som lyder: Följ våra regler o attityder eller var utan är inte värdigt en demokrati. Förstår inte människor att utanförskapet förstärks av liknande ultimatum? Man kan ju fråga sig varför socialtjänsten har så svårt att respektera alla de signaler, som visar att situationen i sig själv; den att besöka ett socialkontor är så obehaglig. Det blir ofta till en börda som läggs ovanpå den redan tyngda och utsatta människan. Vi lever ju i ett samhälle som så ofta vill framhålla betydelsen av att alla skall behandlas med respekt och utifrån att vi alla har lika värde. Det känns inte så i de här situationerna. Som sökande snurrar det i huvudet och man ställer sig många frågor: Är det meningen man ska tycka att det är så obehagligt att man inte vill komma tillbaka? Är det för att handläggare har svårt att hantera en person som är i beroendeställning? Har handläggarna sådan press på sig från sina chefer att de inte vågar känna efter? Eller är det helt enkelt så att hela systemet med socialbidrag är ett av våra mest tydliga uttryck för den dubbelmoral som råder i vårt samhälle. Den där vi talar oss varma för allas rätt till en grundläggande trygghet. Om vikten av att värna om allas rätt till en skälig levnadsnivå. Varför är det så svårt att öppna upp för det här? När någon kommer med kritik tystas den inte sällan ner av beslutsfattare som av någon anledning tycks ha väldigt starka drivkrafter att behålla den ordning som råder. Det här är ett samhällsmönster som befäster omöjligheten för så många.
Tack för dina värmande ord Anders! Vi hade väl alla våra "arbeten" att gå till på den tiden. Ditt och andra i ordningsmakten var att se till att vi inte utförde eller kom till vårat :-) Och togs vi på ett "jobb" eller springande ifrån ett har jag alltid sett mig som tvåa, vilket kanske kan ses som ett sätt att vara trevlig "buse" :-)
Jag har bombarderat hemlöshetens marknadsaktörer med arga, känslomässiga och lösningsfokuserade texter om en verklighet alla tycks blunda för i jakten på pengar. Jag har sprungit på möte efter möte i tio år. Men jag känner inte att jag fått gehör, skriver Rolf Nilsson, föreningen Stockholms hemlösa.
Våra politiker i Sala vill nu med ett så hånfullt förslag förbjuda fattiga medborgare att synas i vårt samhälle. De människor detta gäller är individer som känner sig tvingade att försöka få ihop lite pengar till en "dräglig" levnadsstandard. En standard våra beslutsfattare genom sin diskriminerande hållning bidrar till att människor inte har, skriver Rolf Nilsson från Föreningen Stockholms hemlösa.
Om Charlie för dig ser ung och naiv ut Benke. Då verkar du vara en totalt oinsatt människa i denna fråga. Du tycks generellt tro våra hemlösa är "knarkare" eller på annat sätt missbrukare av någonting och som inte vill göra något åt sin situation. Den bild du målar upp Benke är så verklighetsfrämmande att marsianer känns mer verkliga. Men för att du ska få en ny mer sanningsenlig bild av verkligheten så skickar jag med den senaste forskning som gjorts om bostads/hemlösa i Sverige. Enligt socialstyrelsens definition är den senaste officiella siffran: 17 800 ”hemlösa”. Siffror som bara bygger på de individer som har varit i kontakt med socialtjänsten eller någon frivilligorganisation. Enligt samma definition menar Sven Bergenstråle (bostadsforskare) att det faktiska antalet snarare är runt 400 000. Han har då även räknat in de som inte söker hjälp hos socialtjänst eller frivilligorganisation. Det är inte så svårt att förstå att det sker en uppdelning av människor. De som syns och de som inte syns enligt vissa beräkningar. Det finns en magisk tremånadersgräns där du övergår från att vara ”hemlös” till att bli ”bostadslös”. Varför då? Varför just tre månader? Alla de runt 46 000 ensamstående unga föräldrar med barn. De som tvingas bo under otrygga förhållanden i andrahandskontrakt och hos vänner. Varför räknas inte de som ”hemlösa”? Varför är det så viktigt att kalla de för ”bostadslösa"? Tänk om vi dessutom skulle räkna in alla som har ett andrahandskontrakt, ett som löper över tre månader, de som bor hos vänner, hos sina föräldrar. Av någon anledning finns de här människorna inte ens i närheten av det som vi vanligtvis ser som ett ”hemlöshetsproblem” För att definieras som hemlös måste du bära skammen. Du måste söka hjälp av de som för statistik. I socialtjänstlagen är ”självvalsprincipen” inskriven. Den gör dig ansvarig för hur din bostadssituation skall definieras: Antingen som ett bostadspolitiskt problem eller som ett socialt sådant. De flesta upplever både skam och förnedring av det bemötande de får hos socialtjänsten. Plötsligt ska du svara på saker som inte har någon som helst relevans till att du saknar ett hem. Hela din och din familjs historia rannsakas . Hamnar du en gång i klorna på de organisationsmänniskor som finns där för att ”hjälpa” dig, så riskerar du att inte komma ur deras grepp. Börjar du trilskas kan det dessutom hända att dina barn placeras på fosterhem. Detta är så ofattbart för människor som inte har råkat ut för det att den som en gång närmat sig denna osynliga gräns inte sällan märks för livet. Men så länge du håller dig borta därifrån kommer du aldrig heller att sammanblandas med denna grupp. Den grupp som det söks pengar på. Den grupp som stigmatiseras. Det vill säga de som vi tycker så fruktansvärt synd om. Vårt lands ”fattiga” och hemlösa.
Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds Universitet. 11 miljarder är alltså vad vissa människor i olika myndigheter och andra organisationer tjänar på hemlösheten. Som jämförelse skulle 11 miljarder räcka till att köpa in11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara! Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå. Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal. Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i? Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på. Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser. Hans Swärd, professor i socialt arbete och forskar om hemlöshet säger: ” Hemlöshet är ett strukturellt problem, där bostadspolitiken är central. Skulle det finnas tillräckligt många bostäder, så skulle antalet hemlösa vara färre. Men eftersom det finns ett hårt tryck på bostäderna i storstäderna kan hyresvärdarna välja och vraka. De utslagna väljer man bort i ett sådant läge. Dagens verksamheter för hemlösa är en upprätthållandestrategi där landsting, kommun och frivilligorganisationerna arbetar utan tydligt mål. Det är ett resultat av den avreglering av bostadspolitiken som skedde under 1990-talet. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”. Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”. Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”. Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”. Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”. Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats? Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation. Rolf Nilsson Föreningen Stockholms hemlösa
Varför sätts inte resurserna in i ett tidigare skede än då du redan blivit vräkt? I Sverige finns det runt nio hundra organisationer och trettiotusen avlönade hjälpare som ägnar sig åt diverse livsuppehållande åtgärder. Upp mot tjugotusen hemlösa lotsas och coachas fram och tillbaka mellan kontroll medömkan.
För denna sida ansvarar Rolf Nilsson
Jag är en kille i mina bästa år och bor singel i en liten tvåa i Gröndal (Stockholm). Jag brinner för och är engagerad i att våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på och allas vår grundlag ska gälla alla våra medborgare utan urskiljning. Vi kan inte dela upp människor i värdiga eller inte värdiga i rättvisefrågor.
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.
