Jag säger nej till vänsterns förslag om sänkta straff
Alliansen och Ask talar om skärpta straff, under förevändning att allmänheten önskar sig det. Så ska samhället bli tryggare. Men förlängd fängelsevistelse utan professionell rehabilitering kommer att få motsatt effekt. "Men Allmänheten kräver hårdare straff för brott som grov misshandel och för återfallsförbrytare.” Men kära justitieminister, det är väl inte allmänheten som ska stifta våra lagar? Borgarna i alliansen har ju lovat ”skärpta straff” länge och kvällspressens löpsedlar skrämmer upp folk med alla skriverier om ”farliga kriminella” som ränner runt i riket på fri fot. Allmänhetens bild bygger på mediernas bild som eldar på en människosyn som säger att människor ÄR KRIMINELLA. De är inte personer som alla andra som är söner, bröder, systrar, pappor, vänner, har kunskaper och färdigheter; INDIVIDER som har begått ett brott eller flera. Vad tror ni priset blir för detta förutom ett antal miljoner som kriminalvården (läs skattebetalarna) ska punga ut med till nya fängelser? Mindre brottsbenägna fångar redo för samhällslivet när de kommer ut efter åtta år istället för sex år? Tro det den som vill. Långa straff skapar vanmakt, hat och frustration. Det finns knappt någon rehabilitering värd namnet på svenska anstalter. Meningslösa dagar segar fram med menlösa aktiviteter, antigen på en verkstad eller i ett klassrum fylld av gamla pundare som säger sig vilja ”studera” (de som inte orkar jobba). Du ska vara mentalt mycket stark för att klara studier under sådana villkor – oftast helt hänvisad till ”självstudier” utan lärare. Och ju längre straffet blir ju svårare blir det att hålla sig borta från knarket som flödar in på anstalterna. Vad återstår? Bygga muskler i gymmet och inrätta sig i de hierarkierna som finns på kåken. När man sedan kommer ut så ska man börja om. Jobb och bostad krävs för att orka. För att VEM SOM HELST ska orka. Och fixar man inte det så uppsöker man gamla ”kompisar” heller än gamla socialtanter och sedan är man fast i skiten igen. Detta är verkligheten för väldigt många svenska interner. Vad har väl jag att komma ut till? Jag menar, satsa heller dessa miljoner på vettiga verksamheter i nuvarande anstalter (som bygger på de RESURSER som finns hos de intagna) och på EFTERVÅRDEN. Försök samordna de ”goda krafter” som ska – eller i varje fall borde – finnas till hands når ”fångarna” kommer ut. Arbetsförmedlingen, socialkontoret och inte minst bostadsförmedling. Olika behandlingar och ställen för missbrukare måste också kopplas in i samma eftervårdsprogram. Som det ser ut i dag knäcks man på vägen MELLAN alla dessa instanser. Jag hade själv fortsatt mitt missbruk om jag inte hade fått hjälp. Dels av en god vän som idag är min arbetsgivare. Han trodde på mig då ingen annan gjorde det. Nu har jag både jobb och bostad och är en nykter alkoholist. Det som oroar mig mest är alla dessa unga killar och tjejer runt om i stan och i många förorter som självklart söker spänning och tycker livet är skit om det inte ”händer något”. Kanske flyr de också den realitet som deras föräldrar sitter fast i, situationen i skolan, resultatet av att ha polisanmält någon som slagit eller rånat och som förvärrat hot och trakasserier eller andra tillfälligt svåra omständigheter i familjer. Unga vildar på 15 år tar vilka risker som helst för lite ”action”. Sedan åker de fast för skitsaker och rakt in i brottsregistret för flera år. Kanske lugnar några ner sig. De söker jobb och arbetsgivare vill nu se utdrag ur brottsregistret och sedan var det inget mer med det jobbet. ”Vad gör vi nu? Hur fan skaffar vi cash”? ”Den som inte har han tar.” Odlar egna föreställningar och lösningar på sin situation. Där jag växte upp på 1960-talet fanns det vuxna män som vi ungar såg upp till. De flesta var knegare och kunde umgås med ungdomar på fritiden utomhus. Om någon gjorde något dumt tog de tag i det själva. Kan inte minnas att någon ringde polisen. Dessa vuxna ser man inte längre. Ungarna är vilsna. De som rör sig på stan eller över förortstorget på kvällarna är helt andra män med andra värderingar. De ”skyddar” småkillarna på sitt sätt och det kan jag förstå. Vem skulle annars göra det? Föräldrarna som sitter hemma framför sin TV? Fältassistenterna som inte längre finns där ute? Det är en tuff värd att växa upp i när vuxna sviker. ”Vem fan är ni att klandra oss”, som rapparen säger när han åker fast. Varför, Ask, tittar du inte på vårt grannland Norge och ser din kollega där? I en artikel – Gör porten vid – i tidningen Morgenbladet ( www.morgenbladet.no ) står det om hur han och regeringen vill MINSKA strafftiden och hellre satsa på INNEHÅLLET i fängelsestraffet. Intentionen är att ha färre fångar i norska fängelser. Man vill använda ”straff som verkar”. Deras forskning visar att ”samhällsstraff” fungerar mycket bättre än fängelsestraff och leder till långt färre återfall. Det handlar om ”vägen tillbaks” När ska våra svenska politiker börja fatta det?
