Socialdemokratin - inte nyliberalismen - gick segrande ur 1900-talet
#22-26 Viktor Sandahl: Tack för dina kommentarer. Som jag skriver ovan är välfärdskapitalism en kompromiss i vilken man inser kapitalismens incitamentskapande styrkor men också erkänner att den ensam kommer att leda samhället mot oförsvarbara, och för kapitalismen själv på sikt förödande, skillnader mellan människor. Det handlar om att ge människor både en andra och en tredje chans men också om att ha förmågan att se att ens egna och andras livsbetingelse plötsligt kan förändras i grunden. Att den som känner sig helt frisk nästa morgon kan bli diagnostiserad med en cancer som kräver en extremt dyr behandling, att ens barn kan födas med multipla handikapp eller att man plötsligt kan vara med om en trafikolycka. Istället för att då kräva att man har en egen privat försäkring (i många fall bunden till en specifik arbetsgivare som i USA) bygger socialdemokratins trygghetssystem på att vi alla, när vi är friska och kan avstå en del av vårt överskott, hjälps åt att solidariskt betala för denna vård och omsorg. Svårare än så är det egentligen inte. Jag tror alltså inte som du att kapitalismen klarar sig alldeles utmärkt utan socialism” om man med ”socialism” förstår en kontinuerlig omfördelning av resurser och investeringar i människors humankapital. Tvärtom ser vi nu med all önskvärd tydlighet att den lånefinansierade konsumtionsdrivna ekonomin går mot sitt slut och hur tilltagande inkomstskillnader (och bildningsnivåer) håller på att trasa sönder det amerikanska samhället.
