I dagens riksdagsdebatt om Gaza syntes tydligt en skiljelinje mellan regering och opposition. Regeringen förhöll sig mycket defensiv, men menade att Sverige i frågan har varit offensiv och gjort allt man kunnat. Utrikesminister Carl Bildt tycktes mena att det var tur att inte de rödgröna satt i regeringsställning eftersom man dels var splittrade, och dels verkade ha en övertro på aktion framför sin egen diplomati.
Både Hans Linde (V), som initierat debatten, och Mehmet Kaplan (MP) menade att dialogen nått vägs ände och att en effektiv diplomati även inberäknar direkta aktioner som t.ex. att ta hem Sveriges försvarsattaché från Israel och att riva upp EU:s associationsavtal med Israel.
Det menade Carl Bildt var verkningslöst och fåfängt och även om både Hans Linde och socialdemokraternas Urban Ahlin höll med om att det nog inte skulle ge någon direkt verkan så menade man att det var en markering mot Israel att man inte kan bete sig hur som helst.
När jag läser eller hör om konflikten mellan Israel och Palestina så reagerar jag som en förälder. Det är inte konstigt att Israel gör som de vill. De har i alla år de har funnits till som stat (sedan 1948 tror jag) behandlats som den förlorade sonen vid sin hemkomst. Hela västvärlden har gjort allt för att vara dem till lags, väl medvetna om vilka historiska synder som Europa har gentemot judarna. Man har inte vetat hur väl man vill dem och alla ev. övertramp ursäktas.
Såklart är det så att massor av "aktioner" är verkningslösa i så motto att de inte direkt påverkar Israels handelsbalans, deras försvarszoner eller deras närvaro i Melodifestivalen ... Men precis som en förälder som säger till sina barn: "Nej, man slår inte lillasyster. Det gör ont, du måste vara försiktig." Så fortsätter man, om barnen ändå bråkar: "Nej!" Och tar kanske tag i barnet för att, öga mot öga, förklara varför det inte är OK att slåss. Inget av detta hindrar ju egentligen barnen från att ryka ihop igen, men förhoppningen är ju ändå att de ska få en förståelse för varför det inte är OK.
Om det ändå inte hjälper så får man, som förälder, förklara att barnen inte får leka med krocketklubborna ensamma. Det blir sanktioner. Sanktioner som i och för sig inte hindrar storasyster från att slå lillasyster, men det begränsar livsutrymmet något (och förhindrar förhoppningsvis allvarligare skador). Och kanske ger det en tankeställare.
På samma sätt kan en hemtagen försvarsattaché markera att: "Vi vill inte leka med er längre." Det hindrar förstås inte Israel från att umgås med alla andra länders försvarsattachéer och annan diplomatisk personal - men det är en markering utöver retoriken.
Om Carl Bildt menar att retorik = diplomati så har han missuppfattat allt. Retoriken är en del av diplomatin, men utan möjlighet att sätta kraft bakom orden så blir de som luft. Vem bryr sig om en förälder som säger: "Om du slår lillasyster så får du inte följa med på födelsedagskalaset" - om man ändå aldrig infriar hotet?
Nä, Carl Bildt, jag håller med dig om att den här debatten klargjorde mycket, men jag drar inte alls samma slutsatser som du. Jag vill se en regering som vågar ta även de svåra stegen. En regering som i utrikespolitiken visar att Sverige återigen är ett land som engagerar sig i världspolitiken - på riktigt.
Petra Modée, 2010-06-07 14:03
