Hållbarhetsideologerna lever i en 1700-talsvärld
I grunden handlar all teknik om olika sätt att med olika förmåga och med olika resultat och konsekvenser utnyttja naturresurserna. Om man skall svara på frågan om tekniken kan rädda världen så är det väl rimligt att fråga sig var i så fall tillgången på naturresurserna sätter gränser för vad tekniken kan åstadkomma. Energin först - där det är praktiskt möjligt att fånga in den strömmar solenergin emot oss i flöde som motsvara 10 000 gånger den samlade energiförbrukningen på Jorden. Jorden sedan - en växtlig skog på bra mark förvandlar sol, vind och vatten till mer än 15 ton fast materia/ha och år - utan att någon plöjer, gödslar eller sprutar. Och utan att någon jord eller näring rinner ut i havet som göder och dödar havsbottnen.En skånsk superbonde kan möjligen komma i närheten men då bara med hjälp av stora insatser av gödsel och maskiner. Materialen sedan - mycket av det vi gör med hjälp av högt tryck, hög temperatur och farliga kemikalier gör den svala naturen alldeles av sig själv i en självorganiserande process enbart med hjälp av solens energi, luftens gaser, markens vatten och jordens salter. Spindelväv är starkare än stål och lättare än plast, ben är en komposit starkare än de som används i moderna stridsflygplan, trä kan ersätta betong till och med i skyskrapsbyggen. Det tycks mig som om den bortre gränsen för tillväxt med teknikens hjälp är tämligen avlägsen. Om det dessutom är en tillväxt i kretslopp med planerad konstruktion, dekonstruktion och rekonstruktion förefaller det som vi återigen (för vilken gång ordningen?) kan lura liemannen och ett hotande harmageddon och verkligen tala om en kunskapsbaserad verkligt hållbar konsumtion och samhällsutveckling. Naturen har ju klarat sitt "hat trick" i fyra miljarder år. Det fyller väl alla rimliga krav på långsigtig hållbarhet - och varför skulle inte vi kunna göra om det tricket om vi lär oss hur naturen gjort det? Vänligen Peter Sylwan
