Ingen nation utan försoning
Den nya franska filmen La Rafle visar att Frankrike är på väg att försonas med en plågande mörk episod från andra världskriget. Vårt eget behov att försonas med våra egna plågande episoder under kriget är lika stor, om än av helt andra anledningar, men på vilket sätt yttrar den sig, om den alls pågår? Vilken roll spelar kulturen, och är det verkligen otänkbart att göra en film om Sverige under kriget, oavsett genre?




