Peter Bragner

Reflektioner av SETT och Hattie

Tankar kring Wolodarskis artikel om skolan

En klarsynt analys av Peter Wolodarski kring en av skolans utmaningar. Att hela tiden förhålla sig till politik som vill ta poänger på skolans bekostnad. Självklart är det svårt att jämföra olika länder och dess system och förutsättningar. MEN kärnpoängen är  politiken ska sätta upp målen och inte styra utförandet. Vi som är verksamma i skolan idag har fullt upp med att dokumentera att vi utför på rätt sätt. Lärandet faller bort i förhållande till formen. 

Tankar om jobbet inför casting till SKL:s filmer om Sveriges viktigaste jobb

Tankar om lärande och undervisning ur ett träningsperspektiv

Jag är inte bara rektor utan även aktiv inom Friskis och Svettis där jag leder spincykel. Jag har idag ett intervallpass där vi jobbar med pulsklockor som redskap. När man tränar spinning är det främst kondition man tränar. dvs. syreupptagningsförmåga. För att gör det effektivt och för att alla ska få samma träningseffekt jobbar alla lika hårt i förhållande till sin maxansträngning. Vid max ansträngning når man sin maxpuls. Dvs. så fort som ens hjärta kan slå för att pumpa ut blod med syre till muskler i arbete. Maxpulsen är individuell och påverkas inte av träning. Effektivaste träning har vi när vi jobbar mellan 80-90 % av vår maxansträngning. Med hjälp av pulsklockorna som mäter hur fort våra hjärtan slår kan vi genom att justera tempo och belastning individuellt hamna på en ansträngningsnivå som ger största möjliga konditionsutveckling för alla oavsett hur väl- eller otränad man är. Detta trots att alla gör samma sak under lika lång tid. Om alla skulle jobba med samma tempo och belastning skulle några inte bli så ansträngda att det gav någon träningseffekt och andra skulle jobba för hårt och på så sätt gå "i väggen" Dvs. ligga på en så hög ansträngning att kroppen inte hann förse musklerna med syre utan att det skulle produceras mjölksyra då muskeln började jobba anaeorbt. 

Vad har nu detta med skolan att göra? Om vi utgår från läroplanen har vi ett antal förmågor att träna och utveckla. Med ett tänk enligt ovan att alla ska få samma träningseffekt på det man gör kommer man att behöva hitta arbets- och undervisningsformer  som ger utrymme för olika belastningar och tempo trots att man jobbar inom samma ramar.  Om vi lägger upp undervisning som är lika för alla ( Alla ska räkna kapitel fyra till på torsdag) kommer det bara att ge maximal kunskapsutveckling för ett fåtal. En stor del av eleverna kommer antingen att behöva anstränga sig så att de går i väggen medan andra inte får någon träningseffekt alls. 

Om man sammanfattar ovanstående "tänk" så blir det att skolan blir effektivast då den blir lika utmanande och ansträngande för alla. Först då kan vi tala om individualiserad undervisning och om ett likvärdigt lärande.  Ett lärande som utgår från varje elevs förutsättningar. Detta kan ske inom ramen för att vi håller på med samma saker under lika lång tid under förutsättning att svårighetsgrad och tempo är flexibelt.

Hur svårt kan det vara

Tankar från ett sportlov

Ibland behöver man ta ett par steg åt sidan för att få syn på det man är mitt i. Ett lov kan ge den behövliga respiten från vardagen, stressen och de inkörda spåren. Kom hem igår från en vecka i princip utan kontakt med omvärlden. Jag, familjen och snön. Perspektiv på det som är nära och viktigt. Ofta hamnar jag då i tankar på att downshifta att hitta balans och ge sig själv möjlighet att ta tillvara det som på riktigt betyder något i livet. 

Tillbaks i verkligheten igen börjar hjärnan arbeta. Hur ska tjänsterna lösas inför hösten. Fler mattetimmar i fyran. Förstelärare och matteutvecklare. Sjunkande resultat... Mitt i funderingarna kommer inslaget i nyheterna om att 35% av eleverna i gymnasiets första år har prövat självskadebeteenden och stress och ångest är utbredd. Vad håller vi på med? Är det den skola  jag vill vara med och snurra runt? Är det den generationen som ska förvalta framtiden?

Genom att bygga en skola som ökar konkurrens och utslagning, som motarbetar samarbeten och individualiserat lärande, som inte längre ger utrymme för en andra, tredje eller hur många chanser det nu behövs, kommer vi aldrig att ge utrymme för ett lärande som är kreativt och skapande.  Framtidens utmaningar och det samhälle jag vill att mina barn och barnbarn ska växa upp i måste formas av en skola som på riktigt gestaltar en värdegrund som bygger på samarbete, demokrati och likvärdighet. En skola som inkluderar och tar till vara på allas resurser och möjligheter. Ett samhälles välmående är beroende på individernas välmående, känsla av sammanhng och möjlighet att bidraga. Om vi har en skola där elever mår dåligt, hamnar utanför eller upplerver att de inte passar in lägger vi grund för ett samhälle som jag inte vill vara med och forma.

Det betyder inte att vi ska minska på krav eller på att det är ett vuxenansvar i lärandet. Kanske snarare tvärtom.  Människan är lärande och arbetsvilligmen vi måste ha mening och stimulans. Det finns en glädje och tillfredsställelse i att kunna och att behärska.

Jag ser barn varje dag som tränar, testar, lär och prövar för att de vill bli bättre för att det är en skön känsla att kunna. Men de gör det i dataspelet, på fotbollsplanen, i skateboardrampen eller i mangateckningen.

Fler mattetimmar, flippade klassrum, roligare och häftigare undervisning kommer inte att spela någon roll om vi inte i grunden förstår att  det inte betyder något om man som elev upplever en sådan press att prestera att det leder till ångest eller att man ger upp. 

För att använda ett bildspråk så har vi en skola idag som eleverna upplever är som att gå på lina utan skyddsnät och var syfte är att se hur långt man kommer innan man ramlar av. Sedan bedöms man efter hur långt man kommit och skolan uppgift är just det att se hur långt man kommer och de som kommer över får testa nästa lina. Borde vi inte ha en skola som var inriktad på att hjälpa alla att hitta sitt sätt att ta sig över. Och med skyddsnät och linor trygga dem att försöka på olika sätt.  För det är de som kommer att våga att testa nytt. Det är de som kommer att hjälpa andra och det är de som kan vara nöjda med de de gjort.  Kanske är det så enkelt att matteresultaten kommer om eleverna upplever meningsfullhet. För vad ska skolan annat syfta till än ett samhälle där man mår bra och där vi kan tro på en framtid.  Enda anledningen till att jag inte downshiftar nu är att jag vill vara med och skapa en bättre framtid där vi löser konflikter och fördelning i samförstånd och fred.  Imorgon är det måndag och jag ska försöka ta med mig känslan och tankarna in i nästa veckas jobb...

Tankar kring borttagandet av IUP med skriftliga omdömen

Tankar kring BETT 2013

Sitter och ska sammanfatta mina intryck från London men har svårt att samla ihop det.  Kanske är det allra mest centrala att det finns så många som brinner för skola och utveckling. Som ser skolan som en plats för växande och skapande, kunskapande. Självklart är det så att vi inte kommer att stanna i den tekniska utvecklingen men som det känns idag är det inte tekniken som begränsar utan vår fantasi att använda den i ett lärande och kunskapande. I takt med ökade möjligheter får jag allt svårare för en skola där alla ska lära samma saker på samma sätt under samma tid. Hur gör vi oss fria från innehållsoket. Där undervisningen planeras efter allt som ska hinnas med.  Aldrig förr har vi haft så stora möjligheter. Men vem vågar släppa på de hårt hållna tyglarna för på skolan? Likvädrigheten finns just i allas möjlighet att växa efter sin potential.  Kan fortfarande känna mig frustrerad över hur motivationen sjunker med stigande ålder. Hur vi allt mer likriktar och testar istället för att variera och öppna upp. Men dagarna i London på Bett gav mig hopp i mötena, i samtalen och i föreläsningarna. Vi står på tröskeln till en nödvändig utbildningsrevolution nu är det upptill oss att förvalta möjligheterna

Att bygga kunskap

Härom kvällen satt jag och tittade på när mina söner åtta och tio år gamla satt och byggde lego. De grävde valde och byggde. Det var en ad hoc process som handlade om att bygga baser för ett kommande rymdkrig. Byggandet växte fram som en produkt av vilka bitar de hittade och vilka behov de hade på basen (allt från toaletter till superblasterkanoner). Det var en spännande process att följa, inte minst i det samtal de hade. 

Jag kom att fundera på vad de tränade på i sin lek och sitt skapande. Vilka förmågor som de arbetade med och hur man kunde översätta det i en skolsituation. Hur skulle man kunna se det som en pedagogisk modell?  

Tog en promenad med hunden och funderade vidare. Om man utgår från det pedagogiska materialet Lego (vilket har sina brister inte minst ur ett genusperspektiv) och metoden att använda det för lärande dök frågan upp om hur man kan medvetandegöra och synliggöra lärandet? Helt plötsligt öppnar sig en tydlighet i det pedagogsika arbetet där samma material och samma förutsättningar kan ge utrymme för olika lärande på konkret och metanivå beroende på hur man struktuerar, frågar och ger uppgifter som pedagog.

Om vi börja med exemplet ovanför. Dvs ett fritt skapande och forskande i vad man kan göra med de förutsättningar man har finns det utrymme för fantasi, skapande och kreativitet. interaktion kring ett gemensamt projekt och samarbete i kommunikation. Som pedagog kan man vara med och vara nyfiken. Spegla och fråga. Här är det främst de kommunikativa förmågorna som tränas. Hur kommenterar vi det vi ser? Värderande eller speglande? " Vad fint du har byggt" Kan man bygga fult?

Oftast när man köper Lego är det små lådor som förutom legobitarna innehåller en instruktion om hur de ska sättas ihop för att bli något speciellt. Ett hus, en grävmaskin eller något ur Harry Potter t.ex. Beroende på hur man låter barnet ta sig an den utmaningen kan man träna olika förmågor.  Men det finns ett tydligt defierat mål. Vad ser vi som det vi vill att barnet ska träna och vad är det vi bedömmer? Om de klarat att sätta ihop bitarna rätt? Att de har kunnat ta hjälp när de behöver? Deras tålamod? I sämsta fall har vi suttit brevid och visat hur de ska göra eller till och med gjort det åt dem. Allt för att de ska bli klara med eller kanske klara av slutprodukten. Lärandet då? Inte så stort och metanivåns lärande kan bli direkt hämmande. 

Man kan ju även tänka sig en medelväg. att barnet uppmanas eller inspireras att bygga något speciellt. Men att de fritt får skapa det.  Uppdraget att bygga en elefant eller en spis t.ex. Skapande mot ett bestämt mål. fortfarande är det svårt att inte låta produkten vara det väsentliga. Har elefanten rätt propotioner ? Kan man se att det är en spis? Visst tränar vi här en kreativ förmåga men det är svårt att inte hamna i den summativa fällan och värdera ett resultat.

Tillbaks till mina killar igen. Vilket av ovanstående alternativ att använda lego i lärande tycker de är mest motiverande. Svaret är, inget av dem. Det roligaste de vet är när jag ger dem "utmaningar". Inga ritningar eller färdiga lösningar. Utmaningarna kan handla om att bygga en bro mellan två stolar som det ska gå att rulla en tennisboll på eller att bygga ett så högt torn som möjligt där man som mest får använda 20 legobitar/höjddecimeter. vi pratar inte om hur det gick,om det blev bra eller dåligt utan om hur de tänkte? Om de kunde tänka sig andra lösningar? Vad som var lätt och svårt och varför det var det

Det har aldrig varit en genomtänkt pedagogisk modell. Vi har bara hittat ett sätt att göra legobyggandet roligt. Det var först när jag satte på mig pedgogglasögonen det blev en reflektion över legobyggandet som pedagogiska modeller.

Om man lägger de ovan beskrivna olika sätten att jobba med Lego som lärmaterial som ett raster över lärandet i skolan så är det nog så att vi väldigt ofta hamnar i modell två och tre. Antingen leder vi eleverna mot ett tydligt definerat mål genom instruktioner om hur och på vilket sätt de ska nå dit. Det finns ett rätt sätt. Gör man på något annat sätt blir produkten fel. Eller så sätter vi upp målbilder för eleverna. En färdig produkt att bedömma och vi ser inte processen för att  nå dit. Vad är det som lägger hinder för oss att jobba formativt? Att jobba med processerna? Ser vi hindren i läroplanen? I traditionerna? I förväntningarna? 

Jag tror att det handlar om hur vi formulerar målen med undervisningen. Vad är det egentligen vi vill att barnen ska träna och utveckla med vår verksamhet i skolan? Om vi på allvar menar att det är förmågorna i förhållande till ett innehåll måste vi börja planera undervisningen på ett nytt sätt. för som i exemplet med Legot är det inte verktygen som avgör hur lärandet kommer att vara utan hur vi som pedagoger väljer att använda det.