För 20 år sedan hade vi svenskar i princip samma yttrandefrihet som i dag. Men möjligheten att sprida sina åsikter till en större krets var för vanliga människor nästan obefintlig.
Kanske var det därför jag som barn var så förundrad över Speaker's corner i Hyde Park. Tänk att vem som helst fick ställa sig i talarstolen och framföra vad den ville! I dag tycker jag däremot mest synd om de fåtal demonstranter vid riksdagshuset som jag går förbi på väg hem från jobbet.
För det finns ingen anledning att sörja talkörer, plakat och raspiga megafoner. På internet kan fler vara med och där gäller det att överbevisa meningsmotståndare i stället för att överrösta dem.
I internets barndom var det visserligen - precis som i papperspressen - fortfarande viktigare var du skrev något än vad du skrev. Men sociala medier har förändrat det. Postar du bara något tillräckligt intressant, uppseendeväckande eller välformulerat är chansen mycket god att det kommer att få spridning via Facebook-sidor, twitteruppdateringar och mejltips.
Efter attentaten i Oslo och Utöya fick exempelvis den avhoppade sverigedemokraten Camilla Rågfors 37 000 läsare på en dag på sin blogg när hon skrev om sin FB-vän Anders Behring Breivik.
Och när Emelie Holmquist i fjol bloggade om hur hennes sjuka mamma nekades sjukersättning höll det så när på att kosta Alliansen valsegern.
I ett sådant medieklimat känns det mycket märkligt att läsa Maria Schottenius tankar om Slussendebatten i Dagens Nyheter. Hennes slutsats är att "papperstidningarna har en än så länge en orubbad ställning när det gäller opinionsbildning".
Den slutsatsen drar hon av all den uppmärksamhet i andra pappersmedier som följt på DN:s publicering av ett inlägg av låtskrivaren Benny Andersson. Enligt Schottenius är alltså svensk opinionsbildning som allra bäst när känsloargument och ett känt namn går före sakkunskap. För på nätet tog det inte många timmar innan intresserade medborgare kunde visa att många av Anderssons påstående gällde en tidigare version av Slussenplanen och att flera aldrig hade varit sanna.
Slussendebatten är ett väldigt bra exempel på hur samhällsdebatt passar betydligt bättre på nätet än i papperstidningar. En seriös diskussion om ett komplicerat infrastrukturbygge i mångmiljardklassen är helt enkelt svår att klämma in på 2 500 tecken utan bilder. På nätet finns det dock hur mycket plats som helst för personer som läst alla planritningar att diskutera lutningar, tillgänglighetsfrågor och tunnelbanedragningar.
Att yttrandefriheten nu också kan nyttjas i praktiken leder till en bättre debatt och - är jag övertygad om - i slutändan till bättre politiska beslut. För det går inte längre att obemärkt fula i en debatt, man kommer obönhörligen att bli påkommen om man slarvar med fakta.
Även om man heter Benny Andersson.
- - -
Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj "Skriv för livet". Mer information om bloggstafetten, "Skriv för livet" och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här.
Nu lämnar jag över stafettpinnen till mangaöversättaren Simon Lundström som bloggar på Vem bevakar bevakarna? i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december, som är dagen för mänskliga rättigheter.
Patrik Kronqvist, 2011-12-01 16:34