Olof Stenborg har kommenterat på:
Jag kan verkligen förstå varför hon inte vill tala om det här. Jag för min del tror polisen begär grova övertramp. I klartext tror jag att de med synnerlig hänsynslöshet bryter mot gällande lag.
Dilemmat - för oss alla - är att det samtidigt är så att polisen faktiskt har som uppgift att få folk att efterleva lagen. De bör stå för någon sorts hederlighet. Inte bara i teverutan eller i medvetandet hos den oinformerade allmänheten. Utan alldeles på riktigt.
Ingen tjänar på att smutskasta polisen, men samtidigt tjänar ingen på att de, som jag uppfattar, löper amok och bryter mot lagen.
Kanske inte ens de själva.
De övertramp jag talar om är att utsätta dels människor i största alllmänhet, dels mer direkt de betalda infiltratörerna och informatörerna och dels de s.k. "misstänkta", för tydlig fara för liv och lem.
Den senare kategorin, den som "misstänkt", är en situation som jag själv, enligt direkta uppgifter jag fått från min omgivning, har genomlevt.
Jag har verkligen svårt att tänka mig att inte någon ovetande, ordinär medborgare, ingen infiltratör, informatör eller 'misstänkt' fått sätta livet till som en direkt följd att polisens synnerligen hänsynslösa metoder.
Jag tror dessutom att detta när det gäller kategorierna infiltratör och misstänkt, skulle kunna vara ett helt medveten mål från polisens/åklagarens sida. Man skulle i alla fall kunna säga att de uppvisar total likgiltighet inför sådana konsekvenser. De väljer helt enkelt att gå långt utöver sitt lagstadgade mandat. Detta, naturligtvis helt medvetet, till och med skrytsamt.
Själva andan finner en naturlig parallell i Justitieminister Beatrice Asks kommentar, det om gredelina kuvert för att delge misstanke, som något "lite vilt". Man får lite intrycket av något fritt och egentligen härligt.
De åtgärder som jag tror förekommer är dels av grundläggande, dels av mer direkt karaktär. Detta motsvarar ungefär att skapa förutsättningar för brott, att skapa något som kan motivera någon grad av misstanke och slutligen att provocera till brott.
Som helhet betraktat skulle det röra sig om att straffa innan ett brott faktiskt ägt rum, alltså att bestraffa ett helt imaginärt brott, oavsett om det skulle äga rum eller ej. Vilket onekligen är att statuera avkräckande exempel.
Jag tror alltså att man vill kontrollera hela kedjan från brottsförutsättning, till misstanke om brott, till faktiskt brott, och slutligen dom med bestraffning.
Låt oss ta uppgiften att skapa förutsättning för brott först:
Det är väl känt genom forskning, och inte alls så svårt att förstå, att en människa som utsätts för stress lättare begår simpla övertramp eller till och med brott.
Alltså gäller det, för att framkalla brott, att på olika sätt slå sönder individens naturliga sociala stöd och istället vända det mot honom/henne. Vi lever ju trots allt i ett ganska civiliserat samhälle där människor har en helt naturlig tendens att se sina relationer, oavsett hur alldaglig eller ytlig karaktär de kan ha, som något positivt. Man har en känsla av att vanlig vänlighet på något sätt lönar sig, ingen vet riktigt varför... kanske för barnens skull, eller bara för att det känns bra.
Polisen använder sig här, som jag bedömer det, av moderna "mjuka" metoder som har vetenskaplig psykologisk grund. Inget klanteri, utan proffsigt och informerat.
Det handlar om att genom information skapa en allmän förväntan om brott, samt att informera objektet om denna förväntan. Detta sker om och om igen, repetition behövs för att informationen ska få fäste och ge effekt. En sorts inte alls så subtil hjärntvätt alltså, men inga konstigheter, inte så annorlunda från den som sker genom vanlig reklam för tvättmedel, eller detta enfaldiga tjat om muslimer och terrorism.
Jag tror också att det handlar om att framkalla olika grupp-beteenden, som skulle kunna placeras på en skala från mobbing till direkt fysiskt våld. Det senare dock utfört på ett, ur gärningsmannens perspektiv, relativt säkert sätt.
Ingen dumdristighet alltså.
Om jag skulle gå lite utöver min egen erfarenhet så skulle det t.ex. kunna röra sig om de pistolskjutningar med finkalibrigt vapen i låret som förekom förra sommaren i stockholms södra förorter. Att skjuta någon i benet bedöms juridiskt sett som grov misshandel och inte som mordförsök, även om det naturligtvis kan leda till döden. Det är alltså, ut gärningsmannens synpunkt, relativt säkert.
Jag tror också att direkta hot om våld förekommer, även här utfört på ett informerat och skickligt sätt. Man låter helt enkelt en person få veta att han kan bli skadad, eller rent av dö, vilket ju objektivt sett är helt sant för oss alla. Men upplevelsen att få höra detta av en rad sinsemellan okända personer är en smula bisarr, och utan tvekan oroande.
Jag tror också att en del av själva förarbetet är att producera något som ska kunna presentaras som befogade misstankar. Här gäller det att få objektet, den som ska iklädas rollen som "misstänkt", att göra något som inte egentligen behöver vara något brottsligt. Någon vag, moralisk dålighet räcker.
Information om denna dålighet, använt på ett dramatiserat och överdrivet sätt, kan användas för att framkalla de aggressioner, den psykologiska trigger, nödvändig för att få personer i personens omgivning att till polisen anmäla en misstanke.
Det kan också handla om förmågan att övertyga; att polisen vid personligt besök rent konkret skapar en viss rädsla hos de personer som ska fås att inge misstanke. De kan sedan, efter ingiven misstanke, belönas genom att visa välvilja och genom att tydligt låta förstå att de nu tydligt står på rätt sida om lagen. Bad cop good cop, piskan och moroten alltså.
Man kan sedan återanvända redan ingivna misstankar för att motivera till nya ingivna misstankar och så vidare, i en nästan självgående kretsgång.
Utöver att använda misstankar till att föda nya misstankar så kan de naturligtvis användas till att framkalla eftersträvade övergrepp. Vad jag avser är de beteenden jag antydde ovan. Allt ifrån vanlig hederlig svensk mobbing till fysiskt våld.
I slutändan så har man kunnat inbringa ett visst antal pinnar i sin statistik. Man har kunnat agera på en grund av juridiskt motiverbar misstanke och man har kunnat visa att man har koll på brottsligheten i landet. Politiskt sett så har man motsvarat givet förtroende och är berättigad till en viss påse pengar ur skattkistan.
Ett brott är naturligtvis bonus men ingen given slutprodukt.
Det är inget lätt arbete att vara polis. Men frågan är om det underlättar att bryta mot lagen. Jag tror egentligen inte det. Som enskild polis måste det vara svårt att ta sig ur detta maskineri. Detta upplevda straffansvar blir till ett berusande gift samtidigt som man är väl medveten om den utsatthet och det beroendeställning allmänheten befinner sig i. Samtidigt är ju den enskilde polisen också i ett utsatt läge, man bryter ju faktiskt medvetet mot lagen och man vet att om det verkligen gäller så kan man stå där utan stöd. Det är troligen därför man föredrar att agera via tredje man, infiltratörer och informatörer.
