Olof Munter

Prenumerera Olof Munters aktiviteter

Olof Munter har kommenterat på:

Per Brinkemo i Somaliland Föreningen: "Kunskapen om Sverige ytterst dålig bland allt för många med utländsk härkomst"

Bra artikel med en väldigt nykter och konstruktiv syn på integrationspolitiken och dess svårigheter. Brinkemo belyser ett område som jag måste medge att jag tagit för givet att det tagits hand om på ett klokt sätt av myndigheter och andra samhällsinstanser. När man nu får veta från en med förstahandsinformation (just det #5, Ramona - förstahandsinformation) att det råder så omfattande brister i informationsförmedlingen till invandrade, blir jag hoppfull inför framtiden. Det verkar som att mycket kan vinnas genom att möta personerna i fråga på ett mer engagerat sätt och arbeta med att sluta kunskapsgapet. För mig har ordet 'integration' så som det använts i debatten haft en ganska negativ klang eftersom jag har uppfattat ett element av tvång i begreppet. Såsom Brinkemo beskriver situationen låter det som att de flesta har en vilja och avsikt att integreras, men saknar kunskapen och tolkningsförmågan som krävs för att närma sig jobb, vård, umgänge, fritidsaktiviteter, etc. utanför den närmaste trygghetssfären av landsmännen. Från detta konstaterande är det dock en lång väg kvar till fungerande flyktingpolitik. En väg som leder in i snåriga och infekterade debatter om ansvar, kvalitetssäkring, resursfördelning, uppföljning och så vidare. Jag hoppas att Per Brinkemo och andra personer i liknande positioner kan få/ta mer av utrymmet i media så att den flyktingdebatt som bedrivs blir baserad på bättre, mer aktuell information från de platser där mötena mellan invandrare och svensk kultur äger rum.

Olof Munter har kommenterat på:

Bästa förskolan är medicinen mot dåligt samvete

Oj - det var alltså ingen sarkastisk rubrik? Författaren menar alltså att förskolans roll som "samvetsdövare" bör bli bättre? Är det verkligen ansvarsfullt? Sedan när är behandling av symptom bättre än förebyggande av uppkomst? Föräldrar i Sverige idag är dåliga på att lita på sina egna instinkter och det har inte så mycket med kvaliteten på förskolan att göra. Känns det fel att lämna bort sitt barn hela dagen, så kanske man bör ta sig tid att tänka efter ifall det absolut är nödvändigt att göra det istället för att bara sälla sig till maxtaxegenerationens modus operandi. Att ordinera ökad kvalitet på förskolan som en utväg för föräldrar med dåligt samvete är för mig fullständigt obegripligt. Vill vi verkligen hjälpa föraldrar springa allt fortare i sina ekorrhjul? Vill vi verkligen driva en kil mellan våra barn och deras föräldrar på det här viset? Resonemanget får mig att tänka på termen "Enabler" som används om de personer i en missbrukares omgivning som gör det möjligt för honom/henne att fortsätta på sin destruktiva bana. Ska förskolan verkligen ha rollen som "Enabler" gentemot överpresterande föräldrar, som går genom småbarnsåren försedda med skygglappar mot familjesamvarons och uppfostrans långsiktighet och vikt? Yazdanfar verkar lyfta fram de mest negativa aspekterna av vår barnomsorg som dess huvudsyfte och mål - i bästa fall uttrycker hon sig klumpigt. "Det häftigaste med ungar är att de inte går att skynda på. Vi borde lära oss av dem." Kunde inte hålla med mer! Låt oss då avstå från att dänga dem i huvudet med pedagogik och "metoder", låt oss leva våra liv i sakta mak och umgås mer med våra barn, och kanske allra mest; låt oss aldrig försätta oss i en situation där vi älskar förskolan lika mycket som våra barn!