Ola Tunanders aktiviteter 
Sprickan mellan det alltmer neutralistiska politiska Sverige och den västvänliga militära ledningen blev avgrundsdjup under 70- och 80-talen. Mycket tyder på att ubåtskränkningarna arrangerades av svenska, brittiska och amerikanska militärer för att förändra svenskarnas syn på Sovjet och säkra det hemliga samarbetet med Nato, skriver Ola Tunander apropå Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen - Sveriges hemliga Nato-förbindelser.
Sune Thomsson bortser ifrån att transpondern är filmad, att filmen har visats på TV och att det uppvisade föremålet inte ser ut som den typ av sonar/hydrofon som hade placerats ut i området. Teckningar av föremålet och filmen visar helt enkelt något annat. Han bortser från att det transponderliknande föremålet, enligt dokument, sägs ligga 25 meter från hydrofonen och därför inte kan vara samma föremål. Han bortser också från att hydrofonen inte hade en betongplatta som ankare. Och om hydrofonen hade legat på botten och slagit emot en betongplatta, som Thomsson föreslår, så hade den överhuvud taget inte fungerat. Men den fungerade bevisligen efter det att man hade bytt ut säkring (efter det att sonar 5 hade slagits ut den 14 oktober på grund av hög volym). Det finns ingen med kunskaper om hydrofoner som skulle kunna hävda något annat. Sedan använder Thomsson ett lösryckt citat från min bok Hårsfjärden (2001), som stöd för sin tanke. Thomsson citerar (sid 190): ”Andersson säger att han och hans chef Sten Wibéus själva gick för att orientera viceamiral Rudberg. De sade att de inte hade hittat någonting – ingen undervattentransponder – vid den markerade positionen.” Citatet är ett riktigt, men jag skriver samtidigt att det var chefen för minröjningsdivisionen Dick Börjesson som beslöt om att Andersson inte skulle informeras. Skälet till att Andersson kunde gå upp och orientera Rudberg om att man inte fann någonting var att Börjesson och dykarna hemlighöll ting för honom, och det förstod Andersson redan efter mötet med Rudberg. Istället skriver Thomsson: ”Vi har alltså en situation där två nyckelpersoner från Stridsledningsbyrån på FMV, tekniskt ansvariga för sonarerna, konstaterar att ingen transponder hittats. Men Wibéus kunde inte veta så mycket om det verkliga resultatet av dykningarna. Antagligen är det något annat mötet med CM handlar om, nämligen den analys av transpondersignaler som hade skett på FMV av en handläggare, Pentelius. Han hade haft fel ingångsvärden, det gick inte att positionera någon ljudkälla. Sannolikt är detta budskapet som Wibéus framför vid föredragningen för Rudberg.” Men detta är bara något som Thomsson har hittat på. Jag skriver i min bok att Rolf Andersson aldrig blev informerad om vad dykarna hade funnit. Saken beskrevs som ytterst hemlig. Senare CM Dick Börjesson, som ledde operationen, berättade för Ekéusutredningen att han var ansvarig för att Rolf Andersson hölls utanför. I verkligheten hävdade Börjesson att inte heller han blev fullt informerad av dykarna. Men Rolf Andersson fick inte veta något alls. Därför kunde han och hans chef Sten Wibéus gå upp till CM Per Rudberg och berätta att man inte funnit något. Rudberg hade då berättat att dykningen faktiskt hade gett viktig information. Och det var inget annat som mötet med CM behandlade. Thomsson tror att det kan ha handlat om att Pentelius ”hade haft fel ingångsvärden” för sin beräkning av transponderns position, att signalerna bara registrerats i två hydrofoner, men Rolf Andersson är övertygad om att så inte var fallet, och han var trots allt med på mötet. De signaler som Pentelius utgick ifrån för att beräkna den exakta positionen för den ”sändande stationen” var inte den ton (på 24,5 KHz) i två sonarer som Thomsson hävdar, eftersom det krävs minst tre sonarer/hydrofoner som fångar upp signalen för att en beräkning av position ska kunna utföras. Thomsson skriver: ”Med gott humör tar [ÖB] vid något celebert tillfälle emot en sonar fastsatt på en platta. Den skulle pryda hans tjänsterum under många år.” Men också detta är ju bara ett påhitt. Det finns ingen som ens har antytt något sådant. Och Thomsson fortsätter: ”På liknande sätt fick Marinstabschefen Varenius av sin underrättelseavdelning, efter några år på 80-talet, en gåva i form av en flaska med vattenprov från minsprängningen den 11 oktober vid Melsten. Givetvis efter att den kemiska analysen inte kunde bekräfta olja från främmande ubåt.” Att Bo Varenius skulle ha fått ett sådant ”vattenprov” har jag skrivit om och jag känner inte till någon annan som har skrivit om det. Det hela var menat som ett skämt från analysgruppen, och Thomsson tycks här bygga på mitt arbete. Men det verkliga provet från den gröna fläcken vid Mällsten togs ett par timmar efter minsprängningen den 11 oktober (order om provtagning gick ut 14:35 medan minsprängningen skedde 12:20). Denna färgfläck har ingenting att göra med den olje- och slamfläck som uppstod omedelbart efter minsprängningen. Redan mindre än en timme efter minsprängningen togs ett oljeprov från oljefläcken, som observerades på ytan efter minsprängningen (order till bevakningsbåt om att ta oljeprov gick ut 12:57 och båten gick ut 13:05). Oljeprovet togs men den kemiska analysen av oljeprovet kunde inte bekräfta något alls. Idag hade vi kunnat göra en analys av dessa prover och bestämma ursprunget till oljan, men proverna sparades aldrig. Det var alltså inte så att den kemiska analysen bekräftade vad Thomsson skriver. Det är klart att vad ÖB skriver i sin dagbok inte är något bevis för existensen av transpondern, men det bevisar att han och CM Per Rudberg tog saken på största allvar. Jag har också visat ovan att det finns skäl att ta saken på största allvar. Thomsson skriver: ”Idag vet vi i likhet med vad Rudberg visste vid föredragningen. Några transpondersignaler existerade inte och grejen på botten var vår egen sonar.” Detta är ju också rent påhitt. Jag tror att jag har visat ovan med all tydlighet att så inte är fallet. Det betyder inte att vi vet precis vad som skedde. Det råder fortfarande en osäkerhet kring dessa händelser. Thomsson hänvisar till ett dokument från 2-3 december 1982 och skriver att man hade gått ut med en ”side-scanning sonar” ett par dagar före Dick Börjesson gick ut med dykarna och med Rolf Andersson. Det framstår som rimligt. På så vis fick man en föreställning om vad som fanns på botten i området, och man skulle då, enligt Thomsson, ha funnit de s.k. skrotföremålen (till vilka det gick ett hjulspår liknande spåret från ett noshjul på ett flygplan). Rapporten från bottenundersökningen visar att man använde sig av en ”side-scanning sonar”, men man granskade bara vissa bestämda områden eller vissa bestämda positioner på grundval av bestämda indikationer, och FMV:s analys av vad man trodde var signaler från en transponder hade lett till en särskild granskning av området 1 km sydost om Mälsten. Vissa saker kan man säga med viss säkerhet, och det har jag försökt att visa i min diskussion med Thomsson. Ola Tunander
Sune Thomsson ser bort ifrån alla väsentligheter i min presentation ovan. Istället lyfter han fram ett par argument som han inte har täckning för. Han skriver att den transponder dykarna fann vid Mällsten efter ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 inte var en transponder utan vår egen sonar eller hydrofon (hydrofon nr. 5) som lagt sig på en betongplatta inlindad i sin egen lina efter att dess boj hade börjat läcka. Det kan ytligt sett tyckas vara en rimlig slutsats, men han bortser helt från det jag har skrivit ovan: 1) Måtten och formen som angivits för transpondern skiljer sig radikalt från vad som angivits för hydrofonen (se ovan). Hydrofonen var klart längre och smalare än transpondern. Transpondern är såväl filmad som avbildad av dykare. Den är ”knubbig”, inte långsmal (ytterligare ett ”knubbigt” transponderliknande föremål lokaliserades något tiotal meter öster om det förra föremålet). Hydrofon och transponder kan inte vara samma föremål. 2) Dykarnas skisser över området med inritade föremål visar att avståndet mellan transponder och hydrofon är 25-30 meter. Skisserna visar att det är skilda föremål. Enligt en teckning av transpondern gjord av en av dykarna står det explicit att avståndet mellan mikrofonen (hydrofon nr. 5) och transpondern är 25 meter. Övriga hydrofoner ligger klart längre bort (100-450 meter). Hydrofonen och transpondern kan omöjligen vara samma föremål. 3) Enligt dykarnas teckning var transpondern fäst med ett ljust beslag på en betongplatta. Den kunde därför inte bärgas omedelbart. Att bojen som hydrofonen var upphängd i skulle ha punkterats och att linan som hydrofonen var fäst vid därför skulle ha sjunkit ner till botten är teoretiskt sett möjligt, men att linan skulle snurra runt sitt ankare (som Thomsson tror var en betongplatta på botten) och därmed framstå som ett beslag är inte rimligt. För övrigt visar videofilmen ingen punkterad boj intill föremålet. Istället för att diskutera dessa problem hänvisar Thomsson till den fartygschef som var ansvarig för utläggningen av hydrofonerna. Thomsson skriver att denne fartygschef skulle förneka att det var ”en 50 kilos tyngd”, som hade använts som ankare, och att ”han nyligen fått just den frågan”. Jag skrev ovan att ”enligt Rolf Andersson (FMV) som var med om att lägga ut systemet var det troligen en 50 kilos järnkula som användes”. Nu säger Thomsson att detta förnekas av den ansvarige fartygschefen, och därmed skulle ord stå mot ord. Men Thomsson har fel. Samma fartygschef bekräftar till dåvarande chefen för Mällsten, Sven Olof Kviman, att Thomsson nyligen har varit i kontakt med honom, och fartygschefen hävdar att han inte kommer ihåg vad det var för ankare som användes. Han säger vidare att han sagt det samma till Thomsson. Thomsson skulle inte ha fått någon annan information. Fartygschefen skulle varken ha bekräftat eller dementerat någonting. Men, säger Kviman, den kustartillerist som stod på däck och la ut hydrofonerna säger att det i vilket fall inte var någon form av betongankare eller cementtyngd. Ankaret, som hydrofon nr. 5 och dess boj var fäst vid, var inte en betongplatta utan någon form av järntyngd. Kustartilleriet använde större cylindriska järntyngder, medan FMV vanligtvis använde en järnkula på 50 kg (ibland 25 kg). Systemet sades tillhöra FMV, och troligen användes därför en 50 kilos järnkula, precis som Rolf Andersson hade sagt. M.a.o., om bojen skulle ha fått en läcka och hydrofonen skulle ha sjunkit ned på ankaret skulle den inte ha lagt sig på en betongplatta. Thomsson skriver att positionen, där dykarna gick ner och fann föremålet, inte hade beräknats genom att ”transpondersignalen” (24 KHz) nådde de skilda hydrofonerna med viss tidsförskjutning. Positionen för dykningen skulle istället, enligt Thomsson, ha angivits av fartyget Belos, som funnit ett skrotföremål på botten i just detta område. Men det finns ingenting i de kända dokumenten som pekar på att så skulle vara fallet. Dessutom avsökte Belos området den 14 oktober, vilket knappast kan ha föranlett en dykning i december samma år 1,5 månad senare. Thomssons argument är inte rimligt. Enligt marinchefen Per Rudberg var dykningen föranledd av nyligen analyserade signaler som kom från en bestämd position. Den ”sändande stationen”, som man trodde var en ”transponder”, ”hade lokaliserats på 10-20 meter när”, skriver ÖB Lennart Ljung i sin dagbok. Per Rudberg bekräftar till TV-programmet Uppdrag granskning 2008 att han tog frågan om transpondern på största allvar, och det stycke som jag har citerat ovan från Ljungs dagbok visar att också ÖB tog frågan på största allvar. Thomsson skriver: ”Transponderteorin avfärdas av ÖB vid senare dykningar varvid ’transponderaffären’ försvinner från nu tillgängligt arkivmaterial”. Detta är bara ett påhitt från Thomssons sida eller en ”slutsats” som Thomsson drar på grundval av bristfällig information. Det finns ingenting i Ljungs dagbok som stödjer denna tanke. På FMV hade man lagt ned en hel del arbete för att räkna ut den exakta positionen för det sändande föremålet. Den 5 december 1982 åkte FMV:s Rolf Andersson (som hade kalibrerat hydrofonerna), tillsammans med chefen för minröjningsdivisionen, senare marinchefen, Dick Börjesson och chefen för röjdykarna Kent Pejdell samt ett par av hans dykare ut i en båt till den angivna positionen utanför Mällsten för att finna den ”sändande stationen” eller vad man trodde var en ”transponder”. Det är Rolf Anderssons uppfattning. Han hade med sig en hydrofon som skulle kunna fånga upp eventuella signaler. De gick till den bestämda position som hade beräknats av FMV. Det betyder att signalerna måste ha registrerats i flera hydrofoner än två (eftersom två hydrofoner inte ger möjlighet att bestämma ljudkällans position annat än längs två linjer som försvinner i det oändliga). Thomsson hävdar att signalen bara registrerades i hydrofon nr 2 och 5 och hänvisar till en ton på 24,5 KHz, som registrerats av dessa hydrofoner, enligt FOI:s rapport (2008). Men detta visar bara att denna ton inte har något att göra med FMV:s signaler. Att tonen ligger i samma frekvensområde är ointressant. FMV:s beräkning krävde att minst tre hydrofoner hade mottagit signalen. FOI:s rapport diskuterar dels inspelningen av okänt propellerljud under 3:47-minuter, dels en okänd signal på 21 KHz. Båda ljuden spelades in vid Mällsten den 11-12 oktober. Rapporten diskuterar inte senare registrerade signaler. FOI:s rapport har ingenting att göra med inspelningen av de s.k. transpondersignalerna. För övrigt, hur förklarar Thomsson att Rolf Andersson från FMV var med i båten om det inte var signaler som hade föranlett söket? Det kanske ska tilläggas att dykarna med Kent Pejdell hade med sig geigermätare i båten. Dykarna var i färd med att gå ned med geigermätare för att undersöka om ”sändaren” eventuellt hade en nukleär strömkälla. Detta var först så hemligt att även Dick Börjesson, som ledde operationen, hölls utanför. Han krävde emellertid att bli informerad. Han sa sig inte kunna leda operationen, om deltagarna började ägna sig åt att söka efter nukleärt material (kärnvapen eller kärnreaktor) utan att han var betrodd denna information. Det visade sig då att man ville undersöka om föremålet, d.v.s. sändaren, hade en nukleär strömkälla. Att detta handlade om en ”sändare-mottagare”, från en främmande makt, vad man trodde var en transponder, borde vara oomtvistligt. Jag skrev ovan att den skiss som Thomsson bifogat ”av allt att döma visade hydrofon 301”, dels därför att skissen inte har några likheter med de hydrofoner som placerades ut 1982, dels därför att den med viss fantasi kan anses ha vissa likheter med hydrofon 301, men det ska villigt erkännas att skissen inte säger någonting alls. Det är ytterst oklart vad den föreställer, och det var kanske dumt av mig att över huvud taget ta upp saken. Min poäng var bara att denna skiss inte har några likheter med de hydrofoner som placerades ut 1982. Jag skriver ovan att det finns en mängd ljud från en ubåt efter klockan 18:00 den 12 oktober 1982 (”Band 1”). Ubåtar är gjorda för att gå så tyst som möjligt med tystgående propellrar, och det gäller inte minst västliga ubåtar, som vid denna tid låg en bra bit före de sovjetiska i det avseendet. Men när dessa ubåtar går tätt intill hydrofonerna kan hydrofonerna ändå registrera vissa ubåtsljud, som ventilslag, andra metalliska slag, dunkar, lågfrekventa ljud, pumpljud, roderljud o.s.v. Thomsson skriver att ljuden kan ha kommit från en bevakningsbåt. Det finns mycket riktigt en order vid 18:00-tiden (närmare bestämt 17:56) om att en bevakningsbåt ska sändas ut, men den båten går inte ut förrän lite senare, och inspelningen från 17:50 till 18:16 pågår kontinuerligt utan ljud från bevakningsbåt. Bevakningsbåten kan höras först på den inspelning som följer omedelbart efteråt (”Band 2”). Bevakningsbåtar är inte främst byggde för att gå så tyst som möjligt, och det är inte så att bevakningsbåten skulle kunna ha smugit sig in till hydrofonlinjen utan att det hade registrerats. Hydrofonerna var ytterst känsliga. T.ex. när någon tappade en skiftnyckel eller liknande klockan 18:33 i en farkost 500 meter norr om hydrofonlinjen (mitt i Danziger Gatt) registrerades det mycket tydligt i samtliga fem hydrofoner, och den exakta positionen för händelsen kunde därmed bestämmas (från samma position kunde man också höra korta kavitationsljud). Att en bevakningsbåt skulle gå obemärkt in till hydrofonerna och bara några tiotal meter från hydrofonerna utan att detta skulle ha registrerats är inte rimligt. Thomsson skriver att jag inte kommenterar det faktum att Belos var i området för hydrofonlinjen den 14 oktober, och att det skulle kunna vara Belos ankare som gett upphov till bottenspåren vid Mällsten. Att Belos var i området den 14 oktober har jag skrivit om flera gångar. Men det är inte troligt att Belos skulle ha ankrat tätt intill hydrofonerna, eftersom dessa lätt skulle kunna rivas med av ankaret och skadas. Man borde rimligen kunna utesluta detta. Belos fick för övrigt de exakta positionerna för hydrofonlinjen när hon anlände till Mällsten på morgonen den 14 oktober. Hon kan därför heller inte ha ankrat intill hydrofonlinjen av misstag. Däremot ska fartyget ha sökt av en ruta (med en nautisk mil som sida) med centrum i hydrofonerna. Belos ska ha sökt med sin aktiva hydrofon efter ubåt (utan att finna något). Men om vi nu bortser från det självklara att Belos inte kan ha ankrat tätt intill hydrofonerna, men istället ser till dykarnas skisser finner vi inte heller här något stöd för Thomssons tanke. Enligt dykarna var det tre olika typer av spår (ett kölspår, ett hjulspår och flera spår efter en banddriven farkost) alldeles intill hydrofon nr. 4 och 5. Teoretiskt sett kan bara ett av dessa spår stämma med Belos ankare, och att Belos skulle släpa sitt ankare en meter från hydrofon nr. 4, därefter släpa ankaret bort till hydrofon nr. 5, och endast en meter från hydrofon nr. 5, och sedan vidare ned mot transpondern, är helt enkelt orimligt. Man måste försöka finna en bättre förklaring än Belos ankare. Ola Tunander
Det jag presenterar nedan är naturligtvis inga slutgiltiga bevis för nationalitet, men det är tekniska bevis som pekar i en viss riktning, och det ska ganska mycket till för att mått som stämmer exakt med vissa västliga farkoster också skulle stämma exakt med vissa okända sovjetiska farkoster. Det skriver professor OLA TUNANDER i ett svar till Sune Thomsson.
Efter jakten i Hårsfjärden hittade marinen en militär transponder utanför Mälsten samt tydliga bottenspår runt den. Detta var det tydligaste beviset för ubåtskränkningarna och skulle ha varit en propagandaseger för marinen. Orsaken till att den aldrig visades upp för allmänheten kan bara bero på att den var installerad av väst, skriver Ola Tunander.
Gustafsson och Jallai skriver att svenska marinen lyckades skada och till och med sänka främmande ubåtar under ubåtsjakterna. Det kan mycket väl ha hänt - men det är långt mer troligt att ubåtarna kom från väst, bland annat eftersom marinen skulle berättat om de sänkte en sovjetisk ubåt, skriver Ola Tunander i en replik.
Förre ÖB Bengt Gustafsson är starkt kritisk mot de som försökt visa att delar av ubåtskränkningarna under 80-talet utfördes av västländer. Men han är inte övertygande och begår tyvärr en rad faktafel, skriver Ola Tunander, professor vid internationella fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo och doktor i marin militärstrategi.
För denna sida ansvarar Ola Tunander
Professor vid internationella fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo. Doktor i marin militärstrategi, vapenteknologi och geopolitik.
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.
