Unga elitforskare löser inte svensk forsknings verkliga problem
Det här var det vettigaste som skrivits om svensk forksningspolitik på bra länge! Jag arbetar själv på universitet i Danmark sedan ett år tillbaka, där man haft elitsatsningar för yngre forskare under flera år. En av dessa elitforskare står i dagarna åtalad i domstol för ekonomiskt bedrägeri och utreds dessutom för forskningsfusk (det har lagts ett förvånansvärt effektivt lock på ärendet, som därdör inte går att finna på internet). Det demonstrerar en annan fara med elitsatsningar: Pressen på "elitforskarna" blir lätt omänskligt hög, vilket kan få betänksamma konsekvenser på många sätt, t.ex. locka fel sorts personer eller föra till forskningsfusk. Ett tenure-tracksystem med tydliga och rättvisa villkor och tillräckliga resurser, så att ALLA som får anställning som forskare får en rättvis chans att visa vad de går för borde egentligen vara en självklarhet. Politiker - och tråkigt nog många ledande forskningspolitiska debattörer - är bedårade av "excellens", "elit" och produktivitet (i form av publicerade arbeten), trots att två sekunders eftertanke gör det självklart att - precis som Nannan Lundin och Sune Karlsson skriver - en elit utan bredd inte går att tänka sig inom forskningen... heller. Istället för sport kan man likna det vid ekosystem. Det finns en "forskningens ekologi", som det forskats en hel del på. Dessa forskningsresultat pekar på att de stora upptäckterna ytterst sällan kommer från stora vetenskapliga produktionsmiljöer. Det som kännetecknar kreativa vetenskapliga miljöer har mycket lite med storlek att göra, utan mera med öppen diskussion och utbyte av idéer, möjlighet att testa idéer – leka – och naturligtvis tillräckliga resurser. Det trista med elitsatsningarna är att de naturligtvis leder till massor av publikationer och enligt den måttstocken kommer de säkert att vara "framgångsrika"; allt som det satsas mycket pengar på blir - lustigt nog - framgångsrikt...
