Nima Sanandaji har kommenterat på:
Jag tycker att det är lite märkligt att bli anklagad för att försköna integrationen. Låt mig förtydliga:
Först kom en våg arbetskraftsinvandrare till Sverige, framförallt från andra europeiska länder som var fattiga vid den tiden. Det fanns omfattande rasism i Sverige när de anlände. Däremot var arbetsmarknaden fri, sysselsättningen växte och incitamenten till arbete var starka. Integrationen fungerade då överlag väl.
Sen kom flyktinginvandrare till Sverige. Bland de första vågorna fanns relativt många välutbildade, även om alla förstås inte tillhörde den gruppen. Integrationen fungerade inte alls väl, vilket delvis förklaras av att politiken hade förändrats jämfört med tidigare. För många invandrare kom exempelvis socialbidrag (framförallt i kombination med svartarbete) att löna sig mer än reguljär arbete.
De tidigare grupperna av flyktingar byggde i större utsträckning än idag på selektion av elitgrupper. Så var exempelvis fallet för de irakiska flyktingarna som kom till Sverige omkring 1990, en liten och extremt välutbildad grupp. De senare grupperna av invandrare är i större utsträckning lågutbildade.
Återigen, verkligheten är komplex. Trots att integrationen av flyktingar överlag inte fungerat väl så finns en grupp unga invandrare som tar sig in på elitskolor och nu alltmer går in i politiken och näringslivet. Dessutom försöker Sverige liksom andra västländer alltmer locka till sig högkvalificerad arbetskraftsinvandring.
För att kunna diskutera svensk integrationspolitik måste man kunna hålla flera sanningar i huvudet samtidigt. Det är sant att många unga invandrare från Iran studerar till läkare. Det är också sant att många invandrare från samma land som fastnat i ett destruktivt beroende av bidrag.
Den tillsynes paradoxen har två förklaringar. Den första förklaringen är att alla invandrare inte tillhör en homogen grupp, utan skiljer sig rätt mycket sett till tex utbildning.
Den andra förklaringen är att många fastnar i ett utanförskap (i en situation där många inte arbetar, där normer kring samhällsansvar urholkas, där brottsligheten är hög och där kontakten med övriga samhället är begränsat). Utanförskapet blir permanent för många, och sprider sig till deras barn. Men alla fastnar inte i utanförskap. De individer som inte gör det kan ofta ta sig långt, just eftersom Sverige inte är ett samhälle som präglas av rasism (även om det förstås existerar).