Nathan Shachar

Bildts brösttoner mot Israel är också valtaktik

Häromveckan sänktes den sydkoreanska korvetten Chenoan av en nordkoreansk torped i en alldeles oprovocerad krigshandling. Fyrtiosex unga män offrades på det att Nordkorea, som aldrig kallas "världens största fängelse", kunde göra en liten markering i sitt nervkrig med USA. Detta utmed kalla krigets sista, extremt eldfängda frontavsnitt.

Ni minns indignationen från våra makthavare. Mona Sahlins klarspråk om klanen Kims tyranni och avsiktliga hungerpolitik mot sin egen befolkning; de jourhavande tyckarna i TV-soffhörnen och deras djupt kända horrör; utrikesministern brösttoner över hotet mot världsfreden.

Va? Ni minns inte? Då minns ni rätt. USAs ledare försökte uppbåda ett internationell ramaskri mot Nordkorea, men resultatet var ömkligt; nästan lika beskedligt som reaktionerna i torsdags då fyrtio kubanska oppositionella kastades i fängelse.

Men ni minns hur våra rättrådiga ledare vägrade hymla och titta åt andra hållet när den israeliska flottan dödade civila på ett annat hav. Carl Bildt är möjligtvis en passionerad och känslodriven person i sitt privatliv. Att han i sin ämbetsutövning är motsatsen vet vi alla. Det är en stor resurs för en politiker att kunna hålla huvudet kallt, analysera läget och väga alternativen i stället för att låta sig ryckas med av mediehysterin och säga saker man sedan ångrar.

Jag tror nu inte att de exempellöst känslosamma tongångarna från Bildt efter dödsskjutningarna på Mavi Marmara var så spontana som de verkade. Han bedömde läget så här: Här kommer en formidabel våg av harm och förbannelser att dämmas upp mot Israel. Det gällde för Bildt och regeringen att placera sig högst upp på denna våg och därifrån moralisera mot Israel - så att inte Gazaflottiljens verkliga sympatisörer, Mona Sahlin, kommunister och miljöpartister fick tillfälla att surfa på samma våg.

Å ena sidan inser jag att Bildt, som i själva verket har en rationell inställning till konflikten, gjorde taktiskt rätt i att blockera hysteriker och fanatiker med deras egen medel. Å andra sidan är det svårsmält med den gapande avgrunden i bedömningen av Israel å ena sidan - och resten av jordens stater å den andra.

Moralismen är aldrig knuten till illdådens verkliga tyngd och vikt, utan till bildmaterialet. Israels sjöblockad av Gaza påverkar varken gazabornas näringsintag eller deras försörjningsmöjligheter. (se min artikel i DN i fredags). Om det som verkligen är ett pågående människorättsbrott, israeliska soldaters och bosättares godtyckliga våld och trakasserier mot fredliga palestinska civila på Västbanken - inte ett smack! Inga regeringsuttalanden, ingen indignation, inga demonstrationer.

Det är svårt att värja sig mot misstanken att det inte är medkänsla med palestinierna som driver de svenska gazaaktivisterna, utan något de själva kallar "antisionism". På ett underbart och praktiskt vis har dagens bägge viktigaste antisemitiska läger, den radikala islamistismen och den radikala vänstern funnit varandra. Några av våra makthavare urskiljer säkert detta. Men de anpassar sin indignation till medierna, inte till väljarna. I den stora folkmajoritet som varken tillhör islamradikalismen eller mediavänstern är antisemitismen långt mindre utbredd. Det finns få röster att fiska på vild och onyanserad kritik av Israels roll i båtdramat.

Något otäckt pågår i Sverige. Varje tendens till invandrarfientliga klichéer motarbetas prompt och tydligt från politikernas sida - men antisemitiska hetsare och våldsromantiker för en legitim och behaglig tillvaro, stryks medhårs och idealiseras i medierna varje gång Israel skall kölhalas. Det har pratats en del om judarnas flykt från Malmö. Min gissning är svenska judar också på andra orter rätt snart kommer att tvingas till mer långtgående flyttplaner.

Nej, genuscertifiering är inte som miljöcertifiering! Det är motsatsen.

Det är möjligt att de kvinnliga kommunanställda borde ha de löneförhöjningar Gudrun Schyman förespråkar. Hur det än ligger till med den saken - att ödelägga vetenskapliga institutioner med hjälp av ideologiska poliser för dem inte en hårsmån närmare målet. Schyman rör ihop saker som inte snuddar vid varandra och utgår från det som skulle bevisas.

Diskussionen mellan oss bägge rör inte åsikter, menar hon, utan kunskaper om jämställdhet, vilka jag saknar. Hon citerar genus-certifierarna i Lund:

Genusbegreppet har ersatt de äldre och snävare termerna könsroll, socialt kön och sociokulturellt kön. Genusforskning utgår från att förståelsen av det som till vardags kallas kön skapas i en ständigt pågående social process i vilken individ-, organisations- och samhällsnivån samverkar. Inte minst maktrelationen mellan könen är central för förståelsen av genus.

Denna maktrelation, också kallad könsmaktsordning, är inte något vetenskapligt begrepp. Själva tanken på att utforska dess innehåll och pröva dess outsagda antaganden är impopulär hos Feministiskt initiativ. Det är inte meningen att könsmaktsordningen skall nagelfaras vetenskapligt. Tvärtom, den är den axiom kring vilket hela systemet roterar och måste sväljas med hull och hår.

Vi som inte vill vara med om sådant måste avvisa denna terminologi, vägra använda den. Dess enda syfte är att upphöja handlingsprogram till dogma - och sedan, med certifieringen som vapen, hota lärare som gör motstånd mot den dekreterade begreppsapparaten.

Alla som forskat, ja alla som förstått en kemilaboration i skolan, begriper hur felaktig och farlig genuscertifieringen är. Kamp mot rasism är politik, men forskningen om rasismen är inte politik. Samma relation råder mellan kampen mot könsdiskrimineringen och studiet av den.

George Orwell skisserade i 1984 ett framtida helvete där myndigheterna insisterar på och upprätthåller en viss terminologi. Evin Rubar visade i sin film Könskriget hur genusradikalerna, understödda av allmänna medel lyckats kolportera ut begreppet "könsmaktsordning" vida ikring.

Lagstifta gärna mot olika lön för samma jobb, men gör det i riksdagen, inte på universiteten. Men lagstifta inte mot olika genomsnittslön, eftersom kvinnor gör och beslutar en massa saker utöver de allt färre saker de tvingas till av omständigheterna. Vi såg de parodiska följderna av kvoteringen av juridikstudenter, som slutade med att kvinnorna blev lidande på genuskuren.

Ett exempel jag studerat på närmre håll: När jag först kom till Spanien kring 1975 fanns där ytterst få kvinnliga läkare. Många vägrade låta sig behandlas av en kvinna. Idag, bara trettiofem år senare, är läkaryrket ett utpräglat kvinnoyrke i Spanien. Vad göra? Kvotera ut kvinnliga medicinare? Rensa ut "kvinnoperspektiven" från läkarvetenskapen?

Vad gjorde det att de flesta teaterkritiker och de flesta gynekologer i Berlin 1933 var judar, så länge de gjorde sina jobb? Vad gör det att spanska läkare är kvinnor, så länge de botar de sjuka? Vad gör det om bolagsstyrelserna består av män, bara de sköter sig?

Det finns ingen speciell genusvetenskap. Lika litet som det fanns någon mystisk, överordnad logik kallad dialektik i Gudrun Schymans föregående utopi. Kvinnohistoria och könsrollernas förvandlingar utforskas med samma verktyg som all annan historia; ideologiska diktat är lika skadliga där som på andra områden.

Den genusbesatta vetenskapen är alltid självbekräftande, och dess "rön" cirkeldefinitioner. Där finns inget av värde för den som inte redan tror på den. I marxist-leninismens gamla länder lägger sig spindelväven allt tätare över hyllkilometrarna av dialektik - samma öde väntar den statsstödda genusvetenskapens luntor.

Forskare som tar sitt ansvar och verkligen studerar radikalfeminismens centrala ämnen förutsättningslöst borde, tycker man, uppmuntras av Schymans läger. Men det är tvärtom. Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister innehöll en massa ny kunskap och punkterade en rad förutfattade meningar om kvinnor och kvinnosaker. Hon hade tittat på porrfilmer, pratat med prostituerade och studerat sex och lagstiftning i en rad länder och redovisade resultaten. Boken såldes och berömdes vida i kring, men inte av Schymans krets. Där baktalades Östergren och lystes i bann: Hon hade inte förstått att de här frågorna, de skulle inte alls utforskas, utan avgöras utan forskning i ett ideologiskt halvdunkel av ett antal sammansvurna.

Till sist: Genuscertifiering är som miljöcertifiering, säger Schyman, något bra och självklart. Nej. Miljöcertifiering är ett resultat av vetenskaplig frihet, och bejakas av de flesta av oss. Genuscertifiering bejakas endast av ett fåtal, och har udden riktad mot vetenskapen.

Rädda Barnen ögontjänare så länge DN inte griper in

Oh stat, låt ditt ansikte lysa över oss! Vi läser i Expressen om en mamma i Dalarna och hennes cancersjuke pojke som förväntas leva på 1200 kronor i månaden. Staten, i skepnad av Ingo Tängerby, regionschef för försäkringskassan i Dalarna, meddelar triumferande att "...allt har skötts korrekt. Beslutet av vår handläggare i försäkringskassan är rätt tolkat utifrån de regler och lagar som vi ska följa."

Välgörenhet är fult, välfärd är fint. Allmänna transfereringar bejakas, privatas misstänkliggörs. Staten "måste gå in" och rädda teatergrupper i kris, men enskildas, särskild de rikas, stöd åt kulturen är ett hot mot allt vi håller kärt. Välfärdssystemet är hjärtlöst, slösaktigt och missbrukat - men dess godhet är fortfarande ett axiom i världens mest rättrogna offentliga samtal.

De som körs över vet att det finns en, sista, instans: pressen. Den byråkrat som icke rädes sitt samvete har i alla fall vett att bäva för publicitet. Det är en sorglustig paradox att nu, i journalismens skymningstid, är makthavare räddare för pressen än någonsin. "Vi ägnar halva vår tid åt att skydda ministern från pressen" säger en högt uppsatt person vid ett av våra äldsta departement. Förr fick reportern vänta snällt i veckor innan myndigheterna tog någon notis om hans ödmjuka propåer. Idag går det desto kvickare. Häromåret behandlade Rädda Barnen i Jerusalem en av sina palestinska anställda illa och ignorerade sedan hennes brev och försök att vinna upprättelse. Men blotta ordet "Dagens Nyheter" var ett sesam: Sånär hela Rädda Barnen-ledningen hörde av sig med inställsamma och ängsliga telefonsamtal. Så är det för jämnan numera.

För övrigt har den gode Ingo Tängerby fel. Systemet är bara obevekligt då staten säger "nej" åt enskilda. När politiker och administration vill finna en kreativ lösning genom snårskogen så går det galant. Det är också därför pressen behövs - så att inte dessa lösningar blir alltför kreativa.

Gunnar Sträng hade aldrig slösat som Brown och Sahlin

Gordon Brown har avgått, som det anstår en gentleman. I tio år prisades han som en ekonomisk trollkarl, mannen bakom det brittiska undret. Utan de rosenröda tillväxt- och sysselsättningsnoteringar Brown producerade hade Tony Blairs munläder inte kunnat klara Labour ur knipan så många gånger.

I äldre svenska romaner finns en återkommande scen: Plötsligt finner sig dryckesbröder, spelpartners eller lundastudenter utan likvida medel. Krediten har sinat, törst och ruin står för dörren. Men i sista minuten lyckas de driva upp någon människovän som sätter sitt namn under en växel, och festen kan gå vidare.

Vi begriper inte hur det gick ihop, hur kredit kunde utsträckas i det oändliga utan att vare sig mynt eller sedlar bytte händer. Dagens medborgare kan kan inte rangera sina affärer på det viset. Men, ack, det kan deras regeringar!

Det är ingen konst att som Blair och Brown redovisa tillväxt och jobb om du slipper stå till svars för statsskulden! Englands och Greklands och Sveriges astronomiska skulder - jämförbara med Argentinas och Brasiliens under de år deras militärjuntor slog alla kända skuldrekord - har vuxit under år då enorma mängder lediga pengar flutit omkring. Pengar som sparsamma kineser låtit sin regering köpa U.S. Treasury Bonds för; pengar som trollats fram genom att sänka kriterierna för bolån i Spanien, USA och England. (Se Theodore Dalrymples kloka ord om Grekland som ett England i miniatyr)

Det är en fråga om demokrati, inte bara om ekonomi. Politiker idag är personer som värnar om sitt yrke - de har inget annat - inte personer med samhällsanda som lämnar sina yrken en tid för att verka för det de tror på. Välfärdens kostnadsberäkningar utgår inte längre från nivån i kassakistan, utan från kostnaden för att hålla kvar politikerna vid makten. De senaste veckornas ovärdiga löfteskarusell i den svenska valrörelsen är ett mått på hur lättsinnigt politiker agerar när makt och karriärer ligger i vågskålen.

Gunnar Sträng, Sveriges och socialdemokraternas legendariske finansminister, skulle hellre dragit sig ur än dela ut valfläsk på kredit. Han drevs av ett genuint socialt patos, men inga visioner i världen kunde omtöckna honom till att spekulera i skuld såsom hans efterträdare här och utomlands gör utan att blinka. Men den dagen närmar sig då löftespolitiker av Mona Sahlins, Lars Ohlys och miljösvärmarnas snitt kommer att tvingas tömma samma bittra bägare som Georgios Papandreou: lägga korten på bordet inför väljarna och tala klarspråk inte om gåvor och höjningar, utan om underskott och knapphet. Då blir det plötsligt en annan femma att vädja till folkets gunst.

Vänsterns våldsromantik förvärrar den grekiska tragedin

Bakom Greklands ekonomiska kris jäser en moraliskt-intellektuell kris, som inte kan lösas med krispaket eller brandkårsutryckningar.

Häromdagen, i Berlin, skrämdes kvällstidningarna med svarta rubriker: "Grekerna är efter våra pengar". En ekonomisk tidskrift hade en slående omslagsteckning: en trojansk häst som rullats genom Brandenburger Tor.

Att det rör sig om en grekisk tragedi är klart, däremot inte vem som är styckets skurk och dess offer. Redan 2004 visste EU att kalkylerna som var underlaget för Greklands euro-medlemskap var bluff. Regeringschefen Georgios Papandreou d.y. kom till makten i höstas på ett rent slöseri-manifest, där alla parter ströks medhårs och akuta ledsamheter sopats under mattan. De arga greker som demonstrerar för sina pensioner kommer inte att se mycket av pengarna i EUs räddningspaket - det kommer att ösas direkt på bålet, i hopp om släcka det - alltså se till att statsobligationerna inte förfaller. Det mesta talar för att Grekland ändå lämnar euro-zonen, men det betyder inte slutet på vargatiderna för vår kulturs vagga. Nyckeln till Greklands framtid och frid är mer politisk än ekonomisk - och med "politik" menas då inte partiväsendet, utan våldet. Det är inte bara grekiska anarkister och terrorligor i "det svarta blocket" som blockerar förnuftiga utvägar. Flera av de etablerade vänsterpartierna och fackföreningarna är militant stridslystna, fångna i en svartvit världsbild som på förhand utesluter prövning och kompromisser. I deras ögon är Grekland ett offer för EUs utsugning och rovdrift, punkt och slut. En hel del politiker och kulturkommentatorer har viss förståelse för denna extremism, och en hel del andra, som saknar förståelse, saknar också kurage ställa sig i vägen för lavaströmmen av ideologiskt våld.

1973 skickade militärjuntan in stridsvagnar på Tekniska Högskolan i Aten, en aktion som blivit en symbol. Ett av arven från diktaturen är traditionen att inte tillåta säkerhetsstyrkor på universiteten annat än "när brott begås". Men få eller inga rektorer vågar skicka efter polisen ens då, vilket betyder fritt spelrum för våldsmän på högre lärosäten. De klampar in i klassrum, ger order om att avbryta lektioner och klår upp föreläsare.

På senare år har ett stort antal akademiker misshandlats i sina klassrum. Dr. Panousis, kriminolog vid Aten-univeristet, sårades svårt av anti-globaliseringsdemonstranter beväpnade med knivar och hammare. Strax innan dess försökte hämnare från samma läger strypa rektorn för Atens handelshögskola, Gerasimos Sapountzoglu, sedan han vägrat avbryta en "kapitalistisk" lektion. Rektorn för Aten-universitetet, Christos Kittas, misshandlades med järnstänger och fick sedan en hjärtattack. Från sin sjuksäng sade han:

- Hjärtat kan brista när man ser studenter vandalisera och trampa under fötterna den fria forskningen.

De misshagliga lärarna och forskarna angrips också utanför skolsalarna, och många ämnen berör man numera med sin hälsa som insats. "Det är en form av terrorism", säger rektorn för Aristoteles-universitetet i Thessaloniki.

Med våld och hot har fanatiker skaffat sig ett förlamande inflytande över både den högre utbildningen och den offentliga debatten. Som alltid i sådana lägen är frestelsen stor för press och politiker att jamsa med och ligga lågt - vi har sett det på närmre håll. Men priset är desto högre. Den grekiska krisens sensmoralen, för vår del, är inte bara makroekonomisk.

Bevare oss för karisma

Jag har skådat Nick Clegg - och är fortfarande densamme. Visst ser han trevlig ut, visst har han mål i mun och visst är en frisk fläkt alltid välkommen, i privatlivet, i arbetet och på scenen.

För politiken är ju i allt högre grad en scen, har vi hört till leda, men vad betyder denna klyscha? Att figurens utstyrsel, åtbörder och sätt att framföra utantilläxan väger tyngre än hennes samvete och övertygelse. När vi, hetsade av pressens popularitetsmätningar, säger att vi är utlessna på politiker så betyder det sällan att vi blivit besvikna på deras ideer, lagförslag och program - utan att de inte längre roar oss. "Han har ingen karisma", hör jag allt oftare folk i olika länder säga, med tonen hos en uttråkad sultan som tröttnat på sin hovnarr.

Som om karisma vore ett yrkeskrav för politiker. Det går väl litet lättare att bli förälskad i en vacker flicka, men det säger ingenting om fortsättningen. För att styra krävs andra egenskaper - karisma är på sin höjd en resurs i valkampanjer. Och det är rätt nytt att karisma blivit ett trumfkort i val. Förr, då nästan alla svenskar hade en åsikt, inte bara behov, spelade förförelsekonster liten roll för utgången. När svenskarna vägde statsminister Tage Erlander, kommunistledaren Hilding Hagberg, folkpartisten Bertil Olin, centerns Gunnar Hedlund och högerns Jarl Hjalmarson inför 1960 års val, så inte spelade karisma någon roll. Högern-moderaterna var det första parti som spekulerade i karisma, med den - till det yttre - Kennedy-inspirerade Yngve Holmberg, och det slog fel.

Utvändigheter präglar sedan länge TV och underhållning. Det vore naivt att vänta sig att politiken skulle förskonas. Men det är en fattigare värld där karisma bedöms som nyckelegenskapen för politisk trovärdighet. Och en farligare.