Det är möjligt att de kvinnliga kommunanställda borde ha de löneförhöjningar Gudrun Schyman förespråkar. Hur det än ligger till med den saken - att ödelägga vetenskapliga institutioner med hjälp av ideologiska poliser för dem inte en hårsmån närmare målet. Schyman rör ihop saker som inte snuddar vid varandra och utgår från det som skulle bevisas.
Diskussionen mellan oss bägge rör inte åsikter, menar hon, utan kunskaper om jämställdhet, vilka jag saknar. Hon citerar genus-certifierarna i Lund:
Genusbegreppet har ersatt de äldre och snävare termerna könsroll, socialt kön och sociokulturellt kön. Genusforskning utgår från att förståelsen av det som till vardags kallas kön skapas i en ständigt pågående social process i vilken individ-, organisations- och samhällsnivån samverkar. Inte minst maktrelationen mellan könen är central för förståelsen av genus.
Denna maktrelation, också kallad könsmaktsordning, är inte något vetenskapligt begrepp. Själva tanken på att utforska dess innehåll och pröva dess outsagda antaganden är impopulär hos Feministiskt initiativ. Det är inte meningen att könsmaktsordningen skall nagelfaras vetenskapligt. Tvärtom, den är den axiom kring vilket hela systemet roterar och måste sväljas med hull och hår.
Vi som inte vill vara med om sådant måste avvisa denna terminologi, vägra använda den. Dess enda syfte är att upphöja handlingsprogram till dogma - och sedan, med certifieringen som vapen, hota lärare som gör motstånd mot den dekreterade begreppsapparaten.
Alla som forskat, ja alla som förstått en kemilaboration i skolan, begriper hur felaktig och farlig genuscertifieringen är. Kamp mot rasism är politik, men forskningen om rasismen är inte politik. Samma relation råder mellan kampen mot könsdiskrimineringen och studiet av den.
George Orwell skisserade i 1984 ett framtida helvete där myndigheterna insisterar på och upprätthåller en viss terminologi. Evin Rubar visade i sin film Könskriget hur genusradikalerna, understödda av allmänna medel lyckats kolportera ut begreppet "könsmaktsordning" vida ikring.
Lagstifta gärna mot olika lön för samma jobb, men gör det i riksdagen, inte på universiteten. Men lagstifta inte mot olika genomsnittslön, eftersom kvinnor gör och beslutar en massa saker utöver de allt färre saker de tvingas till av omständigheterna. Vi såg de parodiska följderna av kvoteringen av juridikstudenter, som slutade med att kvinnorna blev lidande på genuskuren.
Ett exempel jag studerat på närmre håll: När jag först kom till Spanien kring 1975 fanns där ytterst få kvinnliga läkare. Många vägrade låta sig behandlas av en kvinna. Idag, bara trettiofem år senare, är läkaryrket ett utpräglat kvinnoyrke i Spanien. Vad göra? Kvotera ut kvinnliga medicinare? Rensa ut "kvinnoperspektiven" från läkarvetenskapen?
Vad gjorde det att de flesta teaterkritiker och de flesta gynekologer i Berlin 1933 var judar, så länge de gjorde sina jobb? Vad gör det att spanska läkare är kvinnor, så länge de botar de sjuka? Vad gör det om bolagsstyrelserna består av män, bara de sköter sig?
Det finns ingen speciell genusvetenskap. Lika litet som det fanns någon mystisk, överordnad logik kallad dialektik i Gudrun Schymans föregående utopi. Kvinnohistoria och könsrollernas förvandlingar utforskas med samma verktyg som all annan historia; ideologiska diktat är lika skadliga där som på andra områden.
Den genusbesatta vetenskapen är alltid självbekräftande, och dess "rön" cirkeldefinitioner. Där finns inget av värde för den som inte redan tror på den. I marxist-leninismens gamla länder lägger sig spindelväven allt tätare över hyllkilometrarna av dialektik - samma öde väntar den statsstödda genusvetenskapens luntor.
Forskare som tar sitt ansvar och verkligen studerar radikalfeminismens centrala ämnen förutsättningslöst borde, tycker man, uppmuntras av Schymans läger. Men det är tvärtom. Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister innehöll en massa ny kunskap och punkterade en rad förutfattade meningar om kvinnor och kvinnosaker. Hon hade tittat på porrfilmer, pratat med prostituerade och studerat sex och lagstiftning i en rad länder och redovisade resultaten. Boken såldes och berömdes vida i kring, men inte av Schymans krets. Där baktalades Östergren och lystes i bann: Hon hade inte förstått att de här frågorna, de skulle inte alls utforskas, utan avgöras utan forskning i ett ideologiskt halvdunkel av ett antal sammansvurna.
Till sist: Genuscertifiering är som miljöcertifiering, säger Schyman, något bra och självklart. Nej. Miljöcertifiering är ett resultat av vetenskaplig frihet, och bejakas av de flesta av oss. Genuscertifiering bejakas endast av ett fåtal, och har udden riktad mot vetenskapen.
Nathan Shachar, 2010-05-29 09:42
