Natalie Duvkrans

Belgrad Tur och retur - Ett nedslag i ett annorlunda vardagsliv.

Wizzair tog oss till Belgrad sent på fredagkvällen. Långt efter att vi landat fick jag veta att vi alltså var med på premiärturen! Jag blev lite besviken med tanke på att jag förknippar sådant med mingel, champagne, klippning av band osv. Men så var det alltså inte, nej vi fick inte ens sitta ner i baren och dricka upp utan man hämtade upp oss och tvingade oss att sitta i gaten istället där vi fick vänta i en timma på att bli insläppta på planet. Men det är klart, det är ju också ett ungerskt flygföretag som flyger till Nikola Tesla flygplatsen från Skavsta, och inte lyxflyg mellan Paris och New York. Det är skillnad på ställe och ställe. Men ett litet rosa band vid ingången till luftslussen tycker man väl? Just ja, det var ingen luftsluss utan vi klev på bak i planet.

Nåja, sällskapet gick ändå inte att hyscha, vi var 15 stycken udda människor med olika skäl till att följa med på denna premiärtur. Några av de yrken som fanns representerade bland oss var journalister, HBT aktivister, unga filmskapare och designers, väletablerade industridesigners, författare, lärare, PR konsulter och wikipediapersonal. Men vi var också helt vanliga människor sökandes efter någonting i en stad som står i full blom. Bokstavligen. Wizzair var fantastiska trots rosa och lila dresscode, och ändå älskar jag inte att flyga. Och snart satt vi på hotell Balkans egna transportbuss! Underbart snabbt och billigt var vi där!

När jag steg ut ur hotellobbyn och ut på gatan morgonen efter, var det första som slog mig lukten. Det luktar annorlunda i Belgrad. Det är fortfarande vanligt att elda med kol. Jag hade glömt. På lördagen stod trädknoppningen i bristningsfas, på måndagen var frukträden i full blom. Och jag är pollenallergisk.

Sen solen och diset och asfalten och nergångna byggnader. Massor av dem överallt. De trängdes med de nyrenoverade. Om fasaderna om vartannat stod fallfärdiga och om vartannat nyrenoverade och fantastskt ståtliga i nygammal stil så var människorna likaså. En del toppklädda i moderna kläder och skor, och andra i billigare varianter och detta såg jag också ganska fort. De och de andra. Vad har hänt sen jag var där sist? Eller var det likadant men att jag inte såg det då?

Vi gick längs med Knez Mihailova Street- en plattsatt gågata i stan, eller rättare sagt gågatan i Belgrad liksom vi har vårt Drottninggatan. Och kanske var det bra att börja där, då det påminde mest om Stockholm med kända klädbutiker som Adidas, Zarah och Mango. Hela vägen från Terazije till slutet där Kalemegdan börjar gick vi. Kalemegdan är som Skansen. Där finns både kulturhistoria förvarad och också en djurpark som på Skansen. Varför föser man samman djur från världens alla länder i samma park som man bevarar åldrig byggnadstradition? På Skansen bevarar man kända gamla byggnadshus som transporterat dit och hantverksbodar. I Serbien står den vackra historiska borgen (http://sv.wikipedia.org/wiki/Kalemegdan) ringlad över högsta höjden i staden. Utanför står hantverkarna i sina stånd och säljer konsthantverk, handstickade filtar och godis.

Där såg jag också en äldre kvinna som var lik min mamma. Hon var inte bara lik henne till utseendet utan stickade också sockor på det traditionella sättet med stickad "sula" i jordnära ljusa färger. Som taget att ta med hem som present. Där på gatan den första dagen uttalade jag mina första ord till en främling på Serbiska. Lite viskande tyst, då jag inte ville avslöja min brytning. "Kan jag få köpa de där sockorna?" Hon log brett och nickade, liksom förstod att jag inte är därifrån trots min ansträngning. Jag plockade fram en alldeles för stor sedel.Hon ryckte först på axlarna och visade sin läderpung som var full av småmynt och knögliga sedlar. Jag stod och undrade var jag kunde gå och växla och komma tillbaka men plötsligt brast hon ut i ett ganska tandlöst leende och kastade till mig ett par likadana sockor till, fast i babystorlek. Även om jag inte har någon alls i min närhet just nu som har en bebis tyckte jag idéen var förträfflig och snabbtänkt! De var dessutom väldigt söta! Vi skrattade hjärtligt båda två när vi sa hej och jag gick vidare.

Museet Prinsessan Ljubica är en vacker vit byggnad omgiven av ett smidesstaket. Om man inte ser skylten direkt kan det vara en ledtråd att titta efter en stor gammeldags lyxig villa. Det var så vi hittade det inklämt mellan kyrkor och bostadshus. Det är en boningsort som byggdes på beställning av prins Milos Obrenovic för hans fru och deras barn. Den är bevarad som representativ för husen från första hälften av 1800 talet. Arkitektoniskt inne håller det osmanska attribut med Serbisk-Balkanska inslag. En gång inrymde byggnaden Belgrads högskola, Kassationsdomstolen, en kyrka, ett äldreboende och en avdelning för skydd av kulturmonument i Serbien. Numera är det ett av kulturmonumenten i Belgrad med permanenta utställningsrum och ursprungliga möbler i olika stilar. Bland annat från Ottomanska riket, från klassicismen, biedermeier och nybarocken. Princessan Ljubicas Residence förklarades som ett monument av stor betydelse för kulturen 1979 och är skyddat.

Alldeles runt hörnet tog vi en öl. På Belgrads äldsta bevarade Kafanat, Frågetecknet (?) Det var lågt i tak med sneda stengolv och takbjälkar. Borden var av trä, låga, runda och sneda de med och man satt på träpallar utan ryggstöd. Det kändes lite som att komma in i rummet i Walt Disney´s Snövit och de sju dvärgarna där ett piano skulle passa i hörnet. Men jag minns inte att jag såg något. Vi avnjöt en kall öl i den mörka men mysiga lokalen fast att det kanske hade passat bättre att sitta ute i vårsolen för oss fortfarande vintersjuka.

När eftermiddagen kom på den första dagen, hade vi redan besökt en stor del av den vita staden, och för mig kändes det alltmer förväntansfullt, spännande och underbart Jag kände att jag var stolt över mig själv att jag hade följt med på denna fantastiska resa. Och ännu skulle vi få se långt mer än jag anade innan det var dags att återvända till hotellet.

Belgrad tur och retur – mitt i en kulturrevolution

Resan tillbaka till framtiden

Jag reser tillbaka till Belgrad, min barnsdoms sommarstad på fredag. Till staden som kallas porten till Centraleuropa. Jag har inte varit där sen jag tog studenten 1989. Nu ska jag se på staden med andra ögon som gymnasielärare och tvåbarnsmamma.

Jag har under mitt liv följt min skugga av vem jag kanske hade varit om mina föräldrar inte bestämt sig för att resa till Sverige och gästarbeta under 60-talet. Jag har följt utvecklingen från Stockholm Sverige, mitt hem från födelsen, under tiden Belgrad har varit drabbat av krig, terrordiktatur, fattigdom, inflation och Natobombningar. Och allt detta har ställt så många frågor som jag vill ha svar på.

Min mamma och pappa hamnade mer eller mindre av en lustig slump på perrongen till T-centralen en kall kväll i november 1965. Bara ett par veckor innan var allt klappat och klart, pappa hade fått ett arbete på en industri någonstans i Västtyskland. Vad som hände däremellan och varför de istället hamnade i Stockholm tog min pappa med sig som en hemlighet i graven. Men samma kväll som de anlände till Stockholm blev de hänvisade till af Chapmans vandrarhem och där upphörde Beograd - Den vita staden, att vara deras hem. Istället kom Stockholm att bli det. Jag vill dela med mig av en bild av vad som har hänt i Belgrad sen dess och jag vill lära känna det nya Belgrad.

Serbien i massmedierna.

Det är ingen nyhet att Serbien har varit separerad från övriga Europa och smutskastad i massmedierna. Det har inte har funnits många objektiva bilder av kriget från det forna Jugoslavien och de drabbade utan istället har de västerländska journalisterna agerat propagandistiskt de med. Sådant är vanligt i krig. Att det är svårt att ge en rättvis bild som journalist i ett krig har mycket att göra med att det är svårt att vara objektiv när man står mitt uppe i något som man blir berörd av. En av dem som skrivit mest om detta är journalisten och författaren Phillip Knightley, med egna erfarenheter i botten.

 Men jag vill ge en annan bild om människorna i Belgrad, om dem som levde under förtyck, om Otpor, en demokratisk studentrörelse som bekämpade propaganda och diktatorn bland annat via fredliga demonstrationer och fria radiosändningar. Som fick MTV Free Your Mind Awardspris tre år i rad för sin hjälteinsats med risk att förlora sina liv för yttrandefriheten. Om dem som lever där och som staden tillhör. Dem som velat förändra den politiska samhällstrukturen och berätta för omvärlden att de aldrig ville vara delaktiga i ett krig som en terrordiktator drev i folkets namn. Man kan fråga sig varför ingen har fört deras talan? Jag ska få träffa Christina Wassholm, en svensk journalist som bor i Belgrad och jag ska fråga henne, som bor i min stad, där jag skulle ha bott, vad hon tycker är det bästa med staden.

Serber som stereotyper i svensk litteratur

Serber omskrivs mycket i böcker, men tyvärr är de flesta skruvade bilder som figuren Mrado Slovovic, en serbisk torped i boken Snabba Cash. Den stereotypa gestalten i boken förmedlar bilden av Serber som mördarrobotar. Också i skildringen av organiserad svensk brottslighet ur boken Svensk Maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson. De skriver om de ca 50 personer i Malmö och Stockholm från det forna Jugoslavien, i den så kallade Naserligan, som bedrev brott och kriminalitet i stor utsträckning i Sverige under 90-talet och början på 2000- talet. Men det handlar om 50 personer i en bok som säljs i fler hundratusen exemplar och det får konsekvenser. Jag och de allra flesta f.d. serber som lever i Sverige har svårt att identifiera sig med den bild som är av allmän uppfattning och som kommer bland annat ur den litteratur som finns att tillgå här i landet. Den är för likformad. För att uppväga bilden av detta behövs fler röster och fler perspektiv. Det handlar om att lära känna folket och inte att se med onda ögat på dess mörkaste historia. Jag vill vara med och visa det nya Serbien som står mitt uppe i en kulturrevolution vid porten till EU. Jag ser mig själv först och främst som svensk, jag är född, uppväxt och bildad här men behöver mina själsliga band till mitt fosterland för att känna mig hel. Nu börjar min resa för att hela mig själv och kanske upplysa dem som är intresserade av det Nya Serbien.

Belgrad i en kulturrevolution  

Belgrad har åter börjat blomma. Som så många gånger förr har staden rest sig ur askan efter krig och här märks det med bland annat flera flygavgångar varje vecka från Skavsta med Wizzair. Den är nu lättillgänglig, kulturrevolterande och den är billig. Den har utsetts till "Världens partymetropol" av resebibeln Lonely Planet och jag har inget mer att skylla på utan måste tillåta mig att resa dit för och se med egna ögon. Jag har många rädslor med mig i bagaget, jag är rädd för att min barndomsbild kommer att raseras när jag kommer dit. Att jag kommer att se för många spår av kriget. Och jag letar efter något, men jag vet inte vad. Något att kunna åka tillbaka till kanske? Min släkt är som ett tusenbitarspussel utspritt över hela staden. Och jag vet inte vilken gränd jag ska börja leta i, eller om jag ens är välkommen. Alla band är klippta sen kriget. För mycket sorg har den effekten ibland.

Så snart är jag på väg på en konstig resa tillbaka till ett land som mina föräldrar talat om men som inte längre finns i den form som de lämnade det. Och ändå finns det där idag, levande och kulturrevolterande. Jag var där på somrarna när jag var barn och därifrån har jag bara glada minnen såsom de etsas fast när man är barn. Jag ska försöka återknyta till mina rötter och förhoppningsvis få en rätsida på min bakgrund och jag vill dela med mig av min resa. Jag tror nämligen att vi är många med liknande upplevelser och tankar i Sverige som behöver få tro på vårt fosterland Serbien igen och ge en annan bild än de fördomar som finns.