SNS förolämpar entreprenörerna med sin rapport
Men, jag förstår inte. Om några toksocialister lyckades genomdriva en appropriering av all välfärdsverksamhet, skulle inte SNS få utreda effekterna av denna reform?
nafetSs aktiviteter Men, jag förstår inte. Om några toksocialister lyckades genomdriva en appropriering av all välfärdsverksamhet, skulle inte SNS få utreda effekterna av denna reform?
#1 Kersin Dahl Du är inte i USA nu. I Sverige är det brukligt att kalla media för just den "tredje statsmakten". Huruvida vi har maktdelning i Sverige inom ramarna för parlamentarismen eller inte är inte alls okontroversiellt. Det finns väl inga checks-and-balances inbyggda i vår grundlag? Någon tredje statsmakt i form av en författningsdomstol har vi i alla fall inte. Angående innehållet i artikeln så håller jag med artikelförfattaren om mycket. Tyvärr tror jag att det är gällande dagspressen - en public service-tidning skulle bara bli en nyhetsbyrå för kommersiellt driven media att snylta av. TEDtalk Alisa Miller: Why we know less than ever about the world. http://www.youtube.com/watch?v=6Ly7Btx0Stg&feature=channel_page
Förlåt Jörgen. Så vitt jag förstår så har man inte lyckats påvisa att mäns kroppar, i sig själva, skulle ha någon egenskap som motiverar att de skall vara till exempel "familjeförsörjare", politiska-, religiösa- eller ekonomiska ledare. Just dessa positioner i samhället är väl, om något, vad man kan kalla för maktpositioner. För mig är det just naturvetenskapens misslyckande gällande att visa på en trovärdig biologisk länk mellan mäns kroppar och de beteenden som resulterat i vårt ojämställda samhälle som fått mig att vända mig till kulturstudier av alla möjliga slag för att finna en förklaring. Som jag förstått det är biosociologi ungefär lika hett som astrologi inom akademin. De resultat som man lyckats påvisa är så marginella att de inte kan förklara något alls om skillnaden i vårt beteende. Alltså, om inte naturen är förklaringen så återstår för mig kulturen. Gällande bruket av teori inom samhällsvetenskap och humaniora lämnar jag gärna över fältet åt andra - helst disputerade samhällsvetare eller humanister. Jag är själv inte disputerad och kan bara tillräcklig mycket om teori för att förstå att jag inte helt behärskar ämnet. Vad jag vill framhålla är dock att "genusforskning" som annan "forskning" bygger på iakttagelser av konkreta förhållanden. De metoder som använts har vanligtvis varit väl etablerade sådana som tidigare använts i andra sammanhang. Det största problemet, tycker jag, är att man pratar om genusforskning som ett kunskapsfält som bygger på fritt spekulerande, det är en helt felaktigt beskrivning.
Jösses! Könsmaktsordning skall vara ett begrepp som inte är vetenskapligt. Det är ju ett teoretiskt begrepp använt att försöka förstå och beskriva konkreta, numera okontroversiella förhållanden. Statistiken är ju otvetydig - Sverige är inte ett jämställt land. Begrepp som könsmaktsordning är användbara när man vill försöka förstå hur det kan komma sig att vissa mönster upprepar sig från generation till generation. Två sådana mönster är helt okontroversiella; (1) män slår kvinnor och (2) män äger de ekonomiska resurserna i samhället. Detta är belagt med (samhälls)vetenskapliga metoder. Men, att veta att ett fenomen finns är en sak, ambitionen är i allmänhet högre. Man vill veta varför något sker och hur det sker. Genus och könsmaktsordning är två begrepp som är viktiga nyklar till att förstå varför det är så att män slår kvinnor (jaja, det nödvändiga undantaget som bekräftar regeln skall inte glömmas bort, nån kvinna slår sin karl också). Att dessa inte skulle ha nagelfarits vetenskapligt är ju bara rappakalja. Begreppen är ju så precist preciserade numera att det för det mesta är mycket mödosamt att bara ta sig igenom beskrivningarna av definitionerna i samhällsvetenskaplig text som behandlar kön. Niten att vara så tydlig som möjligt är så stor att det i mångt och mycket har blivet ett problem i sig. Många författare är helt enkelt svåra att läsa och förstå. Att Shachar fortsätter att uttala sig i frågan utan att visa någon som helst kunskap om den är förbluffande och inte lite stötande tycker jag. Parallellen till Orwell är osmaklig på grund av att den är så absurd. Genuscertifieringen är ju nödvändig just därför att, som Sachar själv säger, "myndigheterna insisterar på och upprätthåller en viss terminologi." Det är just denna orwellianska terminologi som kallas för könsmaktordning vilken genuscertifieringen är menad att göra lärare och studerande uppmärksamma på.
Jag tycker det är lite spännande att det är helt legitimt att bara avfärda all den kunskap som kommer ur de samhällsvetenskapliga och humanistiska disciplinerna. Finns det någon betydande forskning som visar på att det _inte_ skulle finnas någon könsmaktsordning till exempel? När doktorsavhandling efter doktorsavhandling på klarast möjliga pedagogiska sätt förklarar och visar hur det ser och sett ut tycker jag att debattörer som Shachar borde stanna upp och tänka till innan de publicerar något som det ovanstående. Jag har svårt att tänka mig att Shachar ens har läst en ytlig översikt av den numera etablerade kunskapen om vilken betydelse kön haft för kvinnors och mäns erfarenheter i det moderna samhället (var förutom på axess kan stoppa huvudet så djupt i sanden?). Om han gjort det skulle han ha varit mycket försiktigare i sina formuleringar. Men, det är tydligt att "genus" och "könsmaktsordning" är fenomen man får kalla för "humbug" utifrån en lekmannaposition oavsett hur många arbetsår av forskning som ligger bakom användningen av begreppen. Nej, om något handlande är politiskt motiverat är det vanan att avfärda obekväma forskningsresultat - fråga Påve Urban VIII och Galileo Galilei.
Carlsson borde avgå. En biståndsminister som har lyckats alienera hela Sida kan inte sitta kvar. En minister som hade förvalitningens förtroende skulle aldrig behöva lägga upp en sådan här artikel. Carlsson har visat sig vara lika mycket rätt kvinna på rätt plats som Stegö Chilò var det som kulturminister.
Som vanligt väljer Björklund, i samma anda som på skolans område, den absolut enklaste argumentationen oavsett om det finns någon form av stöd för den eller inte. USA har militär trupp i hälften av världens tvåhundra länder. Bortsett från några få undantag är det svårt att förutspå vad som skulle ha skett om de stannat hemma istället. Istället för de kontrafaktiska analyser som Björklund och Hökmark vilar sina argument på så finns det en konkret verklighet där ute - USA har militär trupp på alla fem kontinenter och har haft så i mer än ett halvt århundrade. Vad är det för fel med att önska att de åkte hem?
Författaren argumenterar utifrån en, som jag tycker, felaktig premiss. Han tycks mena att läraren är där för den enskilde elevens skull. Varje elev har sina egna speciella åsikter, värderingar och erfarenheter. Utifrån dessa värderingar och partikulära situation bedömer eleven lärarens prestation. Detta är inte lärarens uppdrag. Det är inte meningen att hon skall tillfredställa den enskilde elevens önskemål. Alltså, det är inte eleven som är kunden. Lärarens roll är vidare än så. Hon skall svara mot hela samhällets behov av att våra barn och ungdomar får en god undervisning. Det är samhället i en vidare bemärkelse som är kunden. Vad mina barn lär sig i skolan är inte bara en angelägenhet för barnen, det är en angelägenhet för alla oss andra också. Det betyder att ansvaret för att lärarna gör sitt jobb ligger hos den politiska makten. Om uppföljning av att lärarna gör sitt jobb delegeras till eleverna så frånsäger sig politikerna sitt ansvar för lärarnas prestation. Dessutom gör de skadan värre ändå eftersom de förändrar skolans fokus från långsiktig utveckling (lära för livet) till kortsiktig tillfredställelse (en lärare som jag tycker passar mig just nu). Min, som jag tyckte då, sämsta lärare under gymnasietiden var en miljöhippie som trodde på vindkraftverk på gärdet. Hade jag haft makten att sätta betyg på henne så hade hon då fått lägsta möjliga. Hon passade inte alls in på hur jag såg på livet och vuxenvärlden just då. Hon var, med andra ord, en person som jag, utifrån min egen speciella erfarenhet, just då inte ansåg passade som lärare. Idag, tjugo år senare, värderar jag henne högst. Hon lärde ut saker som håller hela livet. Hon utmanade oss att inte köpa "sunt förnuft" i en period av mitt liv när "sunt förnuft-inställningar" var vad man sökte efter. I gymnasiet ville vi alla bara passa in (även de rebeller som fanns ville passa in i rebellgruppen), vi gjorde allt för att hitta "sunt förnuft-inställningar" till livet. Lärare som tog den lätta vägen skulle fått höga betyg av mig. Tyvärr har de visat sig värdelösa i det långa loppet. Min poäng är att det för det första inte är elevernas jobb att utvärdera lärare. Eleverna är inte de enda som får bära konsekvenserna av vad som sker i klassrummet. För det andra menar jag att eleverna inte är kompetenta nog. Eleverna ser inte hela vidden av de erfarenheter de gör i skolan. Nej, en dialog är gott nog. Representanter för skola (lärare och ledning), samhället (akademi, näringsliv och kommun) och elever bör föra en dialog i någon form av forum om utbildningen och vad som är god utbildningskvalitet.
#5 Christina Lundqvist, 2010-04-29, 14:39 Några naturliga hierarkier finns inte. Alla sådana är skapade av oss människor. Gällande artikeln: "Vi är många, kvinnor som män, som tröttnat på..." kan hellre avslutas med ... köpta medieröster som Teodorescus. Jag är synnerligen trött på debattörer som vägrar medge att att acceptera status quo också är att acceptera tvång. Frågan är bara på vems sida man skall ställa sig. De svagaste i samhället, eller de starkaste. Teodorescu har redan bestämst sig för att sparka på de som ligger.
Kanske det ligger något i vad han säger när det gäller rena yrkesutbildningar. Men. Annars är det helt galet. Själv bryr jag mig inte alls huruvida just min skola passar näringslivet. För mig handlar det uteslutande om vilken forskning som bedrivs och hur den passar ihop med mina egna intressen.
För denna sida ansvarar nafetS
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.



