Maya Rygaard har kommenterat på:
Artikeln av Jonathan Leman och Mikael Tenhunen är också en finurlig beskrivning att bildkonstens potential med budskapsbärande syfte är en hybris. Man kan nämligen ställa frågan vad detta konstverk är värt ifall själva problematiken som det försöker beskriva blir löst. Blir detta konstverk lika bra konst på sina egna konstnärliga meriter som det blev omtalat som provokation eller ska man behöva vänta tills det blivit antikt eller vad?
Det verkar överhuvudtaget som allmänt accepterad självklarhet att konstnärer (bildkonstnärer i synnerhet) skulle ha större insikt och förmåga att se djupare in i olika sociala, kulturella och politiska fenomen än andra vilket jag har väldigt svårt att tro. Men däremot är bildkonsten kanske mycket mer öppen för subjektiva, godtyckliga tolkningar än litteratur som är kommunikativ på ett helt annat sätt. Bildkonsten kan så till vida vara betydligt mer surrealistiskt känslomässig som upplevelse än logiskt informativ. Vi har inte så mycket förståelse för obegripliga texter men vi kan väl acceptera bildkonst även om den inte föreställer något som människans har skapat. Och då vill jag påminna om en tavla som en apa hade målat och som såldes som fin konst med att konstkännare såg stora konstnärliga värden i apans verk. I det avseendet är det svårare att låta en apa skriva en roman som någon av oss skulle vilja påstå sig förstå andemeningen i.
Vi som läsare skulle kräva av en författare större ansvar att leverera något än vad vi tycks göra av en bildkonstnär. Inom litteratur skulle det vara svårare att dumförklara läsarna för att de inte förstår texten än vad det tycks vara inom bildkonsten. Jag har med egna öron hört en målare uttala just en sådan bedömning angående folk som inte riktigt förstod konstnärens mening utan såg snarare ut som levande frågetecken. Konstkritikerna i sin tur tycks haussa upp detta fenomen med att bra konst är obegriplig eller dyster konst med mörka, fula anspelningar, d.v.s. de lider av skönhetsskräck. Detta gäller inte endast bildkonst utan det är väldigt sällan som operor spelas med kulisser som inte är svartmålade eller dystert mörka i alla fall. Kärleken till de dystert mörka teman som tycks vara hämtade ur hjärnspökens andevärld och som blivit en bestående trend inom konsten.
Bildkonsten har låg tröskel i sin subjektivitet för paradoxer som ytterligare får extra styrka med att operera inom det dystra och mörkrets effektsökeri. Utan att jag har sett själva konstverket i fråga men dessa två bilder verkar vara en sådan paradox som inte är lätt att framställa inom litteratur: ”se ett brott när judar blev förföljda”, ”se ett brott när judar förföljer”. Men i sammanhanget finns inget som talar om att judar förföljdes i sitt eget fädernesland (judar som var födda i Tyskland och Polen exempelvis) av sina medmänniskor och det var inte ens frågan om militär kamp, däremot militariserad och industrialiserad terror på civilister som intet ont anande mötte en morgon med att ha blivit avhumaniserade som djur. Lika mycket som bildkonst kan vara godtyckligt provokativ så lika litet är den korrekt episk och i synnerhet om logiken borde överensstämma med verkligheten. Men den har inte heller några krav på grammatiska regler, dvs den saknar den elementära bärande grunden för logik, etik och filosofi.
”2010 borde man klara av att göra en utställning om Förintelsen utan att demonisera judar…"…men vi kommer inte att kunna göra det för att vi har hyllat konsten på felaktiga premisser, vi har gett konsten ”frihet” som har kostat den stora publiken att får fritt tycka om konsten. Kritikerna hyllar å andra sidan sin egen subjektivitet och så mättade av att behöva plöja genom så mycket konst å yrkets vägnar. De orkar inte ens reagera om det inte är ”annorlunda”. Och om konsten och konstkritiken har grammatik så består den av en enda regel ”annorlunda” med pubertalt behovet att bryta mot tilltänkta auktoriteter. I det avseendet måste man i själva verket bryta mot alla andra regler, värderingar och inte minst de kvalitativa värderingarna ty det är redan väldigt trångt i ”annorlundaskapandets” konst med tesen desto bättre ju mer konstnären vågar satsa på brytningen.
