Matz Öfvedsson har kommenterat på:
Jag är inte forskare, utan generalist med förflutet dock i forskarvärlden. Vad jag gjort är ju bara att jag med lämpliga referenser visat på den FAKTISKA vetenskapliga diskursen som uppstått i och med att det nu finns mängder med exempel som visar hur gener påverkas av sin omgivning och hur samma gener kan uttryckas med fullständigt olika resultat. Försök nu inte återigen påstå att det råder någon sorts orörbar konsensus kring detta - det gör det inte och jag behöver inte komma med någon egen hypotes alls kring detta. Läs mina referenser, det räcker. Jag har citerat högst respektabla källor som alla efterlyser ett nytänkande och en modifiering av neodarwinismen, där urvalet betyder allt och man menar att variation som variation, spelar ingen roll hur den kommer till. Men det är väl ändå en avgörande fråga, om en gen uttrycks av en slump eller om den uttrycks genom en direkt påverkan från interaktivitet med omgivande celler och med vad som kommer in i cellen.
Jag kan ju returnera kravet: Visa att allt handlar om urval och visa att duplikation bara handlar om slumpmässiga händelser. Visa med mutationsfrekvenser, populationsstorlekar och tidsramar att det är möjligt i samtliga fall av utveckling och modifiering av organ.
Man ordnar ju symposier om detta, på Cambridge, Harvard...Det finns massor av källor, här är en välmeriterad kines:
If understanding the organism “as a whole” without neglecting its component parts is a goal of biocomplexity , then we will have to ask why the whole is more than the sum of its parts, as Aristotle taught us. The component parts in our focus plane are genes and the whole are gene networks and the very existence of a diverse set of distinct cell types, such as red blood cells, liver cells, fibroblasts, etc., each of which acts like a distinct ‘species’ in the metazoan body. Molecular biology has taught us how to describe all the genes and proteins and how they interact in “signaling pathways”. Evolutionary biology and ecology have taught us how the diversity of organisms came into existence and how they interplay to form ecosystems. However, neither cell nor developmental biology offers a conceptual framework for dealing with the diversity of cell types in the body as a system. A biocomplexity approach should go beyond the reduction of phenotypes to genes and pathways. Therefore, we seek to elucidate the fundamental principles behind the very phenomenon of multicellularity as such. For instance, we ask: How can one genome produce the thousands of stable, distinct cell types that divide, differentiate and die in a self-orchestrated manner to guarantee organismal function? How can we understand cancer, the price we pay for multicellularity, from this perspective?
En del menar man måste helt enkelt omvärdera allt, andra är mera moderata. Detta är ju en ´fullständigt normal process inom naturvetenskaplig idétradition. Jag är chockad att stöta på denna dogmatik, där allt som bryter mot läroböckerna betraktas med skepsis och avfärdas.
En ofta citerad grundsten i detta ämne är Eva Jablonka och Marion Lamb:
"If it is accepted that heritable epigenetic variations can underlie evolution- ary change, then it has consequences for evolutionary theory. It means that evolution cannot be seen solely in terms of changing gene frequencies, since the frequency of epigenetic variants has to be considered too. More signifi- cantly, since epigenetic systems participate in the regulation of cellular activ- ities and are at the same time heredity systems, the inheritance of acquired (regulated and induced) variation is possible. Consequently, there is a Lama- rckian component in evolution, with the environment being an inducer as well as a selector of variation."
http://mechanism.ucsd.edu/teaching/philbio/readings/jablonka.changingconceptofepigenetics.2002.pdf
Jablonkas Evolution in four dimensions (2006) är en vacker bok. Här framhålls att miljön inte bara selekterar utan kan också inducera variationerna. Genmodifiering är inte slump, utan snarare "kvalificerade gissningar" om vad som behövs. Förvärvade innovationer nedärvs. Därmed faller en av neodarwinismens dogmer, samtidigt som man bättre förstår hur språngvis evolution kan gå till. Inom medicinen är detta helt revolutionerande.
Men vad säger Dawkins?
"I am heartily sick of the ‘epigenetics’ bandwagon and almost look forward to the next one, whatever it turns out to be."
