Marina Iren Engan har kommenterat på:
"Men den Kära Syster Elisabeth eller Broder Lennart förväntas inte avstå en enda krona från sina miljonpensioner och ge åtminstone till just den verksamhet de själva leder. Som de förstås har en mycket bättre inblick i än vi ... Och kanske just därför avstår de inte en krona av sina miljonpensioner."
Hur vet du att Syster Elisabeth och Broder Lennart väljer att inte hjälpa till ekonomisk? Dina slutsatser är lite väl långtgående och verkar baseras på spekulationer.
Du skriver om fattigdomen som ökat, som om det vore biståndsorganisationernas fel. Är det inte snarare en politisk fråga än en biståndsfråga? Om det råder krig runt om i världen som försämrar levnadsvillkoren för så många, så kan väl inte problemet ligga hos hjälporganisationerna. Är det då inte viktigt att hjälporganisationer genom t.ex påverkansarbete når fram till de styrande i krigshärdarna? Det är just kostnader för sådant arbete som gör att gränsen mellan administrationskostnader och direkthjälp är rörlig. Sedan så är arbetet mer tungrodd i t.ex länder som är krigsdrabbade och jag kan tänka mig att det kan öka på de administrativa utgifterna ganska rejält. Du tar upp den högsta siffra du kan hitta istället för att se till genomsnittssiffran. Förutsättningarna i många länder förändras hela tiden och det gör att det inte går att sätta upp ett sådant räknestycke som du gör.
Här skulle jag vilja göra en jämförelse: Det är som att någon skulle påstå att jag är kriminell för att jag snattade en gång när jag var åtta år, utan att nämna att jag avhållit mig från sådant sedan dess. Påståendet om snatteriet skulle vara fakta, men bilden blir fel när resten inte nämns. Jag ser det som att missbruka fakta.
I debattprogrammet nämner du att Rädda Barnen skulle kunna använda 25 % av insamlade medel för tsunamiskatastrofens offer, till administration. Det sa du på ett sätt som var allt för lätt att tolka som att de HADE gjort det. Tack och lov så blev det reaktioner på det och du blev tvungen att förtydliga ditt uttalande.
Du nämner summor som avsatts för pensioner och du tar totalsumman som givetvis låter enorm. Delar man upp den på de nio åren det talas om, så låter det inte lika illa. Det samma gäller den pension du räknat ut att Hjalmarsson skulle få om han lever till 80 års ålder. Din debatteknik verkar vara att använda storsläggan. Jag tycker också att dessa pensioner är på tok för höga men jag tycker att de borde redovisas som årsinkomst eller vad det utgör per månad. Att använda storsläggan ger inte alltid den effekt man hoppats på.
När du hänvisar till biståndsministerns artikel så känns det som en blandning av äpplen och päron. Ministern talar om skattepengar och inte om frivilligorganisationer. Det är oerhört viktigt att inte blanda ihop de två formerna av bistånd. Frivilligorganisationerna och staten har inte samma arbetssätt och heller inte samma förutsättningar.
Alla organisationer bör granskas, men det skall göras seriöst och opartisk. Vilket vare sig du eller Lars Åberg verkar göra. Alla organisationer behöver se över sitt arbetssätt med jämna mellanrum då ingen är perfekta. Seriös granskning och konstruktiv kritik är ett sätt att se till att organisationerna gör sitt yttersta för att hjälpa de som skall hjälpas. Sådan granskning och kritik välkomnas nog av de flesta.
Jag hoppas att du inser att alla inte kan göra det val som du gjorde för att hjälpa utsatta människor. Din insats var/är beundransvärd och skall inte på något sätt förminskas. Det känns dock som att det nämns för att understryka hur lite alla andra gör. Hur ser du på den insats vi "gräsrötter" gör i frivilligorganisationerna?
Jag skulle önska att vi kunde få se en lite mer balanserad och verklighetsnära analys av hjälporganisationerna framöver. Fel och brister skall påtalas, men man bör hålla sig till fakta och avstå från spekulationer.
Eller har du bevis för att Syster Elisabeth och Broder Lennart inte är villiga att hjälpa utsatta barn...
Detta är mina högst personliga reflektioner efter att ha sett "Debatt" och läst din artikel.