Jag vet hur lätt det är att dras in i extremistiska grupper
Det handlar om en revolutionär förändring, där arbetarklassen och folkets massor av egen kraft erövrar den politiska makten, krossar den borgerliga staten och ersätter den med sin egen statsmakt, arbetarstaten, för att med den som verktyg upprätta ett demokratiskt, socialistiskt samhälle. Ovanstående är hämtat ur KFML(r), numera Kommunistiska Partiets partiprogram (Proletären, deras tidning). Namnet har blivit ledigt igen sedan Vänsterpartiet försökt tvätta bort kommuniststämpeln. I vart fall i namnet. Var och en förstår att ett parti som ska krossa den borgerliga staten dvs vårt demokratiska Sverige, inte har för avsikt att låta demokrati omfattas av andra än de rättrogna. Den sista bisatsen i citatet har ersatt "proletariatets diktatur". Den nya skrivningen döljer att det är ändå det de menar. Vänsterextremism och högerextremism är siamesiska tvillingar. I ett polariserat samhällsklimat (vilket detta parti eftersträvar) får vi se hur Säpo agerar. Jag misstänker att du kan ha rätt, tyvärr, Erik Andersson. Man kommer inte att se lika allvarligt på vänsterextremismen. På ett sommarläger som de nu har där barn är med och "skolas" i "pionjärgrupper", talar er ordförande om "den demokratiske Stalin". I Göteborg finns ett kollektiv, där Mattias Gardell, känd från Ship to Gasa ingår, som tagit namnet Raspen efter Baden Meinhof. Den övriga vänstern har skrattat åt de löjliga r-arna eftersom de inte kan samarbeta med andra än med våldsbenägna extremister. Som f.d. i"insider" inser jag att detta parti har en förfärlig potencial, inte i antalet anhängare, utan i vad de kan åstadkomma i ett polariserat läge. De är exakt lika farliga som de värsta högerextremistiska grupperingarna och kan inspirera "vildhjärnor" som Breitvik, fast på andra kanten. Under min tid i denna grupp (tidigt 70-tal), fanns en hög koncentration av galenpannor, vilsna själar, förlästa teoretiker, folk med personlighetsstörningar, unga med fader- och modersfrånvaro, folk som behövde en klar och tydlig styrning av idéer och liktänkande kamrater. En del av dem tog sina liv när partiet gick tillbaka i mitten av 70-talet. Andra har gjort karriär på olika håll i samhället. Den övriga vänstern har ett stort ansvar att visa var de står i frågor som rör demokrati och inställningen till extremistvänstern.
