Jag växte upp med en förtidspensionerad pappa. Knappt en månad innan jag föddes var han med om en svår bilolycka som kunde ha kostat honom livet. När min mamma åkte in för förlossning svävade han mellan liv och död. 29 år gammal fick han sedan se sig själv förklarad arbetsoduglig för återstoden av sitt liv. Efter de första årens rehabilitering tillbaka till livet, att lära sig gå och tala igen, var det färdigbehandlat. Såväl medicinskt som arbetsmässigt. De första åren fanns ingen som helst arbetsförmåga, det är inget snack om den saken, men kanske hade det funnits senare i livet om man bara brytt sig om att ta reda på det. Min pappa hade en sällan skådad drivkraft och en positiv inställning till livet som jag aldrig stött på maken till, men hans liv blev trots detta väldigt socialt isolerat i de 40 år som han levde efter olyckan. Jag kan önska att han hade fått chansen till ett bättre liv.
Maria Arctaedius, 2009-12-21 16:24