Kasserad och ifråntagen rätten till arbete
Ja, jag har prövat arbeta i Norge. Som sjuksköterska blir jag gråtfärdig eftersom det är ett arbete jag ser passar bättre för undersköterskor och s.k sjukvårdsbiträden. Mina kompetenser inom hälsofrämjande och prevention är inte alls efterfrågade. Som distriktsköterska - hemsykepleijen - var väl det bästa. Men jag fann arbetet dåligt upplagt och ofta bestå i att åka hem till folk, koka en kanna kaffe och bre en tallrik smörgåsar... Jag har ju studerat för att utveckla sjukvård, utbilda i hälsofrämjande på individnivå...inte vara "hemsamarit"... Som barnmorska bad jag om uppdatering men fick svaret att det behövs väl inte. Barn kommer väl ut på samma sätt i dag som för 1000 år sedan... Jag klarar inte det arbetet OM jag inte få uppdatering! Jag har ett ansvar i det jag gör! Ja det var Norge... Här hemma är jag mest ett hot mot alla vanligt utbildade kollegor, dvs de som möjligen har EN påbyggnadsutbildning. Jag har 5-6 beroende på hur man ser... Har alltid läst vidare även om jag arbetat heltid. Jag var 49 år när jag arbetade sista dagen i mitt liv...Därefter straffad för att jag är överkvalificerad... Jag kommer aldrig mer att få en anställning, arbetskamrater, social gemenskap... Ibland har man lust att fråga om detta lidande skall vara i många år till eller om dödshjälp vore att föredra... För det är ett lidande att överleva men inte tillåtas leva...När ålderspensionen kommer kommer kronofogden med för skulderna är obetalda...och jag utan inkomst trots att jag trodde jag skulle få ett bra arbetsliv och trygg pension ...pga mina ambitiösa studieår.
