Magnus Alkarp

Rör på benen, Jesus!

Med all respekt för affärsverksamhetens långa historia, men efter de senaste avslöjandena och utspelet från påvens egen huspredikant, fader Raniero Cantalamessa, där han jämför de graverande anklagelserna mot de präster som systematiskt utsatt barn för sexuella övergrepp med den "värsta sortens antisemitism", undrar jag om det inte är dags att stänga butiken en stund. Åtminstone tills man funnit en mer lämplig personal. Och då menar jag all personal - det räcker inte med att köra Cantalamessa på porten, ingenting av det han i egenskap av påvens predikant säger kommer från honom själv, vartenda ord han säger är noga förberett av andra.
Låt oss därför inte ägna den stackars marionetten Cantalamessa någon större uppmärksamhet.

Att bli sparkad uppåt kan mycket väl vara början på en nedåtgående spiral. Joseph Ratzinger gillade att lyssna på Rostropovitj, hade en gång i tiden en katt som hette Kant och var lite intresserad av teater. Det förvånade därför ingen att han skulle komma att bli en av världens främste dockmästare. Yrkesmässigt gick det bra för Ratzinger. Han drog i de rätta trådarna och till skillnad från andra framstående dockmästare på landsbygden upptäckte någon hans talanger. Han blev snart kallad till ett av de största teaterhusen i världen. Det var inte hans konstnärliga eller intellektuella förmågor som de var ute efter - hans föreställningar hade ju varit en enastående samling med oöverträffade pekoral. Nej, det var hans förmåga att helt utan tanke på sin egen berömmelse obemärkt stå i bakgrunden och skickligt dirigera varje detalj i nästan en miljard människors liv. Det var ett drömjobb.
Men så råkade de erbjuda honom ett jobb som inte alls passade honom.
Den 19 april 2005 klev nämligen Ratzinger ut på Peterskyrkans balkong och förklarade att han, en enkel arbetare i Herrens vingård, blivit utnämnd till biskop av Rom och under det nya namnet Benedikt XVI skulle mantla det snart tvåtusenåriga arv som leder sitt ursprung till aposteln Petrus. Eftersom några av de församlade visste att Ratzinger aldrig svävat runt och skördat druvor i en himmelsk vingård, utan snarare ägnat sig åt fiske i de grumligaste vatten, blev bu-ropen på Petersplatsen så höga att TV-kanalernas ljudtekniker beordrades att fimpa mikrofonerna. Många icke-katoliker tyckte lite synd om honom, han såg ju så glad ut, lite hänsyn kunde man väl visa, det är trots allt inte varje dag man blir påve. De stora TV-bolagen började rota i hans förflutna, man undrade över vad denne man kunde ha på sitt samvete eftersom till och med 90-åriga nunnor grät av ilska.
Sedan dess har buropen bara blivit fler och det missbelåtna mullret bara ökat.

Det är inte så konstigt. För Ratzinger har det hela varit en allt annat än himmelsk karriär - eller för att ta det på ren svenska - det hela gick åt helvete på stört. Visserligen hade han varit aktiv nazist (vilket förnekas trots alla bilder och annan dokumentation) och visserligen hade han redan gjort sig känd för att i egenskap av prefekt för "Den romerska troskongregationen" - dvs. ansvarig för Inkvisitionen - ägna sig åt rena trakasserier. Han förmådde den djupt problematiske påven Johannes Paulus II (en påve som trots sitt engagemang i P2 och Opus Dei numer hyllas) att fördöma eller kasta ut präster som hade föreslagit att preventivmedel kunde vara en början om man ville bekämpa AIDS, biskopar som kämpade för demokrati i tredje världen eller både biskopar och präster som vägrade acceptera hans krav på att vara de fascistiska rörelserna till lags, men när han blev Påve ansträngde han sig verkligen.
Trots att han ena dagen var känd för sin vägran att ha någonting med andra religioner att göra (utom med en liten grupp muslimska fundamentalister med vilka han delade kvinnosyn och tillsammans med dem saboterade Kairokonferensen) ville han nu bli påven som framstod som den främste anhängaren av dialog med andra religioner!
"Vad bra", sade många, "vad världen behöver är försoning."
Det enda han lyckades åstadkomma var att förarga alla.
På grund av sina tidigare och tydliga antisemitiska meriter förhöll sig judarna skeptiska - och mycket riktigt: när han gång på gång låtsades sträcka ut sin hand till dem var det enbart för att slå dem i ansiktet.
Han gjorde muslimerna vansinniga när han lyckades begå den bottenlösa dumheten att citera den bysantinske kejsaren Emmanuel II Palaiologos berömda dumhet: "Muhammed gav världen onda och omänskliga ting, såsom införandet av religion med svärdet".
När just en påve använder ett sådant citat kan det väcka förundran och när han därför fick den oundvikliga frågan om inte det fjärde korståget, eller jesuiternas och dominikanernas framfart i Sydamerika borde ha gjort honom lyhörd för alternativa tolkningar, svarade han "Nej". De kristna hade aldrig begått några mord eller våldsamheter, allra minst i den Nya världen och missionärerna där hade då rakt inte stått för "införandet av en främmande religion".
Och så där fortsatte han.
Påvar och kardinaler brukar vara bestämda i alla de frågor som ligger dem varmt om hjärtat, utan att ha den minsta erfarenhet av familjeliv kan de uttala sig om saker som påverkar miljontals familjer. Men medan andra påvar eller kardinaler slingrar sig som ormar inför de kritiska frågorna, förnekar att de sagt vad de har sagt eller tycks vara så obekanta med sanningen att de ger olika svar beroende på vem som frågar, är just denne påve märkbart plågad av de många följdfrågorna. Han kommer att gå till historien som påven som alltid undrade vad som skulle ha hänt om han svarat annorlunda.
Men låt oss inte spekulera i om ryktet om påvens enastående själsgåvor kan vara en smula överdrivet.

Vänta här nu. Är detta ytterligare ett i raden av alla försök att smutskasta den Heliga Allmänneliga Kyrkan? Skulle faktiskt aldrig falla mig in. Hur grundligt den ytterst mediokre tänkaren Ratzinger än lyckats förvirra diskussionen om betydelsen av ett så enkelt begrepp som just "kyrka", vet alla att en kyrka varken är en byggnad, en mystisk kropp eller något som har med Vatikanen eller det erratiska beteendet bland kurians medlemmar att göra, kyrkan är inget annat än de människor som besöker den. Som döps i den, som begår sin första mässa i den, som gifter sig i den och som säger farväl till sina döda i den.
Så hur kan någon ge kyrkan skulden?
I rättvisans namn har den nuvarande Påven definitivt tillskrivits värre saker än han gjort sig skyldig till, men å andra sidan har han sagt och gjort saker som ingen törs drömma om att tillskriva en påve. Om man väljer att anse att detta beror på en osannolik otur, att rådgivarna är precis så blåsta som många icke-europeiska kardinaler hävdar att de är eller om hans kritiker helt enkelt bara vill klämma åt den dubiöse tysken, är mest en fråga om personlig mognad. Somliga menar att man snarare kommer sanningen närmast om man föreställer sig en blandning av allt detta. Andra menar att det hade kunnat vara en rimlig slutsats om det inte vore att en påve inte kan lastas för särskilt mycket av det som läggs honom till last. En påve säger ingenting som inte kurian har instruerat honom att säga. Bland annat på grund av detta var det många som antog att den enda anledningen till varför Vatikanen försåg honom med alla dessa enastående dumheter var att de faktiskt ville bli av med honom.
Det har hänt förr. Och kanske är det just därför som han ser så plågad ut.
Men låt oss inte tala om de underliga omständigheterna kring påven Johannes Paulus I död.

Eller jo förresten, låt oss tala om Johannes Paulus I:s död. Om en påve någonsin kan uttrycka egna tankar eller - mindre troligt - reformera den djupt auktoritära och antidemokratiska Vatikanen, krävs det en osannolik tur med plötsliga dödsfall i kurian. Albino Luciani - som denne påve egentligen hette - hade otur på den punkten. Den ende som dog var han själv och alla omständigheter kring hans bortgång talade för att han blivit mördad, förmodligen med gift. Vatikanen förstörde och förfalskade bevismaterial och nästan allt som de sade var grova lögner som man på punkt efter punkt tvingades ta tillbaka. Att ingenting hände var inte så konstigt. Vatikanen drabbades under denna tid av anklagelser om människosmuggling, narkotikasmuggling, miljardbeloppsbedrägerier, spionage för främmande makt, kuppförsök, barnamord och mord på kritiker. Eftersom de domare som skulle driva detta till åtal också mördades, kom man naturligtvis undan den här gången också.
Om man bortser från Gudfadern III - som snuddar vid denna skandal - och undviker den rent konspirationsteoretiska snusklitteraturen eller den desinformationslitteratur som beställts av Vatikanen, finns det en hel del seriösa författare och journalister som har ägnat kurian, kardinalerna och bankirerna sin uppmärksamhet.
Men låt oss inte förledas att tala om Vatikanens girighet och dubiöst tillskansade rikedomar.

Eller det kanske vi ska, förresten. Vad var det han sade nu, den Helige Laurentius? Han som sändes iväg för att samla ihop kyrkans rikedomar och sedan återvände med stadens fattiga.
"Detta är kyrkans rikedomar", sade han.
Det var en tankeställare, men ni vet ju hur meningslöst det kan vara att framföra intelligenta argument till makthavare - Laurentius blev lagd på halster och när askan av honom spreds ut i Tibern betraktade han nog redan spektaklet i himlen någonstans. Det är fullkomligt omöjligt att föreställa sig att han skulle ha grubblat över om det hela hade slutat lyckligare om han hade svarat annorlunda.
Laurentius är en djupt avhållen gestalt. Han har givit namn åt åtskilliga viktigare kyrkor i Norden (Lund och Gamla Uppsala) och oavsett vilken tilltro man fäster till de hagiografiska besynnerligheterna, och det faktum att hans högra hand vilar i minst tvåhundrafemtio relikskrin, måste man konstatera att det var ett helt annat virke i fornkyrkans män och kvinnor.
När såg vi senast en kardinal riskera sitt liv för de fattiga?
När såg vi dem skydda katoliker som riskerade sitt liv för de förföljda?
Låt oss inte diskutera Vatikanens hjälp till nazistiska krigsförbrytare.

De är bedragare. Deras meriter har ingen sett, de har lyckats nå sina positioner och rikedomar utan att en enda katolik haft ett ord med i laget. De är rika män som kallar sig fattiga, som mumlar om ofelbarhet, som trots att de avsagt sig sin mänsklighet ändå tycks ta sig rätten att påpeka hur människor ska leva. Allt de ger oss är lidande. Hur kan någon som frivilligt valt att leva ett liv som utesluter familjeliv och som till skillnad från de flesta präster aldrig brytt sig om att undersöka saken - som aldrig upplevt kärleken mellan två människor som valt att leva tillsammans, ringaktar kärleken mellan förälder och barn och som aldrig behövt uppbåda alla sina krafter för att hålla familjen samman när saker och ting går illa - kunna säga oss något om familjeliv? Det är en helt annan sak om det hela är självvalt. Det osunda celibat de i strid mot Guds förmaning till människorna påtvingat sina präster kan bara leda till katastrof. Om man i skräcken över att drabbas av just de känslor som Gud ville att vi skulle känna, kallar kärlek för synd och ikläder sig avhållsamhetens fuktiga trasor, kommer det bara leda till betydligt värre synder än de som de unkna trasorna skulle förhindra.

Lindra plågor? Vad annan historisk lärdom kan vi dra av alla dessa kristna flagellanter och gisslare - de som lurades att slå sig själva fördärvade - än att de sedan blev alldeles utmärkta torterare i orättfärdiga biskopar och furstars tjänst?
Jag läser och läser om denna besynnerliga samling herrar och ställer mig ständigt frågan varför inte deras Gud låter Peterskyrkan rämna när dessa vällustingar som fått sina slavar att tro att fattigdom är ett reningsbad och att deras Gud måste matas med pengar, själva rasslar runt med sina stulna värdepapper?
Låt oss inte spekulera i vad som väntar dem i livet efter detta.

Personligen tror jag att inte att det finns något sådant liv.
Men vore jag Jesus så skulle jag ställa till med ett sjudjävla räfts- och rättarting.

/M