Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Socialdemokratins framtid

En Löfven-effekt går att tyda i United Minds opinionsmätning som presenteras idag. Ser framtiden ljus ut för S?  Läs (105) Skriv

EMU

Kan Greklands kris lösas? Och hur ska det gå till? Läs (84) Skriv

Kvotering

Fyra av tio börsbolag saknar kvinnor i sina ledningsgrupper, visar en rapport från stiftelsen Allbright. Dags för kvotering?  Läs (9) Skriv


Prenumerera Magnus Alkarps aktiviteter

Magnus Alkarp har kommenterat på:

Anders Flanking (C): Granskning publicerades förra året

Björnsson är ingen historiker, han är inte forskarutbildad och hans bok kan inte tas på allvar. Den har plågsamma brister och skulle aldrig passera ens som C-uppsats.

0

Rör på benen, Jesus!

Med all respekt för affärsverksamhetens långa historia, men efter de senaste avslöjandena och utspelet från påvens egen huspredikant, fader Raniero Cantalamessa, där han jämför de graverande anklagelserna mot de präster som systematiskt utsatt barn för sexuella övergrepp med den "värsta sortens antisemitism", undrar jag om det inte är dags att stänga butiken en stund. Åtminstone tills man funnit en mer lämplig personal. Och då menar jag all personal - det räcker inte med att köra Cantalamessa på porten, ingenting av det han i egenskap av påvens predikant säger kommer från honom själv, vartenda ord han säger är noga förberett av andra.
Låt oss därför inte ägna den stackars marionetten Cantalamessa någon större uppmärksamhet.


Att bli sparkad uppåt kan mycket väl vara början på en nedåtgående spiral. Joseph Ratzinger gillade att lyssna på Rostropovitj, hade en gång i tiden en katt som hette Kant och var lite intresserad av teater. Det förvånade därför ingen att han skulle komma att bli en av världens främste dockmästare. Yrkesmässigt gick det bra för Ratzinger. Han drog i de rätta trådarna och till skillnad från andra framstående dockmästare på landsbygden upptäckte någon hans talanger. Han blev snart kallad till ett av de största teaterhusen i världen. Det var inte hans konstnärliga eller intellektuella förmågor som de var ute efter - hans föreställningar hade ju varit en enastående samling med oöverträffade pekoral. Nej, det var hans förmåga att helt utan tanke på sin egen berömmelse obemärkt stå i bakgrunden och skickligt dirigera varje detalj i nästan en miljard människors liv. Det var ett drömjobb.
Men så råkade de erbjuda honom ett jobb som inte alls passade honom.
Den 19 april 2005 klev nämligen Ratzinger ut på Peterskyrkans balkong och förklarade att han, en enkel arbetare i Herrens vingård, blivit utnämnd till biskop av Rom och under det nya namnet Benedikt XVI skulle mantla det snart tvåtusenåriga arv som leder sitt ursprung till aposteln Petrus. Eftersom några av de församlade visste att Ratzinger aldrig svävat runt och skördat druvor i en himmelsk vingård, utan snarare ägnat sig åt fiske i de grumligaste vatten, blev bu-ropen på Petersplatsen så höga att TV-kanalernas ljudtekniker beordrades att fimpa mikrofonerna. Många icke-katoliker tyckte lite synd om honom, han såg ju så glad ut, lite hänsyn kunde man väl visa, det är trots allt inte varje dag man blir påve. De stora TV-bolagen började rota i hans förflutna, man undrade över vad denne man kunde ha på sitt samvete eftersom till och med 90-åriga nunnor grät av ilska.
Sedan dess har buropen bara blivit fler och det missbelåtna mullret bara ökat.

Det är inte så konstigt. För Ratzinger har det hela varit en allt annat än himmelsk karriär - eller för att ta det på ren svenska - det hela gick åt helvete på stört. Visserligen hade han varit aktiv nazist (vilket förnekas trots alla bilder och annan dokumentation) och visserligen hade han redan gjort sig känd för att i egenskap av prefekt för "Den romerska troskongregationen" - dvs. ansvarig för Inkvisitionen - ägna sig åt rena trakasserier. Han förmådde den djupt problematiske påven Johannes Paulus II (en påve som trots sitt engagemang i P2 och Opus Dei numer hyllas) att fördöma eller kasta ut präster som hade föreslagit att preventivmedel kunde vara en början om man ville bekämpa AIDS, biskopar som kämpade för demokrati i tredje världen eller både biskopar och präster som vägrade acceptera hans krav på att vara de fascistiska rörelserna till lags, men när han blev Påve ansträngde han sig verkligen.
Trots att han ena dagen var känd för sin vägran att ha någonting med andra religioner att göra (utom med en liten grupp muslimska fundamentalister med vilka han delade kvinnosyn och tillsammans med dem saboterade Kairokonferensen) ville han nu bli påven som framstod som den främste anhängaren av dialog med andra religioner!
"Vad bra", sade många, "vad världen behöver är försoning."
Det enda han lyckades åstadkomma var att förarga alla.
På grund av sina tidigare och tydliga antisemitiska meriter förhöll sig judarna skeptiska - och mycket riktigt: när han gång på gång låtsades sträcka ut sin hand till dem var det enbart för att slå dem i ansiktet.
Han gjorde muslimerna vansinniga när han lyckades begå den bottenlösa dumheten att citera den bysantinske kejsaren Emmanuel II Palaiologos berömda dumhet: "Muhammed gav världen onda och omänskliga ting, såsom införandet av religion med svärdet".
När just en påve använder ett sådant citat kan det väcka förundran och när han därför fick den oundvikliga frågan om inte det fjärde korståget, eller jesuiternas och dominikanernas framfart i Sydamerika borde ha gjort honom lyhörd för alternativa tolkningar, svarade han "Nej". De kristna hade aldrig begått några mord eller våldsamheter, allra minst i den Nya världen och missionärerna där hade då rakt inte stått för "införandet av en främmande religion".
Och så där fortsatte han.
Påvar och kardinaler brukar vara bestämda i alla de frågor som ligger dem varmt om hjärtat, utan att ha den minsta erfarenhet av familjeliv kan de uttala sig om saker som påverkar miljontals familjer. Men medan andra påvar eller kardinaler slingrar sig som ormar inför de kritiska frågorna, förnekar att de sagt vad de har sagt eller tycks vara så obekanta med sanningen att de ger olika svar beroende på vem som frågar, är just denne påve märkbart plågad av de många följdfrågorna. Han kommer att gå till historien som påven som alltid undrade vad som skulle ha hänt om han svarat annorlunda.
Men låt oss inte spekulera i om ryktet om påvens enastående själsgåvor kan vara en smula överdrivet.

Vänta här nu. Är detta ytterligare ett i raden av alla försök att smutskasta den Heliga Allmänneliga Kyrkan? Skulle faktiskt aldrig falla mig in. Hur grundligt den ytterst mediokre tänkaren Ratzinger än lyckats förvirra diskussionen om betydelsen av ett så enkelt begrepp som just "kyrka", vet alla att en kyrka varken är en byggnad, en mystisk kropp eller något som har med Vatikanen eller det erratiska beteendet bland kurians medlemmar att göra, kyrkan är inget annat än de människor som besöker den. Som döps i den, som begår sin första mässa i den, som gifter sig i den och som säger farväl till sina döda i den.
Så hur kan någon ge kyrkan skulden?
I rättvisans namn har den nuvarande Påven definitivt tillskrivits värre saker än han gjort sig skyldig till, men å andra sidan har han sagt och gjort saker som ingen törs drömma om att tillskriva en påve. Om man väljer att anse att detta beror på en osannolik otur, att rådgivarna är precis så blåsta som många icke-europeiska kardinaler hävdar att de är eller om hans kritiker helt enkelt bara vill klämma åt den dubiöse tysken, är mest en fråga om personlig mognad. Somliga menar att man snarare kommer sanningen närmast om man föreställer sig en blandning av allt detta. Andra menar att det hade kunnat vara en rimlig slutsats om det inte vore att en påve inte kan lastas för särskilt mycket av det som läggs honom till last. En påve säger ingenting som inte kurian har instruerat honom att säga. Bland annat på grund av detta var det många som antog att den enda anledningen till varför Vatikanen försåg honom med alla dessa enastående dumheter var att de faktiskt ville bli av med honom.
Det har hänt förr. Och kanske är det just därför som han ser så plågad ut.
Men låt oss inte tala om de underliga omständigheterna kring påven Johannes Paulus I död.

Eller jo förresten, låt oss tala om Johannes Paulus I:s död. Om en påve någonsin kan uttrycka egna tankar eller - mindre troligt - reformera den djupt auktoritära och antidemokratiska Vatikanen, krävs det en osannolik tur med plötsliga dödsfall i kurian. Albino Luciani - som denne påve egentligen hette - hade otur på den punkten. Den ende som dog var han själv och alla omständigheter kring hans bortgång talade för att han blivit mördad, förmodligen med gift. Vatikanen förstörde och förfalskade bevismaterial och nästan allt som de sade var grova lögner som man på punkt efter punkt tvingades ta tillbaka. Att ingenting hände var inte så konstigt. Vatikanen drabbades under denna tid av anklagelser om människosmuggling, narkotikasmuggling, miljardbeloppsbedrägerier, spionage för främmande makt, kuppförsök, barnamord och mord på kritiker. Eftersom de domare som skulle driva detta till åtal också mördades, kom man naturligtvis undan den här gången också.
Om man bortser från Gudfadern III - som snuddar vid denna skandal - och undviker den rent konspirationsteoretiska snusklitteraturen eller den desinformationslitteratur som beställts av Vatikanen, finns det en hel del seriösa författare och journalister som har ägnat kurian, kardinalerna och bankirerna sin uppmärksamhet.
Men låt oss inte förledas att tala om Vatikanens girighet och dubiöst tillskansade rikedomar.

Eller det kanske vi ska, förresten. Vad var det han sade nu, den Helige Laurentius? Han som sändes iväg för att samla ihop kyrkans rikedomar och sedan återvände med stadens fattiga.
"Detta är kyrkans rikedomar", sade han.
Det var en tankeställare, men ni vet ju hur meningslöst det kan vara att framföra intelligenta argument till makthavare - Laurentius blev lagd på halster och när askan av honom spreds ut i Tibern betraktade han nog redan spektaklet i himlen någonstans. Det är fullkomligt omöjligt att föreställa sig att han skulle ha grubblat över om det hela hade slutat lyckligare om han hade svarat annorlunda.
Laurentius är en djupt avhållen gestalt. Han har givit namn åt åtskilliga viktigare kyrkor i Norden (Lund och Gamla Uppsala) och oavsett vilken tilltro man fäster till de hagiografiska besynnerligheterna, och det faktum att hans högra hand vilar i minst tvåhundrafemtio relikskrin, måste man konstatera att det var ett helt annat virke i fornkyrkans män och kvinnor.
När såg vi senast en kardinal riskera sitt liv för de fattiga?
När såg vi dem skydda katoliker som riskerade sitt liv för de förföljda?
Låt oss inte diskutera Vatikanens hjälp till nazistiska krigsförbrytare.

De är bedragare. Deras meriter har ingen sett, de har lyckats nå sina positioner och rikedomar utan att en enda katolik haft ett ord med i laget. De är rika män som kallar sig fattiga, som mumlar om ofelbarhet, som trots att de avsagt sig sin mänsklighet ändå tycks ta sig rätten att påpeka hur människor ska leva. Allt de ger oss är lidande. Hur kan någon som frivilligt valt att leva ett liv som utesluter familjeliv och som till skillnad från de flesta präster aldrig brytt sig om att undersöka saken - som aldrig upplevt kärleken mellan två människor som valt att leva tillsammans, ringaktar kärleken mellan förälder och barn och som aldrig behövt uppbåda alla sina krafter för att hålla familjen samman när saker och ting går illa - kunna säga oss något om familjeliv? Det är en helt annan sak om det hela är självvalt. Det osunda celibat de i strid mot Guds förmaning till människorna påtvingat sina präster kan bara leda till katastrof. Om man i skräcken över att drabbas av just de känslor som Gud ville att vi skulle känna, kallar kärlek för synd och ikläder sig avhållsamhetens fuktiga trasor, kommer det bara leda till betydligt värre synder än de som de unkna trasorna skulle förhindra.

Lindra plågor? Vad annan historisk lärdom kan vi dra av alla dessa kristna flagellanter och gisslare - de som lurades att slå sig själva fördärvade - än att de sedan blev alldeles utmärkta torterare i orättfärdiga biskopar och furstars tjänst?
Jag läser och läser om denna besynnerliga samling herrar och ställer mig ständigt frågan varför inte deras Gud låter Peterskyrkan rämna när dessa vällustingar som fått sina slavar att tro att fattigdom är ett reningsbad och att deras Gud måste matas med pengar, själva rasslar runt med sina stulna värdepapper?
Låt oss inte spekulera i vad som väntar dem i livet efter detta.

Personligen tror jag att inte att det finns något sådant liv.
Men vore jag Jesus så skulle jag ställa till med ett sjudjävla räfts- och rättarting.

/M

Magnus Alkarp, 2010-04-27 14:23 0
0

Jag & Humanisterna

(Detta inlägg återfinns på min blogg/hemsida)

I vintras skrev jag en artikel till Upsala Nya Tidning med anledning av nyutgåvan av Ingemar Hedenius "Tro och Vetande" där jag uttryckte en viss glädje över att hans nutida efterföljare nu hade ett gyllene tillfälle att höja sig en smula och kanske rent av prestera mer minnesvärda insatser. Jag var innerligt dödstrött på en viss gren av de sk. "Humanisterna", de som sedan en tid trivialiserat Hedenius gärning och gjort begreppet ateism liktydigt med intolerans, fanatism och antiintellektualism. Den nedlåtande tonen i förordet till Hedenius verk var präglat av oförstånd och vittnade om en allt annat än humanistisk människosyn - det var så långt ifrån Hedenius man kunde komma. Eftersom jag inte på något sätt skrädde orden blev jag inte särskilt förvånad över de många reaktionerna. 

Min artikel om Hedenius verk var egentligen en del av en betydligt längre essä där jag för de franskspråkiga läsarna undersökte hur tankefigurer bland "humanister" i ett sekulärt samhälle tenderar att stagnera och bli en karikatyr av en filosofisk diskussion snarare än att vara viktig del av den. Eftersom de svenska "Humanisterna" har genomgått en påtaglig förvandling från intellektuell livaktighet och lärdom till uppenbart bildningsförakt vars mest uppenbara uttryck kan ses i argumentationens anti- eller pseudointellektualism, har de numer blivit ett ickehomogent tankekollektiv där de inblandade - för att undvika fragmenteringen av sina tankemönster - inte kan göra annat än bekräfta varandra. Vad som helst passerar.
När jag såg reaktionerna på den lilla artikeln om Hedenius bekräftades detta med full klarhet. Reaktionerna visade vad som händer om nya och främmande tankemönster i form av en tredje ståndpunkt vandrar in i en torftig debatt där motståndarna sedan länge befäst sina argument, där skiljelinjerna är tydliga och uttrycken därför är förutsägbara. De begrep därför inte vad de läste.
Därför hade den del av "humanisterna" som inte är vana med humanistisk, vetenskaplig diskussion som vanligt hetsat upp sig och inte läst tillräckligt noga för att lägga märke till att artikelförfattaren själv var "humanist".
Men även om de kritiska mailen från "Humanister" var ojämförligt flest, innehöll e-posten från deras troende antagonister betydligt fler profaniteter och personangrepp. Det förvånade mig inte heller: För dem räckte det med att jag tycktes ha respekt för den där Hedenius. Visserligen har någon enstaka "humanists" hyllningar till Hedenius ibland tagit sig just de messianska former som han hade varnat för från första början - i synnerhet när de rabblar hans postulat som om det vore en trosbekännelse  - men deras motståndares försök att skjuta Hedenius i sank ter sig i grunden mer oroväckande, i synnerhet när rösterna kommer från dem som vill återupprätta värderingar som man hade hoppats att slippa se igen.

Problemet med "Humanisterna"

(Obs! Att jag sätter citationstecken kring ordet "Humanister" är inte av ringaktning, utan för att skilja dem från humanister - den vetenskapliga beteckningen på den som ägnar sig åt forskning eller studier i humaniora - de vetenskapliga ämnen som studerar människan som kulturell varelse.)  

De svenska "Humanisterna" har drabbats av några uppmärksammade avhopp. Det är synd, men det är inte förvånande. I en artikel på Newsmill  gick avhopparen Rolf Hersson till angrepp mot förbundet som han sin till förskräckelse hade upptäckt vara ett "samfund för hårdnackade ateister och religionshatare". Tonen i den efterföljande debatten bekräftade hans kritik.  
Röststyrka och härskarmetoder löper som en röd tråd även i argumentationen mot de troende eller de som vägrar att förakta troende människor. Det här framkom alldeles tydligt i förordet till Hedenius verk, som är ett ganska typiskt uttryck för den del av Humaniströrelsen som sett det som sin livsuppgift att fördöma i stället för att förstå, som en auktoritär regementspastor som på ett i grunden kränkande sätt exponerar sitt behov av att korrigera människors "felaktiga" beteenden och beteendemönster. Det skulle aldrig falla en sådan pastor in att om han verkligen menade allvar med sin förkunnelse skulle han förmodligen komma lite längre med ödmjukhet och mer intelligens. Några rader var värre än de övriga:  

 "Dagens icketroende religionsförsvarare är personer som inser att religionernas världsbilder inte håller för prövning men ändå ser sådana starka andliga, sociala, psykologiska och kulturhistoriska värden i religionen att de finner det viktigare att bekämpa en ateism grundad i filosofisk klarhet än att ifrågasätta miljarder människors villfarelse och kunskapsfientliga doktriner som inte sällan leder till stort onödigt lidande."

Det skulle med lätthet kunna uppfattas som ett angrepp på inte bara humanistisk forskning, utan på de vetenskapliga principer som - bortsett från ett uppehåll åren 1933-1945 - väglett all vetenskaplig forskning sedan 1700-talet. Om utgångspunkten för forskningen skulle vara att fördöma människan och hennes livsåskådningar i stället för att försöka förstå dem, skulle den säkert bli populär i Vatikanstaten och längst ut på högerkanten, men den skulle i samma ögonblick upphöra att vara vetenskap. Ingen humanistisk forskare skulle heller ägna sig åt att "bekämpa" en humanistisk livsåskådning. Däremot skulle filosoferna säkert kunna yttra sig om vari den filosofiska klarheten egentligen bestod. Humanistisk forskning talar heller inte om "villfarelse", det är en term som hör hemma i den gammalkristna idévärldens föraktfulla standardbanaliteter.  För en humanistisk forskare som ägnar sitt liv åt att studera människan som kulturell och andlig varelse, och som ser det som en central uppgift att använda sina kunskaper för att på plats bistå hotade kulturer och samhällen, är citatet ovan en skrämmande påminnelse om hur just de tankemönster som utplånat hela samhällen kan användas av de som påstår sig vilja värna dem. 

Ett av problemen syns vara att det råder en allvarlig brist på just humanistiska forskare bland "humanisterna". Det kan vara därför som somliga svenska "humanister", till skillnad från de internationella "humanisterna", aldrig tycks ha insett att problemet inte ligger i människors tro utan i hur religionen används. Att de angriper trosföreställningar med hisnande svepgester beror på att de bara känner till en - de betraktar religioner från ett kristet, etnocentriskt och klaustrofobiskt perspektiv.

Det etnocentriska perspektivet

Grundproblemet är att deras syn på religion utgår från uttalat "vitt" perspektiv. Om de händelsevis resonerar om några andra religioner än de monoteistiska, präglas diskussionen av evolutionistiska - och därmed rasistiska - föreställningar. Detta blir extra tydligt när de diskuterar skriftlösa eller forntida religioner och inte minst religionens upphov, där de - förmodligen i brist på humanistisk utbildning - flitigt brukar sedan 1960-talet övergivna evolutionistiska och ofta rasistiska föreställningar och därför påminner om en Söndagsskolelärares försök att beskriva världen. I dessa ögon skulle de skriftlösa eller forntida religionerna vara resultatet av "existentiell ångest" eller "fruktan" över exempelvis vädrets makter och att man försökte bota sin oro genom att åkalla sina gudarna. Nu vet vi bättre - för nu har vi "vetenskapen". Nu vet vi att åskan inte beror på någon ondsint gud. (Lik förbannat är folk rädda för åskan).
Jag hävdar med arkeologens fyra-fem miljoner år långa perspektiv att människan inte hade kommit någon vart om hon exempelvis inte hade föreställt sig ett liv efter detta. Föreställningen om en värld som hon inte med säkerhet visste om den existerade utmanade hennes abstrakta tänkande och därmed odlade hon samtidigt de kommunikativa färdigheter som gjorde de sociala förmågorna till hennes främsta styrka. Om hon aldrig hade föreställt sig att det kunde finnas något där på andra sidan havet och om hon inte hade hoppats på att förfädernas andar beskyddade henne under resan dit så hade hon aldrig vågat sätta sig i båten. När man som arkeolog med sina egna händer gräver fram en tio tusen år gammal grav och ser med vilken öm omsorg den döde har begravts och förberetts för ett tänkbart liv efter detta, är svårt att sitta där med sitt vita, västerländska perspektiv och klämma ur sig sarkasmer och spydigheter om hur dessa människor framhärdade "i det illusoriska och dunkla".

Det kolonialistiska och imperialistiska perspektivet blir också tydligt i diskussionen om religion och "försanthållande". Där begår de exakt samma fel som liberalteologerna, eftersom de betraktar de monoteistiska skriftliga religionerna, och i synnerhet den katolsk/reformerta kristendomen som norm. Det är fullkomligt vansinne att utifrån det perspektivet tro sig kunna säga något om försanthållande. De första etnografer som sändes ut för att studera kult och riter och nedteckna myter och skapelseberättelser gjorde inte sällan upptäckten att de enda som tog dessa berättelser och riter på fullt allvar var de själva. De infödda såg det som "vackra" berättelser, inte en absolut sanning.

En konspirationsteori?

Jag är fullt medveten om att "Humanisterna" är en mycket spretig rörelse där långt ifrån alla "anhängare" tycks ha fäst något större avseende vid innehållet i Humanisternas idéprogram - ett program som jag i stora delar ställer mig helt bakom. Men i argumentationsmönstren finns dessvärre betydande inslag av murket tankegods. När några "humanister" beskriver religionen och dess jordiska representanter innehåller deras berättelse så gott som alltid fyra viktiga ingredienser - en grupp personer med oinskränkt makt, en förrädisk överenskommelse dem emellan och ett ont syfte. Den fjärde ingrediensen består av de gudabenådade som genomskådat den ondsinta gruppens planer, och som därför motarbetas med alla till buds stående medel. Därtill kan man lägga en rad andra faktorer, som de uppenbara inslagen av antiintellektualism, värnet om sin egen outsiderroll och oförmågan att formulera annat än svepande argument som sällan samverkar med de egna premisserna. Dessa tankemönster påminner i allra högsta grad om embryot av en konspirationsteori.

Även om ingen som har alla bin i kupan kan anklaga organisationen "Humanisterna" för anti-demokratiska tendenser, verkar steget från religionskritik till inskränkningar i religions- och yttrandefriheten inte vara så långt för somliga anhängare. Det samhälle de vill bygga är en utopi eftersom människan i alla tider har varit en andlig varelse. Det vilar ett demokratiskt problem i ett samhälle där data/fakta avgör de viktiga besluten och ett ännu större i strävan efter att framodla den rena, förnuftiga och icke-andliga människan. Förlöjligandet av människan som skapande, tänkande och andlig varelse är inte bara antiintellektuell och oförnuftig, den rör sig farligt nära totalitära strömningar.

Magnus Alkarp, 2010-04-27 14:16 0

  • 1

För denna sida ansvarar Magnus Alkarp


Anmäl

Om mig:

Bor: Uppsala
Född: 1959

Filosofie doktor i tidighistoria och arkeologi, kulturjournalist och författare.


annons:
annons:

Newsmill-bloggen

Häglund har rätt om redaktörer

Kolumnisten Kjell Häglund skriver i dag en intressant text i Journalisten om betydelsen av redaktörer. ...

annons:

Om Newsmill

Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.

 

Läs mer om Newsmill

Newsmill-bloggen

Häglund har rätt om redaktörer

Kolumnisten Kjell Häglund skriver i dag en intressant text i Journalisten om betydelsen av redaktörer. ...

Vad är att Milla?

Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.


 
© 2008 Newsmill. All rights reserved.