Lotta S har kommenterat på:
Här ger jag ett antal sakliga kommentarer till Wranges artikel:
- Det stämmer inte att resolution 242 om det olagliga i tillsförskansandet av territorium skulle gälla Israels handlande. Resolution 242 syftade här på Jordaniens olagliga annektering av Västbanken från 1950-1967 efter anfallskriget 1948, som inte erkänts internationellt. Denna passus har i efterhand förvanskats till att gälla Israels lyckade försvar 1967, då man lyckats trycka tillbaka aggressörerna från det område de olagligt tillförskansat sig genom anfallskrig.
- Fortfarande gäller, enligt resolution 242, att Israel endast ska dra sig tillbaka till sådana gränser som är ”säkra”, efter förhandlingar med aggressörerna, och att alla stater i området har rätt till erkännande och ska erkänna alla andra staters rätt att existera. Aggressorsidan har inget ”veto” när det gäller detta erkännande (rätt kommer inte ur orätt).
- Det rådgivande uttalandet från den Internationella Domstolen 2004 var inte bindande.
- Enligt folkrätten ger orätt ingen rätt. Det innebär att arabstaternas invasion, och de stilleståndslinjer som uppstod efter invasionen (vilka aldrig erkändes som gränser, utan som tillfälliga militära linjer i väntan på framtida gränsförhandlingar och fred) inte ger palestinierna någon rättighet att per automatik utgå från dessa, även om så kanske ändå blir fallet.
- Striderna i Deir Yassin syftade till att häva de arabiska milisernas belägring av befolkningen i Jerusalem, som var avskurna från matleveranser och humanitär hjälp. Ett par dagar efter de striderna massakrerade de arabiska miliserna en judisk sjukvårdstransport med sjukvårdare och civila. De utförde också fördrivning och massakrer på alla judiska befolkningar de träffade på på Västbanken (Judéen-Samarien) samt i Jerusalem, inkl. i Gamla Stan och i det judiska kvarteret.
- Inbördeskriget berodde på den arabiska sidans vägran att efterkomma delningsresolutionen och att sluta fred med den judiska befolkningen. Den judiska sidan hade godtagit en fredslösning. Ansvaret för inbördeskriget låg alltså främst på den arabisk-palestinska sidan.
- Nej, 1949-års stilleståndslinjer har inte fått ”acceptans” som ”säkra” gränser. Kriget 1967 är en tydlig illustration på att dessa linjer är oförenliga med säkerhet (Israel skulle vara 8 km smalt nära Tel Aviv), utan tjänade som en inbjudan till attack. Israels framtid kan inte byggas på osäkra oförsvarbara ”gränser”, som alltså endast var de linjer där de arabiska stridsvagnarna kunde stoppas.
- Detta att ockupation ska vara tillfällig är relativt. Segrarmakterna efter Andra Världskriget ockuperade Berlin i nästan 50 år. Tillfälligheten består i att det ska finnas en öppning för förhandlingar så fort den besegrade aggressorn kapitulerat. Arabvärlden vägrade i decennier att förhandla, och det innebär inte att Israel därmed ensidigt skulle avbryta sin administration av de omtvistade områdena. Endast att man skulle vara beredd att förhandla, vilket man hela tiden varit. När Israel lämnade Sinaihalvön återgavs ca. 80% av de områden som Israel kom att kontrollera 1967.
- Wrange talar om förorter till Jerusalem som skulle ligga ”långt in på Västbanken”. Det stämmer inte, även om det kan betraktas som en detalj. I delningsplanen ingår exempelvis hela området mellan Jerusalem och Betlehem i Jerusalem. Israel har kritiserats för att ha ”utvidgat” staden jerusalems municipala gränser, men i själva verket är de analoga med de stadsgränser som går att hitta i FN:s delningsplan.
- Osoloavtalen skapade den Palestinska Myndigheten. Om avtalen sägs upp, som Wrange tycks förespråka, så försvinner också den Palestinska Myndigheten, och alla överenskommelser med denna.
- Wrange hävdar vidare att ingen folkrättslig rätt kränks om det bildas en palestinsk stat (oavsett var), men det stämmer inte. Om den bildas utan ett fredsavtal med Israel, om den leds av representanter där Hamas ingår, om den sätter israelisk civilbefookning i och utanför de omtvistade områdena i fara (innan överenskommelse nåtts om gränser) och om den begränsar Israels möjlighet att försvara sig samt tillgång till naturresurser så är det definitivt flera folkrättsliga rättigheter som kränks.
- Resolution 242 är, till skillnad från det Lysén skriver, bindande gentemot båda parter, även om SR-resolutionen antagits under FN-stadgans kapitel VI. Det beror på att båda parter förbundit sig avtalsmässigt att grunda sina förhandlingar på den (se Osoloavtalen och Färdplanen). Men denna vill Wrange alltså annullera, och syftet kan antas vara att låta palestinierna slippa att förhandla sig till en fred med Israel, till förmån för ensidiga beslut.
- Det har också i debatten anförts att det inte går att kräva att palestinierna erkänner den judiska staten Israel. Det stämmer inte. Sverige har till och med erkänt de flesta arabländer som just ”arabiska” republiker (vilket framgår i dessa länders officiella namn och grundlagar). Man har också erkänt den ”Islamiska” Republiken Iran och tidigare de ”Sovjetiska Socialistrepublikerna”. Och det finns självklart också många exempel på demokratier. Att erkänna det judiska folkets demokratiska nationalstat är en förutsättning, åtminstone när det gäller motparten i denna konflikt, på samma sätt som den framtida arabstaten i området kommer att erkännas som den ”Palestinska” staten av Israel och omvärlden.
