Liobov Triufanova har kommenterat på:
Tommy Sandström
Tyvärr tror jag inte att vi är särskilt överens. Jag försöker att uttrycka mig lugnt och balanserat i denna hetsiga och emotionella debatt, och då går kanske inte mina åsikter riktigt fram.
Diskussionen om Förstagluttarnas lämplighet som läromedel har faktiskt pågått i flera år. Då och då får debatten ett nytt liv och tas upp på olika ledarsidor, i SR och nu på Newsmill. Tyvärr blir diskussionen alltid känslomässig och handlar ofta om andra saker än innehållet. Vilket är lite konstigt eftersom det är just innehållet som föräldrarna faktiskt opponerade sig mot.
Att diskutera innehållets lämplighet är alltid känsligt, för att det är lätt man framstår som förespråkare för censur. Självklart vill jag inte att skollitteratur börjar censureras, oavsett hur gott ändamålet än må vara. Men man borde kunna argumentera för att specifika böckers fördelar och nackdelar.
Jag måste erkänna att jag inte är utbildad läspedagog. Min erfarenhet av barn och läsning består av ett flerårigt uppdrag som ledare av barngrupper i en förening samt diverse barnvaktsjobb. Ingen av barnen som jag har tränat läsning med har haft särskilt svårt för att lära sig att läsa, så jag kan egentligen inte bedöma om texten i Förstagluttarna är så utomordentligt lättläst som förlaget och en del skolor vill framstå. Min erfarenhet är däremot att barn lär sig läsa för att de är nyfikna och vill förstå sin omgivning. Det som driver de att avkoda bokstäverna är lusten att veta informationen som de är intresserade av. Min syster var väldigt intresserad av dinosaurier när hon var 6 år gammal och hon lärde sig läsa genom att nöta sig igenom en barnencyklopedi om ämnet. Ingen skulle väl påstå att namn som ”Brontosaurus Rex” och ”Protoceratops” är särskilt lättlästa, ens för vuxna. Men lusten att veta mer om dessa fick henne gång på gång välja encyklopedin framför alla pedagogiska, lättlästa barnböckerna som hemmet var fylld med.
Och härifrån härstammar min övertygelse att, för barnen relevant, innehåll är viktigare för att ungen ska lära sig läsa än hur lättläst en text är. Därför väger de påstådda pedagogiska fördelarna i hur texten i Föstagluttarna är komponerat mycket lätt i jämförelse med alla de nackdelar som själva innehållet i texten för med sig.
Nackdelen med Förstagluttarna är den världsbild som texterna förmedlar. Böckerna har visserligen reviderats flera gånger, men dess unkna världssyn har alltid bestått.
Ta en titt på ett smakprov ur Förstagluttarna C, i en relativt ny upplaga.
http://www.smakprov.se/smakprov/Kom-och-las-Forstagluttarna-C-Moni-Nilsson_9789127411036
På de knappa 9 sidor text hittar man dessa klichéer:
Kvinnor, små som stora, bryr sig väldigt mycket om hur de själva och andra klär sig. Kvinnor betraktar kläderna framför allt utifrån deras utseende och identifierar sig med klädstilen. Moa i boken funderar väldigt mycket vem hon BLIR när hon tar på sig sin nya klänning (vuxen skolflicka) medan Mille, hennes kompis, frågar vad klänningen kan GÖRA. (producera pengar, flyga). Både Moa och Milles mamma försöker påverka Milles klädval för fösta skoldagen efter form, medan Mille avfärdar de och satsar på bekvämlighet och funktion.
Pappa i familjen är så frånvarande att han inte ens följer med till skolan på sin unges första skoldag. Detta reflekterar ingen av karaktärerna över. Han är pilot, då är man borta jämt, punkt slut.
Moa tänker väldigt mycket på hur folk uppfattar och dömer varandra. Hon upplyser Mille att man inte kan klä sig hur som helst, för då blir man retad. Hon berättar att man inte kan bete sig hur som hels (lifta på lillebrors vagn istället för att gå) för att det är ”skämmigt”. Mille skäms inte, och reflekterar inte en sekund över ”pinsamheterna”, inte ens när Moa pekar ut dessa.
Mille är modig. Han är inte rädd för nya barn. Han är faktiskt inte rädd för särskilt mycket överhuvudtaget. Moa mår illa när hon ser nya barn på skolgården.
Alla dessa könsrollsklichéer lyckades alltså författaren få in på knappt 9 sidor text. Det är faktiskt en bedrift i mina ögon. Och tyvärr fortsätter dessa klichéer och andra fördomar hagla sidorna igenom. Det värsta av allt är att, enligt förlaget, var det aldrig författarens mening att provocera eller skapa debatt. Hon bara ser folk på det sättet.
Hade Förstagluttarna varit en bok bland många andra, kunde man kanske höja på ögonbrynen, diskutera ett och annat i innehållet med barnen och inte tänka mer på saken. Världen är fylld av både bra och dålig litteratur och man bör akta sig för att politisera och censurera bort de mindre bra författarna. Sådant brukar marknaden sköta bättre.
Men nu är det så att i många skolor är Förstagluttarna är ofta det enda läseboken man jobbar med. Serien fortsätter att användas under flera årskurser. Och då är det verkligen på sin plats att ifrågasätta läromedlets lämplighet just i relation till innehållet.
Jag ser mig själv inte som en särskilt engagerad feminist och jag tänker sällan i termer som ”könsroller” och ”genus”. Men det är svårt att inte reagera på alla unkna fördomar som Förstagluttarna är fullproppade med.
Visst, man ska akta sig för att censurera bort oönskade åsikter och världssyn. Men samtidigt tillåter vi inte att barn blir hjärntvättade i skolan av tex. religion. Jag skulle inte vilja att mitt barn lärde sig läsa i en bok som handlade att Gud skapade världen och Jesus är vår frälsare. Jag tror inte att många andra föräldrar skulle vilja det heller. Så varför skulle vi vara ok med att våra barn lär sig läsa uteslutande i en bok vars syn på män, kvinnor och familj verkar vara hämtad ur amerikans 50-tal?
Som sagt, hade Förstagluttarna varit en läsebok bland många andra, hade jag inte brytt mig särskilt mycket om innehållet. Men om man bestämmer sig för att använda en enda bokserie, konsekvent, under flera år, så anser jag att skolorna bör välja en mindre extrem typ av litteratur.
