Linda Hiltmann har kommenterat på:
Trots den nybildade diskrimineringsombudsmyndigheten, DO, är det numera är det facket som i första hand ska förhandla med arbetsgivaren då det förekommit trakasserier på en arbetsplats. Tanken är att konflikten ska lösas nära problematiken. Facket anses alltså vara en oberoende part i målet. Facket dessutom är insatt i både arbetstagarens och arbetsgivarens situation då det berörda facket känner den specifika arbetsmarknaden.
Idéen är god MEN det uppstår en rad frågor med detta förfarande eftersom ett fack är en intresseorganisation och inte en oberoende statlig myndighet. Vad händer om:
-Den anställda inte är eller vill bli medlem i ett fack, vart ska hon eller han vända sig då?
-Om den anställda har en konflikt med sitt fack, hur trygg känner sig den anställda att gå vidare med ytterligare en konflikt? (i synnerhet om det rör trakasserier/mobbing, vilka är ytterst känsliga situationer).
- Att facket och arbetsgivaren har en långvarig relation som leder till att den fackliga representanten kan kallas jävig, eller beter sig som detta.
- Att det är den fackliga representanten som trakasserar? (Då blir facket part i målet).
Det finns säkert ännu fler frågor som vi kan ställa oss, som varför en intresseorganisation ska ha ansvar att upprätthålla (arbets)rättssäkerheten.
Vad vi ofta glömmer är hur extremt jobbigt det är att uppleva mobbing/trakasserier och som kvinna är du dessutom (ofta) ännu mer utsatt genom de välkända härskarteknikerna. Att sedan ställa mobbaren till svars kräver en människa i ytterst psykiskt gott skick, vilket ju är mobbingens syfte att motverka.
Jag gillar visserligen idén med att alla kan förändra sig till det bättre (i detta fall en arbetsplats) men i fråga om trakasserier är dagens system rättsosäkert och lägger för mycket ansvar på den utsatta individen.