Leif V Erixells aktiviteter Det börjar bli varmt helt klart eller snarare går det att skönja ett mönster, ett mörkt och och oroande mönster. Men ansvariga politiker lallar på, allt är OK. Försvarets sparbeting kan fortsätta, ty det har den väldige militärstrategen A. Borg slagit fast. Mer om detta här: http://nya.kommentaren.nu/?p=555
Centerpartiet har fått mycket stryk för förslaget till nytt partiprogram. En av många teser som angripits är den om en mindre stat ”Centerpartiet anser därför att staten bör vara så liten som möjligt.” som det står på sid 11 i det nya programförslaget. Bland annat har statsvetaren Bo Rothstein gått ut på Expressens debattsida (20/1-13) och hävdat att det tvärtom är den stora staten som är bäst. Vill man ha allt från rent vatten till frihet från korruption och tillit till andra människor (socialt kapital), ”… då skall man leva i ett samhälle med en stor stat”.
Men om en stor stat är bra så väl en maximalt stor ännu bättre? Några gränser för statens storlek anges inte av Rothstein. Vad sägs om gamla Sovjetunionen? Kuba? Här har vi bevisligen stora stater (staten äger och styr i princip allt) Förstås inte. En stor stat i sig är således inte lika med ett bra samhälle utan det krävs mer. Förutsätts demokrati i vår mening ? Ja, säkert, men det räcker inte. En stor offentlig sektor som är genomkorrumperad eller överbyråkratiserad, om än med en demokratiskt vald elit, lär ju inte heller kunna producera några särskilt många goda möjligheter för "lycka" hos sina medborgare. Vi måste således lägga till ett fungerande rättssamhälle och en effektiv statsförvaltning och till detta en reell yttrandefrihet för medborgare och media att kritisera och belysa tillkortakommanden och korruption inom staten.
Ingen av dess kriterier garanteras av att den offentliga sektorn är stor, det följer heller inte att den offentliga sektorn måste vara stor för att ett samhälle ska kunna ha en effektiv och okorrumperad myndighets- och rättsapparat. I själva verket är det logiskt att en stor offentlig sektor med stor sannolikhet innefattar en onödig och resursslukande byråkrati och ju större byråkrati desto fler möjligheter till korruption.
Vi kan också slå fast att det som man kallar det sociala kapitalet ”att människor är att lita på”, som Rothstein säger, definitiv inte korrelerar med att staten är stor. Tvärtom! Det sociala förtroende byggs via kommunikation mellan människor i det civila samhället (således utanför staten): genom deltagande av många medborgare i föreningslivet och demokratiska institutioner, etisk fostran samt deltagande i näringslivets förhandlingssfär, där man bygger band av förtroende tvärsigenom och förbi ekonomisk status eller andra hierarkiska positioner i samhället – s.k. överbryggande socialt kapital. Detta fortplantar sig sedan ut i staten och dess myndigheter och företrädare. Se t.ex. Robert D Putnams studie om demokratiutvecklingen i Italien. Här gäller det att ha koll på vad som är hönan och vad som är ägget!
Vad man däremot kan säga är att i länder där staten har ett mindre omfång hindras leveransen av effektiv samhällsservice genom bristande demokratiska traditioner, korruption, klanpolitik, ofärdigt rättssamhälle inklusive ett fåtal eller rent av obefintliga mänskliga rättigheter. Av detta kan vi dock inte dra slutsatsen att en relativt liten stat i ett land är en dålig stat per se.
Detta demonstreras enkelt av det faktum att alla demokratiska välfärdsstater vi känner har börjat som små stater, d.v.s. den offentliga sektorn – med en hederlig ämbetsmannakår – har varit fokuserad på försvar, polis och rättsväsende och ett stort, aktivt och dynamiskt civilsamhälle. När sistnämnda genom marknadsreformer på 1800-talet (Gripenstedt i Sverige) t.ex. borttagande av skråväsende, tullar och olika handelshinder började sjuda av aktivitet – pådrivet av den industriella revolutionen (= vetenskaplig kunskap i händerna på entreprenörer), uppstod så småningom stora tillskott i staternas budget som möjliggjorde reformer även på det sociala området.
Reformer som så småningom genom politikernas övermod krävde en successiv höjning av skattetrycket för att finansieras vilket till slut ledde till en avtagande innovationsnivå och ekonomisk aktivet i civilsamhället. Något som blev särskilt tydligt under det svenska 1970- och 1980-talet där rekordhöga skatter producerade enorma skuldberg i den offentliga budgeten , d.v.s. intäkterna täckte inte på långt när utgifterna. Något som tynger statsfinanserna än idag, liksom det gör det i länderna i Sydeuropa just nu– fast där i en ännu extremare skala. Men det är likväl samma processer av politiska överbud utan förankring i en långsiktig finansiering via ett dynamiskt näringsliv.
En liten men i kärnan stark och kompetent stat kan alltså under de rätta betingelserna mycket väl skapa ett snabbt ökande välstånd och en känsla av stora möjligheter för hela befolkningen, något som en överbelånad välfärdsstat med en offentlig sektor som lägger sig i allt och alla med regleringar, kvoteringar och detaljerade föreskrifter in absurdum (inom t.ex. byggområdet) får allt sämre förutsättningar att göra.
I ljuset av detta blir centerpartiet tal om en liten stat mer förståelig och högst relevant, om man med detta menar en slimmad eller trimmad stat, en stat som inte gör mer än den behöver och som lämnar över det som kan göras av medborgarna själva i samverkan. En stat som först och främst fokuserat på sina kärnuppgifter försvar, polis, rättsväsende, infrastruktur och maximalt goda incitament för entreprenörer och innovatörer inom alla områden.
En välfärdsstat kan mycket väl byggas genom att medborgarna får behålla merparten av de resurser de skapar och sedan uppmuntra altruism, filantropi och skapa en myriad av alternativ för skola, vård och omsorg i det civila samhället, som levererar effektivt och visar respekt för de medborgare de vill hjälpa och är beroende av för sin existens, som exempelvis i Tyskland och delvis i Australien.
I en rapport från ECB (2003) konstaterades att Sverige då hade västvärldens mest ineffektiva offentliga sektor. Inget annat EU-land skulle kunna spara så mycket i den offentliga sektorn som Sverige. Vi skulle kunna få lika mycket ”välfärd” för nära på hälften så mycket skattemedel om offentliga sektorn blev effektivare. I dag har fler alternativ släppts fram och den övergripande resursslukande kö-socialismen har trängst tillbaka något – men av allt att döma bara marginellt.
Vidare bör man notera att en stat kan växla mellan polerna kraftig centralistisk som den svenska med en närmast sovjetisk centralstyrning av riket och, vilket för övrigt centerpartiet förordar, en decentraliserad federalistisk statsbildning. Sistnämnda har – rätt utförd – flera olika livsrum av möjligheter för medborgarna på grund av de olika federala regionernas större självbestämmande och egenart. Så här skriver de välrenommerade forskarna B.S. Frey och A. Stutzer i sin bok ”Happiness and Economics”.
…” två institutioner som på ett avgörande sätt påverkar människors möjlighet till subjektiv lycka är; politisk decentralisering samt medborgarnas möjlighet att påverka och delta i den politiska beslutsprocessen.”
Även här tycks alltså centerpartiet vara på rätt spår. En federal stat med starka regioner kan dessutom mycket väl harmoniera med en liten och väldefinierad stat som t.ex. Schweiz, men där kantonerna med sin större närhet till medborgarna ansvarar för den dagliga vården, skolan och omsorgen. Schweiz ligger som bekant alltid i topp vad gäller trivsel och livskvalitet hos medborgarna. Således: slimmad är bättre än överviktig och Sveriges stat är långt ifrån slimmad. Därom lär inga lärda tvista. Varje oeffektivt använd skattekrona är inte bara en stöld från de fattiga det är också en stöld från alla medborgares möjlighet att bygga ett rikt liv i alla bemärkelser.
Slutsats: en stor stat är ingen garant varken för effektivt bedrivna välfärdstjänster, ett effektivt polis- och rättsväsende, ett värdigt försvar av det egna landet eller goda incitament för de välståndsskapande krafterna i näringslivet– och den kan således därför heller ej garantera bästa möjliga incitament för arbete, trygghet och ett bra liv för alla medborgare i landet, viket dagens Sverige tyvärr allt tydligare demonstrerar.
Leif V Erixell
0
Jasenko Selimović beskriver på DN-debatt (5/6-12) på ett mycket belysande sätt de svårigheter som det politiska systemet i Sverige har skapat för nytillkomna med utländsk bakgrund. Visserligen har det tidigare passiviserande och i grunden föraktfulla bidragstänkandet börjat fasas ut till förmån för en mer respektfull insikt om att de som kommer hit vill göra rätt för sig och således bör träffa arbetsförmedlingen först och en socialsekreterare endast som sista instans. Men återvändandebidrag och modersmålsundervisning skickar tvetydiga signaler och sätter många i ett vänteläge och cementerar en etnisk och kulturell enklavering snarare än öppnar upp för en "gemensam identitet som vi kan dela".
Som en liten kommentar till kommentarerna vill jag bara först höja ögonbrynet inför det faktum att en hel del av kommentarerna andas samma principlöshet som Ask och alliansen inför rättssamhället ansvar för sina medborgare och de organisationer och företag de leder och verkar i. Förhoppningsvis har dessa kommentatorer inga ambitioner att bli lagstiftare. I så fall ser det mörkt ut för Sverige framöver. Sedan har vi "Sirius" som argumenterar som en klassisk sofist, d.v.s. uppfinner en felaktig premiss som han/hon sedan gör sig bred över att ha lyckas detronisera. Att skattskyldiga ska betala skatt har aldrig ifrågasatts, däremot att denna inbetalning i en demokrati förutsätter gentjänster varav de viktigaste är kollektiva nyttigheter av grundläggande karaktär: försvar av landets gränser och upprätthållande av allmän ordning (så att det civila livet kan fortgå och utvecklas.) Det är oomtvistligt. I en diktatur däremot är, som någon nämnt, statens våldsmakt i huvudsak till för att försvara ledarnas maktinnehav (och vid möjlighet expandera det) samt att hålla de egna medborgarna under kontroll – och som i Syriens fall inte tveka att t.o.m. döda barn för samma syfte. Att upprätta hålla allmän ordning innebär mer specifikt att upprätthålla lagstiftningen som den ser ut och lagföra personer i en så rättssäker process som möjligt. Om nu några skulle ge sig på t.ex. flyktingar som ännu inte börjat betala skatt så är detta ett uppenbart lagbrott som därför ska lagföras och som de skatteinbetalande med sina resurser förutsatt att så sker. "Att betala skatt är ingen kvalifikation för att komma i åtnjutande av samhällets skydd" påstår Sirius. Nej, men det är en förutsättning för att skydd ska kunna ges överhuvudtaget! Den skatteinbetalande möjliggör alltså upprätthållande av allmän ordning med de resurser som inges inklusive för dem som ännu ej hunnit bidra men som befinner sig inom landets jurisdiktion. Har den skatteinbetalande medborgaren därmed större skydd än en icke eller mindre betalande medborgare? Nej, skyddet är/ska vara jämlikt verkande utifrån principen om upprätthållande av allmän ordning och lagföring av brott. Vi betalar alla in utfall det oförutsedda skulle inträffa att man själv drabbades eller för den delen vem som helst annan skulle göra det inklusive en tillfällig besökare i landet. Det är en försäkringspremie. Skatt är således en förutsättning för det legitima kravet i en demokrati att upprätthålla allmän ordning jämlikt verkande tvärs igenom hela samhället. Att denna skattepremie som inte skulle gälla företag som av något skäl anordnar en allmän sammankomst (dit allmänheten har tillträde) är inte i linje med en jämlik och rättssäker politik. Således kräver en sådan att polisen beskyddar även sådana tillställningar där den förekommer. Säkerhet inne på privat mark är en annan sak och torde genomgående var anordnarens ansvar för såvitt man inte kan misstänka att brottslig verksamhet pågår eller klan befaras förekomma t.ex. misshandel. I så fall har polisen både rätt och skyldighet att utan extra debitering närvara även där, eller kallas in när om sådan verksamhet uppstår. På samma sätt ska polisen självklar ingripa om två gäng avser att misshandla varandra i det fall de har vetskap om det och sammandrabbningen i sig utgör någon form av lagbrott. Sirius har fel när han påstår att bara "grundlagens fri- och rättigheter" skyddas av samhället/polisen. All verksamhet i samhället ska skyddas mot olagligheter oavsett om dessa finns uppräknade i grundlagen eller inte. Men även om det vore som Sirius påstår så får han problem eftersom den konvention om de mänskliga rättigheterna som Sverige förbundit sig att iakttaga stadgar skydd för allmänna sammankomster. Artikel 21 (FN) säger "Rätten till fredliga sammankomster skall erkännas. Europeiska konventions om de mänskliga rättigheterna paragraf 11: "1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster…" Att polisen skulle få debitera extra för medborgare eller organisationers utövande av rätten till fredliga sammankomster följer inte av någon av nämnda lagtexter. I själva verket vore det absurt om det gjorde det. Paragraf 26 i andra kapitlet i den svenska ordningsstadgan kan därför anses så i strid med grundläggande mänskliga rättigheter och bör således omgående utmönstras.
Författare & debattör: Medborgare och företag betalar enorma summor i skatt till staten men vissa ska betala en gång till när de behöver skydd för allmänna sammankomster. Det är en rättspolitik på kryckor.
Några kommentarer till kommentarerna: Om man undantar demokratins och rättfärdighetens fanbärare som Kina och Ryssland så har alla länder av någon vikt tagit sin hand från Gaddafi. Vad göra i det läget? Det är svårt att se några motiv för att göra annat än att göra lidandet och processen fram till maktskiftet så kort som möjligt, d.v.s. att massivt stödja den opposition som ändå har en anti-diktatorisk agenda särskilt som de vet att dess stöd från väst är beroende av en demokratisk utveckling (villkorat stöd!) och där dessutom de länder som lämnar stöd är i stånd att sätta kraft bakom orden för just en sådan utveckling. Allt annat är bara att låta blod flyta i onödan och i värsta fall låta diktaturen återta greppet. Att då Sverige skulle vänta med ett sådant stöd för att en "stat" ännu inte är bildad, verkar inte särskilt förnuftigt ur någon synvinkel. Men hamnar då dessutom i en svagare position när det gäller påverkan för en demokratisk utveckling, när man inte valt det självklara enligt ovan. Problemet med de materialister som i den museala K. Marx anda bara ser klass- och intressekonflikter om råvaror som det enda som styr utvecklingen, är att det just finns andra värden som driver människor: t.ex. längtan efter frihet: rörelsefrihet, yttrandefrihet, ett rättssamhälle! Blir det enkelt att genomföra? Naturligtvis inte! Inte i något land som levt decennier under diktatur och förtryck. Kan det misslyckas på några håll? Säkert. Men bör detta hindra någon att försöka eller för demokratiska länder att stödja kampen mot diktaturer? Naturligtvis inte. Men mest ändå står hoppet till folkets egen kraft och längtan, det som vi nu så heroiskt ser och har sett under den arabiska våren och inte minst nu i Syrien. Ovanstående kan också ses som svar till inlägget om att motivet för min artikel rimligen måste vara att vi ska erkänna rebellerna för att NATO gör det. Författaren till den drapan tycker istället vi ska använda "sedvanliga diplomatiska kanaler" som har "skyddat Sverige mot ingrepp i nu 200 år". Falskare historieskrivning är svårt att tänka sig. Geografisk periferi, lita på andra ska göra jobbet och ett starkt försvar är det som klarat oss. Diplomati har inte gett oss några framgångar. Diktaturer och gangsterstater tenderar att svara väldigt dåligt på diplomati. Däremot tycker det att den är en mycket bra uppfinning, ty då kan man ju samtala och prata allt medan åren går – och man får ju legitimitet på kuppen! Notera vidare den oundvikliga sanningen att en neutral position visa vi ondskan bara leder till framgång så länge det finns andra som bekämpar den och till slut besegrar den. Hade nazisterna vunnit kriget, vad hade Sveriges diplomatiskt-neutrala position varit värd då? Förstås: Noll och intet. Någon gång måste man vara beredd att delta i striden för sin egen framtida frihet och även – när en rimlig möjlighet finns – andras. Mvh Leif V Erixell
Libyens ambassad i Stockholm den 11 augusti 2011: bilder av diktatorn Gaddafi bränns, egendom skadas eller förstörs. De inträngande kommer att åtalas för olika brott som olaga hot och olaga intrång. Men hade Sverige erkänt rebellrådet i Benghazi, hade det inte behövt hända. Det skriver Leif V Erixell.
Republikanska föreningen(Rf) gör allt för att skära pipor i vassen efter rännstensdrevet mot kungahuset. Nu senast i SvD (26/5) vill man ha det till att Kungen är en ”splittrare” av nationen. Mycket tyder dock på att folket fått nog av detta mobbingrace mot vår statschef. Man kan inte längre undgå att se den exempellösa låghet som präglar alla påhopp och krystade argument.
Partisekreterare Per Schlingmann (M) har uppenbarligen studerat Norges kvoteringslagar gällande bestämda procentsatser av kön i börsbolag. Hur som helst så meddelar han nu via media att det kan bli kvotering i börsbolagsstyrelser även i Sverige om inte den statistiska, matematiska nivån av kvinnligt kön går upp till en viss specifikt angiven gräns i börsbolagens styrelser.
För denna sida ansvarar Leif V Erixell
Författare, fri skribent, Fil.kand, vd, Brand Manager, Creative Director.
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Newsmill är en del av TV4-gruppen.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.
