Lars-Erik Birgegård

Bistånd kan inte bara ges till de fattigaste länderna

Utgångspunkten är alldeles riktigt att länderna själva i allt väsentligt har ansvaret för att göra något åt fattigdomen i sina länder. Ett fattigdomsinriktat bistånd som det svenska är avsett att stödja sådana ansträngningar. Utöver avgörande frågor som den förda ekonomiska politiken och viljan att bistå sina fattiga landsmän är det främst två faktorer som bestämmer förutsättningarna till framgång nämligen de resursr som ett land förfogar över och förekomsten av fattigdom. Det är givetvis riktigt att det finns fattiga människor (också i absolut mening) i medelinkomstländer. I dessa länder utgör emellertid de fattiga en lägre och vanligen liten andel av befolkningen samtidigt som dessa länder förfogar över mycket större resurser än vad som är fallet i fattiga länder. Således utgör exempelvis de fattiga (enligt FNs definition) 75 % av befolkningen i Mocambique samtidigt som landets resurser mätta som bruttonationalinkomst per capita är USD 320. Motsvarande siffror för Bosnien-Herzegovina, som också får svensk bistånd, är 2% och USD 3.790. Det är självklart att Bosnien-Herzegovina har helt andra förutsättningar att göra något åt landets fattigdom än Mocambique. Detta talar entydigt för att ett mellanstatligt bistånd riktas till länder med en hög andel fattiga och begränsade egna resurser och inte till medelinkomstländer. Det blir till vad Jens Orback kallar fattiga länder. Detta bör gälla även för det stöd som kanaliseras till icke-statliga oraganisationer, då biståndet skall ses som ett tillskott till de samlade resurserna i ett land för att bekämpa fattigdom. I medelinkomstländer har dessutom sådana organisationer långt bättre förutsättningar att mobilisera icke-statliga lokala resurser än i fattiga länder. Lars-Erik Birgegård