Kristian Fredriksson har kommenterat på:
#9 Bengt Mona
Religionerna har inte skapats i någon god avsikt. I de första bofasta samhällena i Mesopotamien och Egypten var gudarna ofta lokala och förknippade med den plats guden bodde på. Människor var livrädda att stöta sig med dem och man ville ha stöd av dem i krig. För att blidka deras ilska och göra dem mer possitivt inställda gav man dem offergåvor eller vad vi numera skulle kalla det, mutor. Gudarna var inte på något sätt goda, snarare så ställde de till stormar, vulkanutbrott, översvämningar, torka och allt annat elände som drabbade de stakars människorna. Rädslan var genomgripande. Den enda som på den tiden hade ett personligt förhållande med gud var faraon eller överprästinnan (mesopotamien). Om man bad gjorde man förmodligen det för att förklara vad mutan var avsedd för. Det var ju annars upplagt för stora missförstånd. Ville man segra i ett krig så var det noga med att den tilltänkta krigsguden var på det klara med att det var syftet. En krigsgud som Ares var till exempel oftast på den förlorande sidan och hade stora problem att hålla ställningarna i gudahierarkin. Gudar var nyckfulla individer som man gjorde bäst i att hålla sig på god fpt med. Religion har genom historien utvecklats till något helt annat än det var från början. Den har tyvärr fortfarande samma, om inte större sprängkraft nu i och med uppfinningen av monoteismen. Idén om en enda gud som råder över allt, ställer till större problem än vad polyteismen gjorde. Israelerna på Moses tid var inte monoteister utan alla visste att El, Baal, och Jahwe plus en hel hop andra existerade sida vid sida. Ja de visste så klart mer om den egyptiska gudavärlden än den som fanns i det förlovade landet. Det Moses gjorde var att sluta ett förbund med en av dem. Exakt när idén om en enda existerande gud för första gången accepterades i främre Asien eller möjligen nordostafrika går inte att säga. Man får föreställa sig att idén trängde igenom långsamt. När den väl var etablerad kunde vi börja bråka och döda för att få tolkningsföreträde när det gällde att avgöra guds vilja. Det håller vi fortfarande på med och de som tror fel hamnar givetvis i helvetet. Kan en eventuell gud verkligen vara så grym? Det handlar ju bara om tro och när det gäller det så är det inte lätt att ha rätt. Det där med snällhet är en mycket modern uppfinning, och är det verkligen så att han är snäll mot alla? Är det inte endast de som tror rätt? Den definitionen på snällhet haltar rejält enigt min mening.