Därför läser jag upp SCUM-manifestet
Heder och respekt för de kvinnor som i den här diskussionstråden står upp mot en stor mängd arga män. Jag förstår också argumentet att SCUM manifestet (kanske?) ska tolkas metaforiskt. Jag förstår att kvinnor blivit mer illagjorda av män an vad män blivit av kvinnor. Men ändå... Katoliker på Nordirland blev ofta oerhört illagjorda av protestanter, muslimer ofta illagjorda av kristna, svarta oerhört illagjorda av vita, homosexuella av heterosexuella. Om så katolikerna på Nordirland, muslimerna, de svarta, de homosexuella skulle göra konst av att cutta up protestanter, kristna, de vita, de heterosexuella - det hade varit svårt att inte nånstans ta det på ett mycket obehagligt allvar. På ett sätt nästan obehagligare om det påstods att detta skulle tolkas metaforiskt. Men det kanske bara är jag som känner så. Vill man bli tagen på allvar eller inte? Eller är det som en "fri lek", ett slags teatraliskt känsloutbrott u.p.a? Feminismen kanske riskerar att skjuta sig själv i foten med sådant här så att somliga får vatten på sin könsstereotypa kvarn om feministiska kvinnor som paranoida och hysteriska. Inte bra för kvinnornas intressen i så fall.
