Vi kosmopoliter är normen nu
Många verkar tro att jag ser min bakgrund som något negativt. Det gör jag absolut inte. Jag är stolt över att komma från Polen och glad över alla de extra möjligheter och kunskaper jag har på grund av det. Jag ser heller inga onda avsikter bakom de vänliga frågor som Stefan Mehr och många andra ställer. Men jag förstår inte varför Jane Magnussons, Sverker Olofssons och de andra pristagarnas uppväxtförhållanden inte kvalade in som lika intressanta. Någonting måste väl ha präglat också dem? Det här är som sagt ingen engångshändelse. En flergenerationssvensk persons bakgrund anses neutral. Hur kan den vara det? Vilken betydelse har klass, som någon skriver i kommentarerna? Stad-landsbygd? Ensambarn-stor syskonskara? Jag tror exempelvis att min uppväxt med två journalistföräldrar i ett läsande hem har präglat mig betydligt mer än mitt ursprung. Någon skriver att jag hatar. Inget kunde vara mer fel. Jag älskar det som för mig är kärnan i det svenska: demokratin, jämställdheten, omsorgen om de svaga (som oavsett partipolitik är större än på de flesta andra håll). Och pluralismen, som har blivit en del av det svenska. Att den också för med sig nya samhällsproblem finns ingen anledning att förtiga. Men exempelvis hedersförtryck mot flickor och kvinnor är nu också ett svenskt problem. De utsatta måste omfattas av samma demokrati som resten av oss. Men det är ämnet för en helt annan artikel. Frågan om monokulturella parallellsamhällen i stället för ett mångkulturellt samhälle är viktig och intressant. Utvecklingen gynnas inte av ett snävt och inskränkt svenskhetsbegrepp.
