J A Olsson

Påven rätt man att ta tag i problemen med sexövergrepp

Jag vill härmed anföra något om skälen till pedofilkatastrofen samt Vatikanens natur. Det finns många uppriktigt troende och älskvärda människor bland katolikerna. En del av dessa är högt uppskattade vänner till mig. Men det katolska systemet är sorgligt nog endast vidskeplig hedendom med rötter i de antika kulturerna, med några stänk av kristen terminologi. Det är fel att kalla den kristen och kyrka. Tyvärr dras kristendomen med i sistnämnda begrepp då det talas om ”kyrkans” inställning i det ena eller andra sammanhanget, men en tydlig rågång måste, för rättvisans skull, hållas mellan å ena sidan katolicismen, vars traditioner och ex catedra står över de kristnas heliga urkund och rättesnöre Bibeln, och å andra sidan kristendom. Västvärlden har sin frihet och sitt välstånd att tacka för de reformatorer som i tortyr och död försvarade samvetsfrihet under den månghundraåriga Medeltiden, och vars gärningar ledde till påvemaktens decimering. Påven började sin bana med att utrota tre folkslag, herulerna år 493, vandalerna år 534, och östgoterna år 538, på grund av dess avvikande tro, närmare bestämt i frågan om Jesu gudomlighet, men vilken den teologiska avvikelsen var är egentligen oviktigt i sammanhanget, alla bör få tro i enlighet med sitt samvete. Sedan följde den i sanning Mörka – ett epitet ihärdigt och försåtligt, med rätt stor framgång, motarbetat av Vatikanstaten - medeltiden med många miljoner människor som under de mest fasansfulla omständigheter fick ge sina liv för sin avvikande uppfattning. Vi har exempelvis hugenotterna, som fick fly till Amerika för sin tros skull, att tacka för uppkomsten av USA som grundades på bland annat åsiktsfrihet. Puritanerna i England grundade där den moderna demokratin. Många andra har vi att tacka för Påvens försvagade makt. Albigenserna, valdensarna, Wycliffe, John Huss, Hieronimus, Luther, Zwingli, Kalvin, Robert Williams är bara några. Påvedömet har även i modern tid visat, bl a i Sydamerika, hur den föredrar att styra sina undersåtar, och det är ingen hemlighet att Påven i sina encyklikor förordar fascismen. En källa som härvidlag kan nämnas är Quadragesimo Anno, i Sverige uppmärksammad av bl a Herbert Tingsten. Det kan också nämnas att långt in på 1900-talet försvarades den svenska statskyrkan med att den skulle hålla borta så kallad jesuitism (ett begrepp avsedd att syfta på katolsk, subversiv infiltration). Sådana argument finner vi i arkiven med riksdagsmaterial, vilka är öppna till allmän beskådan. Även om separation mellan stat och kyrka förordas av Kristus själv, så är det ändå intressant att vi i Sverige så snart har glömt vårt protestantiska (i och för sig inte fläckfria, pga mänsklig svaghet, men dock i grunden, för mänsklig frihet, goda) arv och den fara som Vatikanens långsiktiga planer och inflytande innebär. Tyvärr misskrediteras den kristna tron av Påvedömets aktiviteter. Är det inte korståg och inkvisition, så är det hemlighetsfulla, men i bland avslöjade, ränker och försök till historierevisionism. Mörkandet av judeförföljelserna under Andra världskrigen är ett exempel på det senare. Varför mörklägga detta? Därför att Vatikanen genom bland annat (nota bene: dessa är endast ett par exempel) ultrakonservativa personer i München (en del av dessa är namngivna i historielitteratur) samt rekommendationer av präster till sina församlingar, hjälpte Hitler till makten. Efter kriget fick folkrättsförövarna hjälp med att fly och några blev hedersamt begravda i Rom. Väldokumenterad samtida litteratur (40-talet) samt en i Expressen den 26 maj 1994 s. 15 knappt publicerad notis från TT och AFP, med en ursäkt från Vatikanen för dess inblandning i förintelsen, är några av de talande, men i vår tid hart när glömda, bevis. Att sedan några katolska präster gav sitt liv i motståndskampen är till deras heder, inte Påvens. Det är viktigt att Vatikanens planer dras fram i ljuset av goda, frihetsbevarande krafter, eftersom den har sina ögon riktade mot det mäktiga USA, som de sakta men säkert försöker förvandla till en nation under sin kontroll, där redan indragna mänskliga rättigheter ligger helt i linje med Vatikanens politik. Konsekvenserna av detta behöver vi inte gissa oss till. Vatikanen är en udda fågel, en ohelig och livsfarlig förening av kyrka och stat. Historien visar att varje gång staten lagstiftar i religiösa eller samvetsfrågor, uppstår förföljelse. Historien avslöjar ävenledes Påvedömets verkliga avsikter, att med statlig lagstiftande och polisiär eller militär makt uppnå exklusiv makt i religiösa frågor, och att de är mästare på att lägga ut dimridåer. I fallet med pedofilepidemin bland deras egna, har, tack och lov, ytan krackelerat. Det kan nämnas att vid en tidigare skandal, angående den högerextreme, historierevisionistiske kardinalkandidaten, påstod katolicismens pressansvarige i Sverige att Vatikanen inte har en PR-avdelning och därför inte kunde hantera kardinalutnämningen så bra. En vän till mig, en TV-journalist och regissör, med många initierade kontakter, vet däremot att Påven har ett av världens största PR- och propagandamaskineri till sitt förfogande – och besitter en oerhörd förmögenhet. Hur var det då möjligt för pedofilskandalen att komma ut? För det första har sådant hållits hemligt under sekler. Detta är bara toppen av ett isberg av fördärvade människoöden inom Påvens organisation. En så stor katastrof är svår att hemlighålla, även för Vatikanen och dess institutioner, inkluderande de inte sällan insynsskyddade, naturvidriga samt familj- och släktutestängande fängelser som kallas kloster. För det andra är det den mänskliga naturen, som den katolska religionen, då den är byggd på vidskepelser och en oändligt straffande, torterande gudsbild, inte förmår förvandla och förädla. Istället förstärks människors sämre egenskaper i det integritetskränkande biktsystemet, såväl hos prästen, i vars arbete det ingår att dagligen lyssna på avskyvärda fantasier, övergrep och kriminalitet – vilket endast försvårar dennes kamp mot skadliga drifter – som hos den biktande. Inom psykologin har psykoanalysen och därmed i sammanhanget besläktade inriktningar som går ut på att gräva i och lyfta fram det smärtsamma förgångna ofta under åratal av samtal, sedan en tid fått stå tillbaka för mer nu- och framtidsinriktade terapier. Och det av goda skäl: Att ständigt fokusera på sina problem förstärker, inte försvagar, dem. Dessutom sonar den biktande sina överträdelser med att upprepa några böner. Detta ständiga rotande i det mörka, det skadliga, det frånstötande hos människan, i kombination med det irrelevanta och hastigt överståndna och i långa loppet mekaniska rabblandet av upprepade ord, är till föga hjälp för den som kämpar för att bli en bättre människa. (Må den katolske läsaren tillgiva min uppriktighet.) Jag sticker emellertid ut hakan och riskerar att betraktas med misstanke av de som rättmätigt hatar allt det ont som gjorts i kristendomens namn, genom att vittna om att såväl jag själv, som hundratals andra jag haft kontakt med, fått sina liv förändrade till det bättre av Bibelns budskap och Upphovsman. Inte för att vi är helgon (ett för övrigt katolskt begrepp som inte har grund i Bibeln) som aldrig gör misstag. Nej, inte alls! Vi har svagheter som alla andra samt livet är en resa och skola – allt sker inte på en gång. Trots att människor med rätta bär epitetet ”mänskliga”, och därmed såväl ”felande” som ”humana”, går det inte att förneka den kristna trons förädlande natur. Det är där vi finner kraften, inte i oss själva eller någon maktfullkomlig religion. Se själv vad som erbjuds den som lär känna Bibelns Gud: ”Andens frukt [...] är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning [självdisciplin, återhållsamhet].” (Galaterbrevet kap. 5, vers 22) Själv kan jag inte låta bli att föreställa mig ett samhälle med gladare, fridfullare, vänligare människor som behandlar varandra väl, och som är tillräckligt självbehärskade att dels avstå från stöld, mord och annan kriminalitet, dels ha disciplinen att förverkliga sina mål och drömmar, dock utan att trampa på andra. Se där, något för Newsmills moderatorer att våga låta stå kvar!