Jan O Lindgren

Prenumerera Jan O Lindgrens aktiviteter

Jan O Lindgren har kommenterat på:

Valfrihet och företag viktiga delar i nordisk välfärdsmodell

Timbros argument för en kommersiellt baserad välfärdsmodell börjar uppenbarligen tryta. Nu, när det blir allt kärvare att ur rättvise- och kostnadseffektivitetssynpunkt motivera en vinstdriven allokering av gemensamma resurser för utbildning, sjukvård, omsorg - ja, då uppfinner Timbro det Nordiska argumentet. Även om miljarder efter miljarder skattekronor överförs till skatteparadis, så är detta egentligen bara till gagn för vår Nordiska karaktärsdaning, menar man. Och Timbroideologerna är rädda att just svenskarna inte fattar vitsen med detta. Nog har hela idén om det fina med vinstmaximerande "välfärdsaktörer" från början vilat på rätt egendomliga föreställningar som t ex värnandet av - "kundpotentialen" hos cancerpatienter och multisjuka åldringar eller - barns och ungdomars "frihet att välja" god utbildning för livet lika lätt som varumärket på önskad laptop eller skateboard. Eller propagandan om att lönerna för de anställda i t ex vinstdriven sjukvård och omsorg automatiskt skulle öka avsevärt, därför att den sortens entrepenörer bokför personal som tillgångar i balansräkningen och räknar lönekostnader som intäkter i rörelseresultatet. Som om dessa nya "välfärdsaktörer" vore räkenskapsmässiga idioter men ändå kunna överleva i en allt hårdare konkurrens på välfärdsmarknaden. Men hur rimmar detta nu så rent Nordiska med t ex det uppenbart internationella och mångkulturella perspektiv på det hela, som socialutskottets ordförande, Kenneth Johansson (c), lanserade redan hösten 2007 i riksdagens allmänpolitiska debatt: - "så som (nordiska) köttbullar (men också) pizza och falafel produceras och fördelas, så ska också vår sjukvård organiseras." Så har det låtit hittills. Timbro må kanske hyllas för att rakryggat addera en kulturkonservativ men uppenbart vinstdriven Ny-Nordism. Men har de inte genom detta på ett besynnerligt sätt fört in än egendomligare argument i debatten? Eller har dimridåkonstruktörerna i tankesmedjan blivit helt rökta?

Jan O Lindgren har kommenterat på:

Socialdemokraternas nja i vinstfrågan minskar valfriheten

UÖ anser att argumentationen mot vinstdriven sjukvård, skola och omsorg lider av intellektuell ohederlighet. Skälet är att det i dessa verksamheter används produkter, som tillverkats av vinstdrivna bolag. Med samma krav på intellektuell skärpa och hederlighet borde UÖ därför även propagera för att föräldrarna sätter sina barns uppfostran/omhändertagande i vinstdriven bolagsform, ägt av de själva eller av t ex villiga riskkapitalister. För det används ju onekligen en hel del vinstproducerat material i föräldrars omhändertagande av sina barn. Eller hur? Vad han inte vill diskutera är själva premisserna för ett lyckosamt överförande av sjukvård, skola, omsorg till "vinstdriven kostnadseffektiv kvalitetsproduktion", som ju sägs vara grundargumentet för själva systemskiftet. För att en vinstdriven, konkurrensutsatt marknad ska kunna leverera denna kostnadseffektiva kvalitet betr varor och tjänster, så är ett av axiomen att aktörerna har fullständig kunskap om priset på alla insatsfaktorer, inkl arbete. Först då kan man positionera sig m a p försäljningspriset - den intäkt/ersättning som ska täcka inte bara produktionskostnaderna utan även nyinvesteringar, underhåll, expansionsplaner mm. För att inte nämna aptitlig ersättning på satsat kapital. En sådan kostnadskontroll är förvisso tämligen lätt i, säg, godisbranchen. Men blir naturligtvis svårare ju mer komplicerad och varierad själva produktionsprocessen är. Och därmed även beräkning av nödvändig cashflow, break even-punkt, vinstmarginal etc - dvs alla dessa nyckeltal som hela tiden ska styra vd och styrelse mot fortsatt överlevnad och framgång på marknaden. Så är t ex sjukvård en oerhört mycket mer komplicerad process, där insatsfaktorerna hela tiden varierar från fall till fall, även för samma diagnos. Svårigheterna framträder tydligt i den utredning, behandling och rehabilitering som vården av multisjuka äldre kräver. Dålig kostnadsöverblick betr insatsfaktorerna innebär uppenbar risk för att hela den förväntande kostnadseffektiva produktionen havererar. Antingen genom allvarliga felallokeringar av resurserna i fråga, kostnadsreducerande neddragning av ffa personal och/eller kvalitetsmål etc. Eller helt enkelt upphävd produktion genom konkurs enl aktiebolagslagens krav. Hur "bra" produktionen ändå tett sig ur t ex Hälso- och sjukvårdslagens intentioner. Så, kom igen UÖ! Låt höra intellektuellt hederlig argumentation för att överlåta barnen till vinstdriven bolagsdrift.

Jan O Lindgren har kommenterat på:

Konkurrens driver upp kvinnolönerna i vården

Som äkta liberal hävdar Sabuni att "konkurrensen och den fria marknaden" garanterar högre löner. För så funkar det, enligt henne. Vad säger lärarna om detta påstående - nu när de efter lång erfarenhet av konkurrens mellan vinstdrivna skolföretag hävdar att månadslönen borde höjas med åtminstone 10 000 kr/månad? Vad säger t ex Kommunal om ev löneförhöjningar i vården pga den vinstdrivna konkurrensen? Eller de anställda i handels- och hotellverksamheterna, där ju erfarenheten av den fria marknaden är ännu mycket längre? Men så är det med den sanna (marknads)liberalismen: samtidigt som vinstdriven konkurrens på en fri marknad ju ska ge lägsta möjliga produktionskostnader och därmed lägsta möjliga priser på varor och tjänster, utlovar man samtidigt och något motsägelsefullt en ordentlig löneförhöjning. En glimrande ökning av priset på produktionsfaktorn arbetskraft.

Jan O Lindgren har kommenterat på:

Keynes och den mytomspunna avregleringen av finanssektorn

Som sagt, Grüssner, så bemöter jag din pulvriserande argumentationsförmåga med ett avståndstagande men respektfullt - - - - .

Jan O Lindgren har kommenterat på:

Keynes och den mytomspunna avregleringen av finanssektorn

Grüssners febriga tal om Verklig Kunskap och "pulvrisering" av alla motargument börjar likna magiskt tänkande. Detta måste bemötas med respektfull tystnad, tycker i alla fall jag. För det varom man egentligen inte meningsfullt kan tala, därom måste man väl tiga.

Jan O Lindgren har kommenterat på:

Keynes och den mytomspunna avregleringen av finanssektorn

Men fakta kvarstår Grüssner, trots dina allt mer uppskruvade refutteringar.

Jan O Lindgren har kommenterat på:

Keynes och den mytomspunna avregleringen av finanssektorn

Faktum, Grüssner, är att förbudet i Glass-Steagall mot varje interaktionskombination mellan investeringsbank, depositionsbank och försäkringsföretag togs bort 1999 och ersattes med den s k GLB-akten. En "reglering" som stadfäste den upplösning på området som redan skett, inte minst genom skapandet av Citigroup (Citibank + Travelers Insurance) 1998. Denna (del)avreglering tycks du mena vara ytterligare en reglering och det är bl a det som gör ditt resonemnag så besynnerligt. Att GLB-akten öppnade upp marknaderna mellan de olika formerna av banker och försäkringsbolag råder det ingen som helst tvekan om. Inte ens från själva den finansiella aktörssidan, som ju fick precis vad de önskat sig. Resultatet blev väldokumenterat förödande. Och torde vara hårdtuggad verklighet även för en extremlibertarian.

Jan O Lindgren har kommenterat på:

Keynes och den mytomspunna avregleringen av finanssektorn

Grüssner är som vanligt så förblindad i sitt statshat och sin avsky för all samhällelig inblandning i marknadsekonomin att han blandar ihop avregleringar med regleringar. Bara för att det är just staten som avreglerat. Avskaffandet 1999 i USA av separationen mellan investerings- resp sparbanker (depository banks) gav en enastående möjlighet att spekulera med de insatta medlen. En möjlighet som också utnyttjades till den grad att den seriöst diskuteras som starkt bidragande orsak till svårighetsgraden i den senaste finanskrisen (2007-). Så t ex exploderade utgivningen av sub-prime lån efter denna avreglering 1999, liksom spekulationerna i mortgage backed securities och de allt mer obskyra "riskspridningsinstrument", som - i stället för att utgöra försäkring mot förluster/felspekulationer - gjorde kontraktsläget mellan kreditorer och låntagare till en sanslöst tilltrasslad härva, vilket skapade ökad förvirring på marknaden och misstro mellan själva bankerna/kreditinstituten osv. Men Grüssner menar förmodligen att det grundläggande felet är att samhällsgemenskapen i statlig/demokratisk politisk form överhuvud taget en gång i tiden började ha synpunkter på det här med bank- och kreditverksamhet. För han är helt övertygad om att varje rent marknadsmässig assymetri och andra knepigheter i form av t ex karteller, ojämlikt informations- och beslutsunderlag för företag resp kunder osv är skapade av en samhällelig klåfingrighet och okunskap. En slags ekonomisk abnormitet som han anser endast kan undvikas genom tillflykt till den sorts svårt verklighetsreducerade och tvådimensionella livsprojektion, som utgör fundamentet i det matematiskt sköna och harmoniskt abstrakta kanandet utmed utbuds- och efterfrågekurvorna i det neoklassiska teoribygget.

Jan O Lindgren har kommenterat på:

Slutreplik till Öfverberg om långtidsutredarna

Per Borg drar sig ur debatten om det av honom själv kalkylerade helvetiska finansieringsgapet i en nära framtid för offentligt driven och finansierad sjukvård, barn-/ äldreomsorg, utbildning. Det är nog klokt. För av hans eget bullrande artilleri av "kalla fakta" med ett 150-miljarders underskott och 13 kronor högre kommunalskatt år 2030 (eller kanske 2035 enl SKLs eget skräckscenario, som PB fortfarande hänvisar till) återstår tydligen - ingenting. Zero. I alla fall ingenting som PB längre tycker är värt att hänvisa till. I stället väljer PB nu att retoriskt förminska Ulf Öfverbergs argumentation genom att framställa den som byggd på anekdotisk kunskap. UÖ kan säkert hantera detta angrepp själv på bästa sätt. Men PBs varning för att försöka dra rimliga slutsatser ur enstaka uppgifter ekar ändå egendomligt tomt mot hans egen förfallna skräckkalkyl, konstruerad på hans egen "uppgift" om att en framtida "överkonsumtion av sjukvård, omsorg, skola" måste vara 6,4 ggr större än gällande uppskattning i t ex finansdepartementets framtidskalkyler. Ett enstaka kalkyltillägg som verkligen gjort finansdepartementets bild så oerhört mycket "mörkare". Och orimligt skrämmande. Det är också märkligt att PB framhärdar med att "för säkerhets skull" hänvisa till SKL. I den aktuella SKL-rapporten "Framtidens utmaning. Välfärdens långsiktiga finansiering" fastlås ju redan inledningsvis att "resurser kommer inte att saknas". Tvärtom antas den svenska ekonomin gå så bra att det privata konsumtionsutrymmet är 1000 miljarder kronor större år 2035 jmf med nu (jmf PBs 150 "saknade" miljarder) och det kommunala skatteunderlaget beräknas öka med 3,9 %/år 2015 - 2035, alla kalkylerade förändringar i demografi, sysselsättning, produktivitet osv inberäknade. Jämför detta också med att den offentliga konsumtionen för sjukvård, omsorg, skola samtidigt beräknas öka med 0,7 %/år! S k överkonsumtion inräknad. Enligt SKLs s k demografialternativ finns alltså ingen anldening till katastrofvarning. I kap. 2, 'Problembild, Konsekvenser för de två alternativen', fastslås: "Kostnadsökningar som följer av enbart de demografiska förändringarna är hanterbara och ställer inte krav på nämnvärd ändrad finansiering de närmaste 25 åren." Möjligen, kanske, en kommunal skatteökning på 1,40 kronor per 2035. Men PB vill bara se SKLs andra alternativ, 'Plus1alternativet', som genom PBs egen uppskrivningsmetod av "överkonsumtionen" genererar ett "finansieringsgap" på 200 miljarder kronor år 2035. Och därmed den samhällsförödande kommunala skattehöjningen på 13 kronor. PB försöker t o m vinna katastrofstöd hos Socialstyrelsen. Men i deras "Hälso- och sjukvårdsrapport 2009" konstateras lugnt att "svensk hälso- och sjukvård har goda förutsättningar att agera utifrån de nya förutsättningarna (dvs demografiska mm), då det finns ett offentligt finansierat system, hög IT-standard och välutbildad personal." Utgångspunkten är också här en beräknad offentlig konsumtionsökning på (0,5 -) 0.7 %/år. Beträffande framtida finansiering hänvisas också till SKLs demografialternativ, dvs det som inte innehåller några skräckvisioner. Men kanske tar PB fasta på en oerhört kryptisk och motsägelsefull eftersläng, där Soc.styrelsen säger att "utvecklingen för övrigt (?) kommer att skapa finansieringsbehov, som vida överstiger det finansieringsutrymme som skulle finnas". Ett påstående som lämnar en hel del att önska beträffande Soc.styrelsens egna tydliga krav på evidensbaserad kunskap. Syftar "utvecklingen för övrigt" månne på den magnifika ökningen av privat konsumtion, som ligger till grund för just PBs och SKLs hittills oerhört framgångsrika skräckkalkyler?

Jan O Lindgren har kommenterat på:

Långtidsutredarna har svårt att bevisa sina teser om att pengarna tar slut

Så fantastiskt bra! Lugnt, säkert påläst och med metodisk analys rensar Vårdföretagarna genom UÖ bort de alarmistiska finansieringsgapen som argument "för de som vill förändra grunderna för välfärdspolitiken utifrån (skräck)scenarier om den ekonomiska utvecklingen om sådär 20 år och framåt". Betydligt osäkrare låter det tyvärr när UÖ ska förklara Vårdföretagarnas egen framtida uppgift när det gäller att bevara denna välfärdsgrund. Det närmaste han kommer en modellbeskrivning av den vinstdrivna sjukvård och äldreomsorg det ju gäller är - en del toppa upp-tjänster. ?! I alla fall rör det sig om "förändringar på marginalen", försäkrar UÖ. Som om det handlade om len grädde på själva (sjukvårds)moset? Går man direkt till Vårdföretagarnas hemsida får man emellertid klarare besked om vad som menas med denna marginal-topping. I alla fall om omfattningen. Under 'Mål och Vision" anges kort: - Målet är att marknaden för privata utförare ökas från dagens andel (av total sjukvård/omsorg) på cirka 15 % till 50 %. Ett delmål är att uppnå 25 % år 2012. Jag kan inte se annat än att UÖs topping-vision fullständigt smälter bort i jämförelse med denna målbeskrivning. Jag kan inte heller se hur en utveckling mot en vinstdriven sjukvård och omsorg av detta format skulle kunna genomföras utan fundamentala konsekvenser för den sjuk- och omsorgspoltiska praktiken. T ex: Ju större andel privat vinstdrivna och marknadskonkurrerande välfärdsproducenter i den skattefinansierade verksamheten, desto mer måste ersättningssystemen primärt utformas med hänsyn till företagens egna överlevnadsvillkor, inkl krav på vinst- och avkastningsmarginaler, expansionsutrymme etc. Allt för att motverka betydande bortfall av sjukvård/omsorg pga rent företagsmässig "olönsamhet" - hur väl själva produktionen än överensstämt med intentionerna i Hälso- och Sjukvårdslagen. Dessutom torde denna ökande osäkerhet beträffande "rätta" ersättningsnivåer medföra ökad risk för t ex det som så intensivt diskuteras i det svårt kostnadsförhärjade US Healthcare, som ändå så länge styrts av en förmodat vinstdriven "kostnadseffektivitet": - nämligen det som där kallas "overuse", dvs icke-medicinskt motiverade men intäktsbringande utredningar och behandlingar. 'Cashcows' med andra ord. Och som det helt frankt också kallas i den nya svenska sjukvårdsekonomi som lanserades i stor skala redan på mitten av 90-talet. Dessutom medför den obligatoriska och vinstdrivna kostnadsjakten en betydande risk för motsatsen, "underuse", då alltså medicinskt motiverade insatser underlåts. Till förmån för kanske kortsiktigt viktig vinst men som kan bli både mänskligt och samhällsekonomiskt nog så kostsamt på lite längre sikt. I den svenska debatten sägs att dessa risker enkelt kan elimineras genom "kvalitetskontroll". I USA har dessa fenomen utvecklats till ett hot upp på t o m federal nivå - trots en helt sanslös mängd kvalitetsmätningsinstitut. Så väntar jag fortfarande med spänning på att UÖ och Vårdföretagarna på allvar börjar leverera också sin del av en behövlig konsekvensanalys av den egna Målvisionen.