Produktion är enda sättet att trygga pensionerna
Fd chefaktuarie: Fullfondering på nationell nivå av pensionsåtaganden är omöjlig.
Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Jan Hagbergs aktiviteter
Fd chefaktuarie: Fullfondering på nationell nivå av pensionsåtaganden är omöjlig.
Vissa försäkringsbolag för ett lågintensivt krig mot kommunerna för att de ska omvandla sina pensionsåtaganden till ett fonderat system. Sådana förslag bör rensas ut ur diskussionen. Sverige är inte betjänt av ett utökat finansiellt sparande, skriver Jan Hagberg, fd chefaktuarie. 
När LO sålde Aftonbladet till Schibsteds men behöll rätten att utse ansvariga för ledar- och kulturredaktionerna, handlade man säkert i tron att värderingen av nyhetsmaterial och övrigt material skulle ske efter några hederliga, journalistiskt yrkesmässiga vackertväder-principer. Bo Malmberg pekar här på att verkligheten blivit en annan, betydligt råare. En tidningsägare kan, vilket Aftonbladet länge illustrerat, politisera en hel tidning i en helt annan, aldrig uttalad riktning – och med det utesluta varje seriös politisk diskussion. Och trots mängden medier i Stockholm sätts det ändå en ära i att få alla att mobbartat springa i samma riktning – en avvikande mening blir lika vanlig som en vattendroppe i Sahara. Redaktionschefen för Schibsteds andra stockholmstidning Svenska Dagbladet Martin Jönsson var i söndags (16/10) helt nöjd med tidningens insats under den gångna veckan. Som läsare av tidningen är jag av en alldeles annan mening. Jag bytte en gång i tiden till Svenska Dagbladet för att där fanns mer innehållsrik läsning; dess ledarsida var bara ett förbipasserande brus som följde på köpet. Senare har läsmaterialet blivit oerhört reducerat, alltmedan man sliter hårt på en alldeles för liten skrivarpersonal. Svenskan har förvandlats till en tidning med stora bilder på personer som jag redan sett alldeles för ofta, de gånger man inte lämnar halvtomma sidor. Den som kollar tidningen den aktuella veckan ska finna att kampanjmaterialet mot Juholt tog mer utrymme än det sakliga svenska politiska innehållet. Grädden på moset, själva återkopplingen av drevet, var den självbespeglande SIFO-undersökningen tidningen presenterade på söndagen. Om tidningarna nu har ett utpräglat allomfattande underförstått politiskt uppdrag för sina ägares räkning, frågar man sig varför Public Service SR och SVT drog så hårt i samma tåt! Där fanns inte en avvikande tanke – ordet bidragsfusk fick hänga kvar ända in i det sista. Och ändå har Ni väl hört det där om Fri Television, va? Margit Silberstein som skulle bevaka onsdagens partiordförandedebatt i riksdagens närmast anklagade Juholt för att inte ha tagit upp sin bostad i debatten! Tänk att han Juholt i stället hade fräckheten att diskutera politik, och det på ett sätt så att Reinfeldt närmast tappade andan. Det är just detta som gör att han måste oskadliggöras med alla andra metoder än sakpolitik! Silbersteins agerande under den aktuella veckan gör att man i fortsättningen aldrig kan ta henne på allvar. Lägg därtill att SVT:s andre inrikespolitiske kommentator Knutssons prat inte ens behöver testas på det moderata partikansliet. Där det i medievärlden normalt råder underbemanning fanns plötsligt hur mycket personal som helst, stående på post utanför Sveavägen 68 – med det kunde man undvika att undersöka de faktiska omständigheterna. Sånt sköttes i stället av enskilda bloggare – och Dan Josefsson som till slut i en liten snutt på Aftonbladet (!) Kultur påvisade att riksdagsförvaltningens så anpassat micklat med regelsystemet på sin hemsida!
Hur ska de inlägg som kommit från svenska bosnienmuslimer, här på Newsmill och i andra media, efter SVT:s visningar av dokumentärfilmerna om Srebrenica och Sarajevo bäst karakteriseras? Utan blygsel framförs krav på censur, liksom skarpa krav på ursäkter från SVT för att filmerna visats; nedbäddade i sin egen långvariga, omhuldade propaganda förefaller de helt avvanda vid tanken att ta en öppen debatt i sakfrågorna. Att detta sker så oblygt säger dessvärre också något om hur det mediala debattklimatet utvecklats runt oss. På sikt är denna hållning i alla händelser, och med tanke på hur det ser ut i vår omvärld, oklok. Frågan som infinner sig är ju om ingrepp i yttrande- och undersökningsfrihet kan anses motiverade bara för att uppfattningarna går en emot? Han man aldrig funderat på att tekniken att tysta kritiker en dag kan drabba en själv? Det bör nämnas att åtminstone bland en del bosnienmuslimer, som lever kvar i Bosnien börjar det finnas en insikt om att det hade funnits andra alternativ till den utveckling som ledde fram till krig. Den där kände professorn Muhamad Filipovic kritiserade i en intervju i maj hårt den separatistiska politik som Alija Izetbegović förde ”under västs inflytande” och vars resultat blev ”en stor katastrof för bosniakerna (som bosnienmuslimerna idag kallar sig)”. Jag tyckte aldrig att det var bra för bosniakerna att lämna Jugoslavien, sa han vidare. Också det en ny eftertanke. Det är också anmärkningsvärt, för att uttrycka sig milt, att en svensk regeringstjänsteman i hög politisk ställning som folkpartisten Jasenko Selimovic pekar med hela handen och närmast i kommandoton talar om vad som ska visas i en ”public service”-kanal eller att en medlem av den socialdemokratiska gruppstyrelsen i Stockholms läns landsting som Gizela Sladic i en rad kommentarer fastslår sina sanningar som allmängiltiga och helst vill hejda andra uppfattningar att komma till uttryck; hur ska man annars tolka hennes fräsande om historierevisionism? Har dessa båda politiker med sig sina politiska partier på att det är så debatten ska föras? När så SR:s program Medierna den 3 september skulle kommentera visningen av filmerna så återgick ordningen till den gamla vanliga, en journalist av kroatiskt ursprung diskuterar med bosnienmuslimen Selimovic – utan att någon serb anses behöva vara närvarande. Man nämnde en Facebookgrupp som protesterade mot filmen men inte en grupp av motsatt slag med devisen Rättvisa åt alla. Följ gärna länken http://verkligpropaganda.wordpress.com/2011/09/09/verklig-propaganda-nar-den-ar-som-bast/ SVT-dokumentärerna är inga under av granskande journalistik eller ifrågasättande av den gängse krigsbilden. Det som trots allt är nytt för en större publik är att serber blivit mördade och skändade av den muslimska sidan i detta krig. För att vara mer precis, utanför filmens ram: Antalet dödade serber, civila och i uniform, bland de ungefär 100.000 människor som dog under kriget i Bosnien-Hercegovina står i proportion till deras andel av befolkningen, vilket säkert kommer som överraskning för många! Inte är det fråga om självmord, alltså finns det förövare! Sedan kan noteras hur försiktigt mördaren, Srebrenicas muslimske befälhavare Nasir Oric omtalas här i kommentarerna. Det är alltså en mördare som av muslimerna togs emot som en hjälte, när han återkom till Srebrenica efter häktningstiden i Haag. Tala om en vilja göra upp med det förflutna. En revision av 1990-talets Balkanhistoria som den skildrats massmedialt är alldeles nödvändig. Att slänga uttryck om som ”historierevisionism” och ”konspirationsteorier” omkring sig som skällsord är bara malplacerat. Det synes mest vara ett sätt att dölja den egna argumentnöden. Tjugo år efter att Balkankrigen kan det inte vara svårt, om bara viljan finns, att genomföra en grundlig genomlysning av bakomliggande orsakerna till krigen och anknyta till landets historia, inte bara Bosniens utan hela Jugoslaviens där (väst)tyska underrättelsetjänsten BND redan på 1970-talet arbetade på att destabilisera landet via gamla nazivänliga krafter i Kroatien. Jämför med kroatmordet på den jugoslaviska ambassadören i Stockholm 1971 och i dess spår Bulltoftakapningen. ICTY är ingen legitim rättsskipare. Det är ingen helig instans ställd bortom allt granskning. Det är kort och gott en skendomstol, om än betydligt mer sofistikerad än den som kom till användning i Moskvaprocesserna på 1930-talet. ICTY är en rent politisk institution, den har ingen lagstiftande församling bakom sig, den dömer retroaktivt, en styggelse för ett rättssamhälle. Processordning är godtycklig. Vittnesmålen hanteras inte efter sitt värde utan för att uppnå syftet att få bestämda förlorare dömda. Detta är naturligtvis något för anständiga jurister att bita i.
Det är utmärkt att Jugoslavien kommer upp i kommentarerna här. För lite eftertanke illustrerar saken väl, att krig inte är lösningen. Att svenskar i allmänhet ”vet”, dvs. tror sig veta, vad som hände på Balkan, är mer en reflex av vad de stora medierna spridit än vad som faktiskt skett där – för att nu inte tala om vad dessa medier förtigit genom åren. Att en utrikespolitisk talesperson sedan kan vara så illa underrättad att han inte förmår urskilja vad som verkligen händer från det som synes ske är symptomatiskt. Annars måste det vara mer än nog att socialdemokraterna drog in Sverige i Afghanistankriget, för kvinnornas och demokratins skull som det hette, ett krigsäventyr som förbehållslöst fortsattes av Reinfeldts regering. För att börja från slutet med Jugoslaviens sönderfall. År 1999 hette det att Nato måste bomba för att sätta stopp för etnisk rensning och organiserade massvåldtäkter i Kosovo. Idag vet vi att allt detta enbart var del i krigspropagandan. Våldtäktsfallen var varken systematiskt eller många, den ”etniska rensningen” bestod av en massevakuering, organiserad av den USA-stödda UCK-gerillan inför det väntade bombanfallet mot landet. Fredsförhandlingarna i Rambouillet den vårvintern var rena farsen; vad som begärdes i ett hemligt tilläggsprotokoll var att Jugoslavien skulle godta en ren Nato-ockupation, ett krav omöjligt att godta för varje land som värnar om sin självständighet. Den verkliga etniska rensningen av 100 000-tals människor, serber och en rad andra minoriteter, satte däremot fart så snart Nato tågat in i Kosovo sommaren 1999 – utan minsta reaktion från väst. Den nuvarande Kosovo-ledningen har varit inblandad i organhandel från mördade serber, för att inte tala om kvinnohandel, vid sidan om sånt som vapen- och knarksmuggling. Men inga upprörda rubriker i medierna, när det inte passar. I den andra änden av tidsaxeln kan vi peka på att den västtyska underrättelsetjänsten BND redan under Titos tid arbetade på att från Jugoslavien slita loss ett Storkroatien, inom 1941 års gränser. Detta finns beskrivet av den västtyske underrättelseofficeren Erich Schmidt Enbohm. Hur erkännandet av ett självständigt Kroatien, utan att minoritetsfrågorna var lösta, var ett tyskt krav i Maastricht för att byta ut D-marken mot euro, vore värt ett eget kapitel. Här fanns i bakgrunden från början också motsättningar mellan USA och Tyskland som nu åter kommer i dagen, när Tyskland lagt ned sin röst i FN:s säkerhetsråd. Från svensk sida kan vi väl i sammanhanget erinra oss mordet 1971 på ambassadören Rolovic och Bulltoftakapningarna året efter. Att Bill Clinton lät bomba Bosnien 1995 inför sin återvalskampanj 1996 behöver väl knappast nämnas i sammanhanget. Det är klart att det land som har över hälften av världens militärbudget ibland känner ett behov av att få visa upp sina muskler; några andra vägar att lösa konflikter känner man inte till. Tillhörande mediekomplex vet ju att göra sin del av arbetet. Det är skrämmande att se hur lätt krigspropagandan kan mala på, när det befinnes önskvärt – och hur många snabbt underkastar sig, utan minsta fundering.
Schlingmans grovt demagogiska användning av ordet bidrag säger allt om hans praktiska politik. Alltsedan vi lämnade bondesamhället med alla dess olika former med mössan i handen, av boende på undantag och med backstuguhjon, och industrisamhället började växa fram har de anställdas trygghet varit en viktig del i skapandet av det samhälle vi har idag. Försäkring i alla dess former har varit en oerhört väsentlig del i denna utveckling. Fram tills nu har svensk försäkring utvecklat tre olika nivåer: 1. socialförsäkring (eller om man så vill allmän försäkring), 2. avtalsförsäkringar, 3. enskilda försäkringar. I alla försäkringsformerna betalas förmånerna genom premier; i det första fallet via socialförsäkringsavgifter. Anmärkning: Ordningen ovan återspeglar inte hur framväxten av systemet skett men ganska väl hur behov och täckningsgrad framtvingat de lösningar vi haft i vårt land. Inte ett ord om detta över Schlingsmans läppar. I stället kallar han och hans vänner ersättningar från de allmänna sjuk-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkringarna för bidrag, efter en amerikanisering av språkbruket. Han skulle aldrig komma på idén att på samma sätt kalla ersättningar från Skandia, Länsförsäkringar eller Folksam för bidrag? Bakom det finns naturligtvis en outtalad tanke, som för säkerhets skull kompletteras med att kalla socialförsäkringsavgifterna för skatt. Det är så slipstenen dras för att få bort nivå ett som ett generellt system. Socialförsäkringsavgifterna har alltid räknats in i löneförhandlingarna och tanken är förstås att de anställda kollektivt erhållit en trygghetsförmån, som man inte behövt ägna tid åt att värdera, bevaka och upphandla för egen del. En oerhört rationell lösning. Nu har i stora delar av detta trygghetssystem under den gångna mandatperioden smulats sönder, medan de offentliga försäkringssystemen under samma period skapat miljardöverskott som i ringa utsträckning kommit dem som avstått detta i lön till del. I den bisarra valrörelse vi nu har solar sig den journalistiska överklassen i ROT- och RUT-bidrag men tappar på vägen alla väsentliga frågor som inte berör dem själva in på bara kroppen.
Jan Myrdal har alldeles rätt i att det är politiken det kommer an på och han pekar dessutom på lösningar med de enorma upprustningsbehov som den svenska infrastrukturen har. Han nämner miljonprogram och järnvägar men säger också att listan kan göras lång. Så lägg där till upprustning av det kommunala VA-nätet, upprustning av skolor och sjukhus. Det är bara att bygga på. Där finns arbetsbehoven och det är arbete som skapar välstånd, inte siffertrix på den finansiella sektorns dataskärmar. Viktiga frågor, som inte syns i en enda valdebatt! Att vi har ett stort investeringsbehov i landet som inte blir tillgodosett framgår också av att vi har ett enormt överskott i bytesbalansen, hela sju procent av BNP. Det allra bästa är att det alltså finns reella ekonomiska lösningar för de uppräknade behoven – genom en ändå alldeles nödvändig omläggning av det nya offentliga pensionssystemet, som av flera skäl inte uppfyller rimliga krav på ett sådant och faktiskt ur funktionell synpunkt är på väg mot ett haveri. Va? säger ni, omvärlden påstås ju beundra detta. Men det är bara ett påstående från vår tids svenska sagoberättare, vilket testas enklast genom ett konstaterande av att inget utvecklat industriland har infört något liknande. Men hur är sambandet med investeringsbehoven? PPM-systemet uppfyller ingen skälig funktion utan pungslår oss bara på pengar som försvinner in i den internationella kasinoekonomins svarta hål, vilket den yngre generationen dessvärre först så småningom kommer att bli varse. Genom en systemomläggning finns här alltså pengar att hämta för vettigare användning! I en av dagens tidningar, som tar upp kraschen i HQ Bank, intervjuas en 64-årig kvinna som en av många sparare och aktieägare i HQ Bank som nu gått på pumpen. Hon kan inte sägas ha varit vårdslös utan har förstås följt de goda råd medierna serverar oss i finansiella frågor och sparat på detta sätt för att, som hon trott, ”få lite mer pengar i plånboken när hon går i pension om några år”. Hon känner sig idag blåst. Och detta är ändå bara en västanfläkt mot den storm som kommer att dra över oss, när det internationella skuldberget utan motsvarande tillgångar på något sätt ska smältas ihop. Bättre så att omedelbart sätta in pengarna i svensk infrastruktur! Det gäller alltså att snabbt på ett behändigt sätt ta sig ur den rävsax svenska politiker alldeles nyligen försatt oss i! De fyra AP-fonderna kan också växlas tillbaka till den inriktning mot infrastrukturella investeringar de ursprungliga tre AP-fonderna hade under ATP-tiden. Än en gång: Det är politiken det kommer an på, inte råd från en korrumperad ekonomikår, fastkörda i sina enkla doktriner. Som människor måste vi väl kunna ta oss bort från kritstrecket under näbben!
SLAGSIDA Jag har uppfattat det som att Newsmill är en sida där olika uppfattningar kan komma fram och brytas mot varandra, men när jag ser den reaktionära gyttja som i nio fall av tio bubblar upp som (avlönade) kommentarer till Baylans inlägg – och dessvärre också börjat dominera bland inläggen – blir jag mörkrädd. Är det så de ansvariga för Newsmill vill ha det – själva rubriksättningen på Baylans inlägg kan antyda att det dessvärre skulle vara så – då är det ett val man gjort. Eller så får Newsmill ta krafttag för att få balans på innehållet. Det som tidigare möjligtvis platsade på groggverandan, kommer efter snart fyra år med Reinfeldt fram i öppen dag, och det är inte roligt - mer än möjligtvis för de invigda. Men då får de fortsätta att leka i sin hörna på egen hand; av allmänt intresse är det inte .
Jan Eliasson och socialdemokratisk utrikespolitik Det är på tiden att Jan Eliassons fördärvliga inflytande på den socialdemokratiska utrikespolitiken dras fram i ljuset. Hans ställningstaganden uppvisar ett mönster, som utan granskning har kunnat döljas bakom den offentligt älskvärda masken. Det är alltså inte enbart den officiella socialdemokratiska hållningen i Afghanistanfrågan, som framstår som besynnerlig. Bara för att ta ett annat exempel. I brittiska Daily Mail den 15 juni 2007 undertecknade Jan Eliasson tillsammans med krigsförbrytare som Madeleine Albright och Joschka Fischer, med upprepning dagen efter i International Herald Tribune, en insändare med rubriken "Kosovo måste bli oberoende", för fredens skull. Ja, Albright och Fischer omnämns förstås aldrig i våra medier som krigsförbrytare men faktum är att de var bland de främst ansvariga för Natos bombkrig mot Jugoslavien 1999. Ett bombkrig, vilket förre statsministern Ingvar Carlsson tillsammans med kollegan Shridath Ramphal från Guayana den 2 april 1999 fullt korrekt beskrev (dock mycket lite uppmärksammat i Sverige) på följande sätt i Guardian: NATO:s flygbombningar mot Jugoslavien har inte sanktionerats av Förenta Nationerna. Ett mandat begärdes inte ens. Bombningarna är därför aggressiva krigshandlingar mot ett suveränt land; och som sådana slår de mot folkrättens kärna och Förenta Nationernas auktoritet. Eftersom dessa handlingar har utförts av världens militärt mäktigaste länder blir skadan omätlig… Må sedan vara att det i vårt land fanns tjänstvilliga folkrättsprofessorer som kallade anfallskriget en utveckling av folkrätten! Något år senare tvingade USA fram ett erkännande av Kosovo som självständig stat, trots att området inte bär på några egenskaper som gör det självrådande. Ekonomiskt helt beroende av Europas skattebetalare, utan att minoritetsfrågorna lösts och utan godkännande av den närmaste parten idag, Serbien – trots intensiva påtryckningar. Mindre än hälften av FN:s medlemmar har idag erkänt Kosovos självständighet; inte ens EU:s alla medlemmar har gjort det! Med Jan Eliassons medverkan i insändaren ovan kan man dock se trådarna bakom Urban Ahlins utfall mot Carl Bildt för att denne sölade i flera veckor med det svenska erkännandet av Kosovo, som om Bildt inte skulle platsa i gänget. Det är verkligen ”fine-tuning” i utrikespolitiken. Man skulle ju åtminstone kunna tänka sig en liknande situation i någon annan del av världen. Att Sovjetunionen, då det begav sig, eller Kina skulle ha beväpnat en indiansk upprorsrörelse i Mexiko och det så småningom lett till man där upprättat sin största militärbas på den amerikanska kontinenten. Vilket ramaskri skulle då inte vila över medierna. Men när det händer i Europa, då är det helt OK.
Att serber kan vara offer i krigets Bosnien är föga känt i Sverige. När en person av bosnienmuslimskt ursprung fängslas för krigsförbrytelser mörkar media medvetet den gripnes nationalitet och befäster på ett förrädiskt sätt den etablerade bilden av goda och onda.
För denna sida ansvarar Jan Hagberg
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.



