Ilya Meyer

Carl Bildts anti-israelisk politik skapar internationell turbulens

Sveriges utrikesminister Carl Bildt har blivit precis den katastrof för Sveriges anseende utomlands som man kunde förutse när denne bortglömde politisk föredetting dammades av och installerades i Utrikesministeriet.

Bildt utsågs av statsminister Fredrik Reinfeldt i utbyte mot stöd från den växande skara anti-israeliska extremister, islamister och andra fanatiker utan vilka ingen svensk regering idag kan regera om man har som mål att tillskansa sig röster.

Om en normal politisk verksamhet går ut på att dämpa motsättningarna till andra länder och bygga upp en vänskap där så är möjligt, har Carl Bildts politik haft rakt motsatta syften. Han har tagit varje tillfälle att mucka gräl med endast en stat, och en stat allena: den judiska staten Israel. Han har gjort det samtidigt som han medvetet blundat för groteska människorättsövertramp i samtliga arabländer samt Ryssland (som har fullständigt demolerat Tjetjenien) och Kina (som i mer än 50 år har våldtagit Tibet och utfört etnisk rensning på fler än 1 miljon tibetaner, som är fredliga buddhister).

Kontroversen kring Donald Boströms grundlösa, smaklösa och pressetiskt förkastliga Aftonbladsartikel i somras är ett av många exempel på Bildts hunger för anti-israelisk polemik. Han kunde ha lugnat en redan inflammerad stämning i Israel - en stämning som Bildt själv har skapat genom otaliga oprovocerade utfall mot den judiska staten - genom att säga några sansade ord om Sveriges respekt för Israel samtidigt som han bedyrade den svenska pressens totala oberoende. Istället tog han det anmärkningsvärda steget att förhindra Sveriges Israelambassadör från att uttrycka sig lämpligt. Till och med JK fastställde att Bildts aktion var ogrundad och enbart avsedd att blidka politisk opinion i Sverige - en anti-israelisk opinion som Bildt själv varit med om att skapa.

Givetvis var Bildt väl medveten om att han behandlade Israel på ett diametralt motsatt sätt jämfört med hur han behandlade arabländernas sårade känslor när de uppfattade vissa inslag i de svenska medierna som kränkande. Den iver med vilket man från svenskt regeringshåll kritiserade en artikel i Aftonbladet som uppfattades som islamkritiskt, endast några få veckor efter att Aftonbladet publicerade sina grova anklagelser mot Israel, visar på en dubbelmoral av hisnande proportioner. Bildt hade heller inget att säga när hans generalkonsul i östra Jerusalem, Anna Brodin, förespråkade öppna svenska kontakter med Hamas - en av EU terrorstämplad organisation.

Istället för att successivt dämpa attackerna ägnade sig Bildt åt att trappa upp konflikten genom offentligt stöd för den högst kontroversiella anti-israeliska Goldstonerapporten - en rapport som författaren Goldstone själv medger inte är värt papperet den är skriven på. Och som om detta inte räckte övergick Bildt till angrepp mot den judiska staten genom att kräva att dess huvudstad Jerusalem ska styckas och en del ges till det som eventuellt blir den andra palestinsk-arabiska staten, "Palestina", vid sida om Jordanien där redan 70 procent av befolkningen är palestinska araber och som faktiskt redan upptar 80 procent av Mandat-Palestina.

Det verkar som om Bildt tävlar med en annan ökänd före-detting som även han inte vet när han bör lämna politiken och diplomatin åt dem som kan konsten - Jimmy Carter. En man som av amerikanerna själva har utsetts till den värsta amerikanska presidenten i historien. Bildt och Carter verkar tycka lika och verkar vara lika fast beslutna att se den judiska staten ersatt av ytterligare en palestinsk-arabisk stat - den andra i ordningen - tillika den 23:e arabiska staten i Mellanöstern, att lägga till de redan existerande 22 arabiska stater.

Att skapa ytterligare en palestinsk-arabisk stat möter inga hinder - inte ens i Israel. Israel har sedan 1948 sökt grannar med vilka man kan förhandla om gränser och med vilka man kan njuta normal grannsämja, precis som vi kan här i Norden.

Men att från Stockholm försöka diktera att Israels huvudstad ska skänkas bort, och att bestämma var gränserna ska gå innan förhandlingarna ens kommer igång mellan de berörda parterna för att diskutera frågan, är vare sig politiskt framkomlig eller diplomatiskt finkänsligt.

Men Carl Bildt behöver inte vara finkänslig när det gäller Israel. Han räknar kallsinnigt med att det är tämligen riskfritt att förolämpa den judiska staten, samtidigt som han går på tå för Israels muslimsk-arabiska grannländer - inklusive Jordanien som har en lag som säger att inga judar får lov att bo inom landets gränser. Håll nu inte andan i väntan på att Bildt ska ta upp en diskussion med Jordanien om etnisk rensning av judar - ni riskerar att dö av syrebrist.

Det finns en liten skara svenska skribenter som anser att inget Israel gör kan någonsin vara rätt. Det är fundamentet i en verklighetsfrämmande politisk syn där man istället kryper för länder som Iran, Egypten, Libyen, Syrien och Saudiarabien.

I en artikel på Newsmill i våras krävde till exempel Ernst Klein en EU-bojkott av Israels utrikesminister Lieberman. Men inte någon bojkott av Sveriges utrikesminister Carl Bildt. Klein, bosatt i Sverige, anser att "För Israels egen skull bör han (Lieberman) så långt det går isoleras". Men han har inga kommentarer om den skada Carl Bildt orsakar gång efter annan med sin plumpa anti-israeliska besatthet.

Frågan många svenskar ställer är om inte Bildt redan gjort så grova övertramp på den diplomatiska scenen att statsminister Reinfeldt, för att överleva valet senare i år, måste omedelbart avskeda honom och istället ge uppdraget att sköta landets utrikesförbindelser åt någon som vill förbättra Sveriges ställning i världen istället för att fortsätta den nuvarande försämringstakten. En utrikesminister med brinnande anti-israelisk iver, uppbackade av platsanställda som förespråkar intimt samarbete med terroristorganisationer, bådar inte gott för Sveriges anseende utomlands.

Eller för den nuvarande regeringens överlevnad.