Henrik Unné har kommenterat på:
Carl-Olof Hillerdal #18: Oj, då! Den *där* var bra! Du skriver - "Men särbehandling är det ju inte."
Påstår du alltså på fullt allvar att vi förespråkare av kapitalismen och dylikt får ens något i närheten av 1% så mycket utrymme i SR som förespråkarna av det som för tillfället är "politiskt korrekt" får?
På 1970-talet var det kommunismen som var "inne" hos den svenska kultureliten - och följaktligen vimlade det av tokstollar som höjde Mao Zedong, Ho Chi Minh, Che Guevara och t.o.m. Pol Pot och Kim Il Sung till skyarna i SR (och också i resten av de svenska massmedierna, som lät sig ledas av SR). Jag vet, därför att jag var med på 1970-talet (jag är född 1954, så jag tillhör den allra sista årkullen av "fyrtiotalisterna").
Nuförtiden är kommunismen inte tillnärmelsevist lika "inne" kultureliten som den var på 1970-talet. Så det är sant som en del kommentatorer här har påpekat - det vimlar inte av extrema kommunister i SR idag (förutom möjligen de fegisar som döljer att de fortfarande är extrema kommunister förstås).
Idag är det *annat* stolleri och ondska som är "inne" hos den svenska kultureliten - t.ex. global uppvärmning ("vi ska inte vara intoleranta mot oliktänkande [men är förespråkarna av global uppvärmning de som är *olik*tänkande?], genom att skilja de vetenskapsmän som ertappas med att förfalska klimatdata från deras ansedda jobb på universiteten"), islamistiska självmordsbombare ("självmordsbombarna är inte onda - de har ju sina skäl. Fast vi kan inte förstås inte förstå deras skäl, eftersom vi tillhör en helt annan kultur än de gör"), pacifism ("det är *vårt* fel att det blir krig, om vi väljer att försvara oss med våld när vi blir angripna") o.s.v. Så nu är det helt andra ideologier som, p.g.a. att de är politiskt korrekta hos kultureliten, får en gräddfil till mikrofonerna, intervjusofforna och annat gott i SR.
Nåja, du ställer mig i alla fall en fråga. Jag ska inte fly undan ansvaret att besvara den. Du frågar mig - "Varför tycker du att det är orättvist att de ställer en fråga om Pinochet, när du [Henrik] klumpar ihop svensk välfärdspolitik med Sovjet?"
Men, Carl-Olof, jag *hade inte* klumpat ihop svensk välfärdspolitik med Sovjet *när de ställde mig* den där frågan om Pinochet. Att se paralleler mellan svensk välfärdspolitik och kommunismen gör jag *först nu*, trettio år senare. När de där snubbarna på SR drog till med en fråga om Pinchet, hade jag då *bara* frågat dem vänligt om de kände till några valvakor vid något enda av kommunistländerna. Det var väl en saklig fråga som vilken som helst anhängare av demokrati kunde ha ställt? Det var visserligen en lite "elak" fråga jag ställde. Men den var väl inte en *försåtlig* fråga - som det där slaget under bältet att försöka koppla ihop en moderat metallarbetare med Pinochet?
Du förstår - när den där intervjun gjordes, i augusti 1979, var jag "bara" en moderat. Jag var därför rätt så timid och harmlös (Och jag var inte ens vidare bra på att förespråka kapitalismen - fast jag var redan då mycket bättre än de flesta andra moderater på den tiden var. Mitt problem var nämligen "bara" att jag var okunnig. De övriga moderaterna - *deras* problem var att de inte ens var ärliga!)
Jag hade på den tiden ännu inte upptäckt filosofin objektivismen. Därför insåg jag inte på den tiden ännu att det faktiskt finns mycket gemensamt mellan den svenska välfärdsstaten och kommunismen. (Vad finns det som är gemensamt? Socialismen - kommunismen är en "ren", och därför akut dödlig, form av socialismen - medan välfärdsstaten är en mycket mera utspädd, och därför mycket svagare, mindre akut dödlig, form av socialismen.)
