Henrik Ottosson har kommenterat på:
Det finns så mycket att kommentera att jag inte riktigt vet i vilken ände man ska börja. Jag upphör aldrig att förundras över anti-mobilitetsförespråkarna.
Jag håller med om att satsningarna på starka forskningsmiljöer förstärker ojämställdheten vid svenska lärosäten - men att mobilitet skulle leda till minskad jämställd håller jag inte med om (det är att göra det väldigt enkelt för sig).
Japps, alla inser att kraven på mobilitet (först postdok utomlands och sedan bitr. lektorat vid ett annat universitet än ens "hemmauniversitet") kommer i åldern för familjebildning. Men det måste finnas andra lösningar än de som författarna förespråkar.
Min personliga övertygelse, i motsats till författarna, är att jämställdheten vid svenska universitet faktiskt skulle må väldigt bra av ökad geografisk mobilitet (om den är av rätt sort). I Sverige är cirka 78% av svenska disputerade universitetsforskare och lärare kvar vid det lärosäte där de en gång disputerade (SCB år 2006 om jag inte missminner mig). I USA torde motsvarande siffra vara i princip 0%. Trots detta finns det en högre andel kvinnliga professorer vid amerikanska universitet än vid svenska (24% vs 20%). Varför?
Jo, sannolikt pga att den geografiska mobiliteten bryter ned lokala mansnätverk. Nepotismen fungerar i stort sett bara lokalt. Med författarnas recept kommer vi få nepotiska kvinnliga nätverk av lokal karaktär vid våra universitet.
Om alla sökande till en viss tjänst kommer utifrån (som är normalt vid amerikanska universitet) finns ingen lokal "kronprins" - då är alla sökande jämbördiga. Och detta vinner kvinnliga sökande och jämställdheten på i längden.
Det viktiga är att tjänster utlyses brett (åter som i USA). Inte som i Sverige med skräddarsydda tjänsteutlysningar där i princip den tilltänktes "skonummer" anges för att rätt person (ofta en han) ska få tjänsten.
Många svenska universitetsinstutioner är för övrigt som familjeföretag - den gamle professorns vetenskapliga "barnbarn" (i de flesta fall hanar) är de som nu tar över. Inom företagsekonomi finns ju frasen "förvärva, ärva, fördärva" för att beskriva ett familjeföretags uppgång och fall över några generationer.
Problemet vid våra universitet är dock att motsvarande akademiska "familjeföretag" inte dukar under på grund av dålig lönsamhet som de gör i näringslivet utan de lever kvar alldeles för länge ("förvärva, ärva, fördärva, fördärva, fördärva .........!).
Att mobilitet gynnar forskningskvalitet är för övrigt bara att titta på Nobelpristagare i kemi, fysik och medicin. Väldigt, väldigt få har inte flyttat (ja, jag vet att de flesta Nobelpristagare är män, men de är geografiskt mobila män). I medel har en Nobelpristagare flyttat 4,6 gånger under sin vetenskapligt aktiva period. Skälet till att geografisk mobilitet gynnar forskningskvalitet är att man därigenom lär känna nya forskare, nya kollegor och tvingas förklara och försvara den forskning man valt att göra - en kritisk analys som man inte stöter på genom konferenser eller genom vanliga forskningssamarbeten inom ens respektive område. Förutom detta exponeras man givetvis för en mängd nya forskningsmässiga infallsvinklar och man får en mängd nya kontakter, vilket inte blir fallet om man stannar kvar vid det universitet där man en gång började sin forskarbana.
Nu orkar jag inte skriva mer. Har skrivit en del debattartiklar om forskningspolitik tidigare (med lite samma touch som Alvesson och Rothstein). Bl.a. i Expressen (tillsammans med två kvinnliga forskare) och senast i UNT.
Se
http://www.expressen.se/debatt/1.286875/darfor-forskar-vi-battre-i-usa
http://www.unt.se/debatt/forskning-ska-vara-quotwow-coolquot-106415-default.aspx
