Skolans krav på föräldranärvaro knäcker oss yrkeskvinnor
Jag har också alltid förvånats över hur det fungerar i skolan och hur "folk" får ihop det. Jag jobbar också heltid, är ensamstående och har inte ekonomisk möjlighet till andra alternativ. Det är inte så jag skulle vilja ha det - men det är ett faktum som jag måste acceptera om jag ska ha råd att t ex ha min lilla bil och min lilla lägenhet. Jag är ensam om utvecklingssamtal, aktivitetsdagar, avslutningar, uppvisningar, sångsoaréer, skoldiscon o dyl x 2- det frestar på kompkontot - helt klart. Nu har jag ett jobb som tillämpar flextid så nu kan jag komma ifrån till alla aktiviteter som alltid startar innan min arbetstid är slut. Lycka och glädje! Tidigare jobbade jag på ett ställe där jag öppnade och stängde... = ledsna barn... Som jag ser det så har det här förvandlats från "normalt" engagemang till nån sorts tävling bland oss föräldrar vem som ställer upp mest, som är duktigast och bäst. Flest ställen där man som förälder syns och medverkar vinner och ger övriga ett dåligt samvete! Det känns också som om skolan utnyttjar vår hysteri i jakten på att vara den bästa föräldern och tar hela handen. Det ger statuspoäng att synas i skolan! Vissa i de familjer som finns omkring mig och mina barn, jobbar betydligt mer än jag gör som jobbar fullt - men på något, för mig obegripligt sätt, hinner ändå att engagera sig i varenda aktivitet i skolan, de lyckas även hämta sina barn från fritids långt innan stängningsdags. När jag hämtar mina barn kvart över fem är de i stort sett alltid sist kvar. Hur gör de andra familjerna, rent praktiskt? De här föräldrarna är även tränare i fotboll, de skjutsar klassen i egna bilar till aktiviteter som skolan bestämt att klassen ska göra utan att först kolla om de själva kan ordna logistiken, t ex studiebesök i en bondgård, ishallsbesök o dyl, de fixar fram käcka små väskor med majblommor, eller reflexer eller kokostoppar som barnen ska sälja för att samla till klassresor o dyl, de bakar för att sälja vid marknader i stan, vid fotbollsturneringar och guuuuud vet allt. Och vi gör det och ställer upp på det - för vi vill alla våra barns bästa och vem vill sen stå där och känna sig lat, usel och utpekad som en kass förälder för att man inte ställer upp på gatloppet? Jag tror att vi i mångt och mycket skapat det här åt oss själva och skolan tacksamt tar emot och kanske till och med kan spara en peng på vårt föräldraengagemang? Det handlar inte om att äta kakan och ha den kvar alls tror jag. Jag har dock lite svårt att förstå läraren som tycker att det är självklart att utvecklingssamtal ska ligga under dagtid eftersom hennes arbetstid är placerad då - varför ska ingen hänsyn visas till min arbetstid? Vem har mest rätt? Jag är själv uppvuxen med bara en förälder - jag försöker minnas att min mamma var med i skolan, men det jag kan komma ihåg är kvartssamtalen som alltid på den tiden låg på kvällstid, dvs efter hennes arbetstid. Är det så att arbetsgivare numera är mer medgörliga och accepterar den här typen av "frånvaro" än vad de var förr - inte vet jag?
