Diskriminering förklarar inte utanförskapet
Det blir närmast lustigt när även Jenny avstår från att berätta om den egentliga orsaken till skillnaden mellan svenska förhållanden och de i Kanada avseende sysselsättningsgraden bland invandrare. Varför hon inte gör det kan man ha olika teorier om. Asylinvandringen till Kanada inklusive anhöriga till asylinvandrare är en mycket liten del (5-10%) av den totala invandringen till landet. I övrigt har Kanada strikta regler för vilka som är välkomna till landet där fokus ligger på utbildning, språkkunskaper och god hälsa. Den positiva invandringen dominerar alltså totalt. I Sveriges fall utgör asylinvandrarna och deras anhöriga 35-40% av den totala invandringen. Teoretiskt kan förstås även asylinvandrare ge ett positivt bidrag till värdnationen, men till Sverige kommer de främst från länder och regioner med utbredd analfabetism, svåra hälsoproblem och en kultur som är svårförenlig med ett framgångsrikt liv ii ett sekulärt, postindustriellt och könsjämlikt samhälle. Situationen i Sverige är, tycker jag, mycket allvarlig, och problemen kommer att förvärras för varje år tills vi skaffar oss en förnuftig invandringspolitik. Den kanadensiska framstår som ett föredöme, även om det även i Kanada finns betydande problem avseende invandrare från vissa regioner.




