Gudrun Schyman

Sexköpslagen har minskat prostitutionen

De politiker som vurmar för att sexköp ska legaliseras har fått något att bita i. Utredningen Förbud mot köp av sexuell tjänst, En utvärdering 1999-2008, som lämnades över till justitieminister Beatrice Ask under tisdagen, visar att lagen haft önskad effekt. Flera punkter i utredningen visar att lagen ger resultat: Prostitutionen har minskat, attitydundersökningar visar att majoriteten av allmänheten är positiva till sexköpslagen. Det innebär att sexköpslagen är viktig för att vi ska kunna minska prostitutionen än mer.

Idag är straffsatsen för sexköp, böter till fängelse upp till sex månader, samma som för snatteri. Om samhället med straffsats vill påvisa hur allvarligt man ser på brottet blir detta löjeväckande. Därför är det glädjande att utredningen föreslår att maxstraffet för sexköp ska skärpas till ett år.

Jag har tidigare flera gånger påpekat det orimliga i att de som säljer sexuella tjänster inte i juridisk mening betraktas som målsägande. Nu föreslår utredningen att de som säljer sex ska kunna vara målsägande. Det innebär att den som säljer kan få brottsofferstatus vilket är grund för att kunna begära skadestånd. Även detta blir en markering av ansvaret där det hör hemma. Den som kränker den prostituerade genom att tvinga henne utföra sex skadar henne och bör således kompensera henne.

Idag finns mycket spridd kunskap om prostitutions och människohandel, inom polisen, länsstyrelsen, de tre kommunala prostitutionsenheterna. Utredningen föreslår helt logiskt att ett nationellt centrum för prostitution och människohandel ska inrättas. På det sättet kan vi få en samlad kunskap vilket är viktigt för metodutveckling i arbetet med såväl köpare av sexuella tjänster som de som säljer.

Det som denna utredning, i likhet med de två tidigare prostitutionsutredningarna, inte tar upp ordentligt är den prostitution som förekommer bland homo- bi och transsexuella personer. Här är mörkertalen högre och vår kunskap mycket lägre. RFSL har tagit på sig ett uppdraget av regeringen att undersöka omfattningen och situationen för personer som köper och säljer sexuella tjänster i gay-världen. Den rapporten ska vara klar i årsskiftet 2010/2011. Efter det får vi hoppas att statliga utredningar och andra rapporter som berör prostitution klarar av att inrymma fler sorters prostitution än den heterosexuella prostitutionen.

Är jämställdhet en generationsfråga?

Den frågan vill i alla fall talmannens referensgrupp för jämställdhetsfrågor ha svar på och bjuder in till ett seminarium i Almedalen nästa vecka. Rubriken är Jämställdhet - en generationsfråga? Man skriver i ett pressmeddelande att jämställdheten idag är ett etablerat politikområde. Alla partier har jämställdhetsprogram och har utsett särskilda talespersoner i frågan. Och så ställer man frågan: - Men hur ser egentligen ungdomar på jämställdhet? Driver ungdomsförbunden några jämställdhetsfrågor eller är det andra saker de prioriterar? Kan det vara så att detta är frågor som i första hand kvinnor i (övre) medelåldern driver och diskuterar - är det "Tantvarning på jämställdhet"?

Hur man ställer frågor spelar roll. Frågan ger ofta en vink om hur man ser på svaret. Så också i det här fallet. Här tänker man sig tydligen att utmåla jämställdheten som någonting som unga människor inte bryr sig om. Man vill lokalisera ett ungdomsproblem.

Vilket skitsnack! Den fråga man borde ställa sig är naturligtvis varför det händer så lite trots att alla partier har jämställdhetsprogram och har utsett särskilda talespersoner i frågan. Det är ju det som är problemet! Varför skulle unga människor engagera sig särskilt i frågor som vuxna så uppenbart menar är just särintressen och "tantfrågor".

Varje parti har ju ett kvinnoförbund eller kvinnoutskott. Det finns kvinnofrågor i politiken. Aldrig har vi väl hört talas om politiska mansförbund och att mansfrågor står på den politiska dagordningen?

Genom att utmåla jämställdheten som en generationsfråga kan man frånsäga sig ansvar. Det är mycket allvarligt när Sveriges riksdag , genom talmannens referensgrupp för jämställdhetsfrågor, gör det.

Jämställdheten står och stampar

Det skriver DN idag och rapporterar att kvinnorna fortfarande är långt ifrån makten i svenska företag. Andelen kvinnor i styrelserna har ökat, långsamt, från 19,1% förra året till 22,2 % i år. Om det fortsätter i samma takt kommer det att ta 20 år innan vi är uppe i 40% kvinnor, ett minimum för att kallas jämställt.

Många inom näringslivet brukar påtala att det inte är styrelserna som är det viktiga utan att det är i företagens ledningar som det är viktigt med fler kvinnor. Men där har det gått bakåt. Förra året var andelen kvinnor 14,3 % och i år är de 13,8%.

Vad ska man säga om detta? Pinsamt är väl det adekvata svaret. Jämställda styrelser och ledningsgrupper ökar kvaliteten, höjer utbildningsnivån och ger bättre effektivitet och lönsamhet. Ändå detta motstånd. Denna kvardröjande konservatism. På vilket annat område skulle politiker acceptera att gemensamt finansierade utbildningsinsatser (kvinnor är mer välutbildade än män) åsidosätts så gravt som här? Inom vilket annat område skulle man våga, helt öppet, ha så låga ambitioner när det gäller jämställdheten?

Näringslivets strukturer behöver moderniseras. Snart kommer inte heller de kreativa och kloka männen att acceptera dagens villkor!

Barn med arbetslösa föräldrar diskrimineras av moderaterna

Om moderaterna i Malmö vinner valet vill de halvera antalet timmar i förskolan för barn till arbetslös.

http://www.sydsvenskan.se/malmo/article907083/Patrick-Reslow-M-Femton-timmar-ar-fullt-tillrackligt-for-arbetslosa-Vi-maste-prioritera-barn-till-foraldrar-som-har-jobb.html.

Barn med arbetslösa föräldrar behöver enligt Moderaterna bara 15 förskoletimmar, inte som i dag 30 förskoletimmar, per vecka. Man menar att Malmö inte har råd att prioritera barn till arbetslösa. Samtidigt säger andra att kommunen i dag klarar av att erbjuda alla familjer förskoleplats inom den lagstadgade tiden, fyra månader.

Detta är alltså den moderata arbetslinjen i full blom. Lagstadgade rättigheter, som förskola, ska bara erbjudas fullt ut till de barn som har föräldrar som har arbete. Vad är nästa steg? Att barn till arbetslösa får begränsad skolgång? Tandvård? Sjukvård?

Förskolan är faktiskt till för barnen - inte föräldrarna. Har det aldrig slagit Malmös moderater att just barn som har arbetslösa föräldrar har särskilt stort behov av att få vara i den trygga och stimulerande miljö som förskolan kan erbjuda? Tydligen inte.

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att Malmös moderater lever kvar i den förlegade föreställningen att förskolan är barnpassning, rätt och slätt. De tycks ha missat de senaste decenniernas pedagogiska utveckling. Det är oroande för det är säkert inte det enda politikområdet där konservatismen står i vägen för kreativt nytänkande. De nya moderaterna fortsätter att vara väldigt gamla.

Ge inte SD makten i frågor om de mänskliga rättigheterna!

Idag presenterade Aftonbladet/United Minds en väljarbarometer där moderaterna är Sveriges största parti med 29,9 procents väljarstöd, mot 28,8 för socialdemokraterna. Men regeringsmakten hotas av Sverigedemokraterna. Enligt mätningen kommer partiet in i riksdagen med 5,6 procent och får en vågmästarroll.

I en del kommuner diskuteras redan blocköverskridande samarbete för att undvika att SD ska få makt och också på riksplanet har det framförts sådana förslag. Jag tror det är helt fel väg att gå. Diskussionen gynnar bara SD:s redan polerade martyrgloria. I stället är det politikens innehåll som ska klargöras. Det finns alternativ.

Men de etablerade partierna verkar hellre vilja stänga dörren än att ta debatten. Vad detta beror på kan jag bara spekulera i. Kanhända ser den borgliga alliansen Sverigedemokraterna i alla fall som möjligt (passivt) regeringsunderlag, om man skulle sakna några mandat efter valet i höst? Eller man kanske är orolig för att fler ska lämna borgerligheten och rösta på SD? Socialdemokraterna vet att flera missnöjda tidigare S-röstare lagt sin röst på Sverigedemokraterna. Frågan om asylpolitiken är het och inflammerad. Kanske för många är för rädda att förlora röster? Hittills är det främst (S) och (M) som tappat till SD.

Partierna borde klargöra att man förhandlar inte om mänskliga rättigheter. De mänskliga rättigheterna är grundläggande och absoluta för all civilisation. En av dessa rättigheter är rätten att få söka asyl. En annan är rätten att få leva i trygghet, fri från förtryck, förföljelse och tortyr. Det självklara borde vara att asylpolitiken i första hand utgår från dessa rättigheter. Sverige har undertecknat flyktingkonventionen, som ger flyktingar rätt att söka asyl, samt ett stort antal internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Det innebär att vi åtagit oss att följa vad som står i dessa. Annars bryter vi mot internationell rätt. Att öka eller minska flyktinginvandringen är ur internationellt perspektiv alltså inte en fråga om olika partiers tyckande i riksdagen .

Det finns regler och de reglerna säger att de människor som inte får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda i sitt hemland ska få asyl i ett annat land. Dessa regler måste alla partier följa, även Sverigedemokraterna. Det faktum att reglerna måste följas oavsett vad man tycker innebär dock inte att ett partis ideologiska inställning i denna fråga är oviktig. Tvärtom. Den ideologiska inställningen avslöjar vilken människosyn man har och vilket typ av samhälle man ämnar bygga. Sverigedemokraterna ser den svenska asylpolitiken som ett "socialt experiment". Det är ett ovanligt korkat och ogenomtänkt uttryck. Asylpolitiken är inte ett experiment. Asylpolitiken är en central del av internationell solidaritet och respekt för alla människors lika och grundläggande rättigheter.

Gör Victoria till president!

Det är bara att konstatera. Äntligen har vi fått den debatt om monarkin som vi behöver. Den som handlar om demokratin. Alldeles för länge har diskussionen snärjt in sig i förlegade föreställningar kring blått blod, symbolers samlande inverkan. Inte sällan har samtalen urartat i tyckande om personer. - Victoria verkar ju så trevlig och klok. Äntligen ska vi få en kvinna på posten. Med en man av folket vid sin sida blir den romantiska sagan sann. Osv. osv.

Så har det alltså låtit men nu, äntligen, har debatten tagit ny riktning. Fler och fler har kommit ut som republikaner. Aldrig tidigare har jag sett/läst så många välformulerade krönikor på temat monarki går inte ihop med demokrati. Lena Anderssons kolumn i Dagens Nyheter häromdagen, om monarkins normerande makt, och Katrin Kielos i Aftonbladet i går, bär bägge lysande argumentation för monarkins avskaffande.

Dessutom har det visat sig att gästlistan till bröllopet innehöll både en kung från Bulgarien och en kronprinsessa från Rumänien. Trots att bägge länderna är republiker. Detta uppmärksammades i en insändare i DN idag och sedan i Expressen. Varför är det intressant? Jo för att det visar att när monarkin avskaffas, genom politiska beslut, så lever naturligtvis familjerna och personerna kvar. Också med sina ärvda titlar. Vilket jag har påpekat sedan flera år, bl.a. i motioner i riksdagen, då som partiledare för Vänsterpartiet.

Det går alldeles utmärkt att införa ett modernt demokratiskt statsskick samtidigt som kronprinsessan och hennes prins kan fortsätta att verka i den (bolags)form som de själva vill. Varumärket är starkt. Det finns ingen anledning att oroa sig för familjens försörjning. Dessutom står den politiska vägen öppen för alla som vill kandidera. Victoria som president är ingen omöjlighet. Hon är skolad, erkänt intresserad av politik och har en stark utstrålning. Jag vet för jag har träffat henne.

Jag skulle gärna se att demokratidebatten fortsatte och vad vore lämpligare än att föra den under den nu pågående valrörelsen. Då kanske t.o.m. socialdemokraterna skulle våga lyfta upp ett vått finger i luften och känna av de nya vindarna. Mona Sahlin skulle kunna bli den första s-märkta ledare som faktiskt slutar att fega ur i denna grundläggande demokratifråga.

Våga vara feminist, Maud Olofsson!

Jämställdhet i form av ökad representation av kvinnor i de statligt ägda företagen fortsätter att förbättras. Nu är det snart lika många kvinnor som män i de statligt ägda företagens styrelser Det visar den genomgång som Näringsdepartementet nyligen gjort, efter att årets bolagsstämmor genomförts.

I de helägda statliga företagen uppgår numera andelen kvinnor till 49%, jämfört med 48% i fjol. Andelen kvinnliga styrelseordföranden uppgår till 34% vilket är en rejäl förbättring under mandatperioden, 2006 var siffran bara 22%. Andelen styrelser med balans avseende könsfördelning, det vill säga minst 40% av vardera könet har ökat under mandatperioden, från 61% till 85% i år.

Regeringens kommentarer är att den här utvecklingen visar att målmedvetet arbete ger resultat och att det finns kompetenta kvinnor som är villiga att ta ansvar om man väl får frågan. Maud Olofsson säger att hon tar upp de här frågorna varje gång hon träffar styrelserna i de statliga bolagen.

Det är bra att hon gör det och det är bra att det ger resultat. Frågan är varför hon inte låter statens representanter i börsnoterade företag ta upp samma fråga och lika energiskt kräva förändringar där? Jag utgår från att staten tycker att kvaliteten i styrelsernas arbete blivit bättre eftersom näringsministern är nöjd med utvecklingen i de egna bolagen. Varför tror hon inte att det skulle bli bättre i de börsnoterade företagen om vi kunde se samma utveckling där?

Varför kräver inte ministern förändringsarbete i hela näringslivet? Varför vågar inte Maud Olofsson utmana de män som enligt känt patriarkalt mönster biter sig fast i sammanträdesborden och vägrar att lämna rummet med mindre än att de bärs ut med fötterna före? Som näringsminister ska man väl engagera sig på hela linjen, inte bara i de "egna" bolagen. Våga vara feminist, Maud Olofsson!

Opinionsmätningarna står i vägen för seriös demokratisk debatt

Att ta tempen i valrörelsen har idag blivit detsamma som att avläsa opinionsmätningar. De kommer i en strid ström och orsakar alltid samma flod av spekulationer. Idag publiceras en mätning från Demoskop i Expressen. Alliansen leder. Moderaterna är större än Socialdemokraterna. Tillsammans får den borgerliga alliansen 50,9% av väljarna och de röd-gröna 44,3%. SD kommer inte in och KD ligger och darrar på 4% jämt.

Nu skrivs det alltså spaltkilometer på temat Mona rasar, alliansen i ledningen, svårt för socialdemokraterna som fegt hänvisar till att deras väljare ligger på soffan, osv, osv.

Mycket av det som sägs har sagts tidigare och kommer att sägas igen. För några veckor sedan var det tvärtom. De röd-gröna ledde ligan. Det hinner säkert ändra sig igen.

Problemet, som jag ser det, är att detta temperaturmätandet skymmer information om sakfrågorna. Kanske är den här mäthysterin just ett utslag av det faktum att det inte skiljer så mycket mellan blocken när det kommer till den konkreta politiken. I alla fall inte om man tittar på pengarna. Skatterna är förhållandevis lika i bägge blocken budgetar. Det är snarare i den underliggande, ideologiska, texten man får leta efter skillnaderna. Och det låter sig knappast göras i den mediala dramaturgi där allt ska vara kort och mätbart.

Det är nog faktiskt så att media älskar det här jämna läget. Det finns två tydliga motståndare i ringen, matchen pågår och det är bara att rapportera. Hela tiden. Dagsformen är det som är intressant. Men tycker väljarna det? Det verkar finnas fler än S-märkta soffliggare som redan tröttnat.

En del finns i andra partier. Det parti utanför riksdagen som media väljer att rapportera om är SD. Men det finns faktiskt fler. Feministiskt initiativ och Piratpartiet är två partier som seriöst ställer upp i valet, både lokalt, regionalt och till riksdagen. Taktiken att helt låta bli att rapportera kring nya partiers aktiviteter ger en skev bild av den demokratiprocess som föregår ett val. Att undanhålla information är en känd härskarteknik och skapar dåliga förutsättningar för reellt fria val. Medias roll i detta borde diskuteras men det är helt tyst. Ja visst ja - det är ju valrörelsen....