Gudrun Schyman

Är jämställdhet en generationsfråga?

Den frågan vill i alla fall talmannens referensgrupp för jämställdhetsfrågor ha svar på och bjuder in till ett seminarium i Almedalen nästa vecka. Rubriken är Jämställdhet - en generationsfråga? Man skriver i ett pressmeddelande att jämställdheten idag är ett etablerat politikområde. Alla partier har jämställdhetsprogram och har utsett särskilda talespersoner i frågan. Och så ställer man frågan: - Men hur ser egentligen ungdomar på jämställdhet? Driver ungdomsförbunden några jämställdhetsfrågor eller är det andra saker de prioriterar? Kan det vara så att detta är frågor som i första hand kvinnor i (övre) medelåldern driver och diskuterar - är det "Tantvarning på jämställdhet"?

Hur man ställer frågor spelar roll. Frågan ger ofta en vink om hur man ser på svaret. Så också i det här fallet. Här tänker man sig tydligen att utmåla jämställdheten som någonting som unga människor inte bryr sig om. Man vill lokalisera ett ungdomsproblem.

Vilket skitsnack! Den fråga man borde ställa sig är naturligtvis varför det händer så lite trots att alla partier har jämställdhetsprogram och har utsett särskilda talespersoner i frågan. Det är ju det som är problemet! Varför skulle unga människor engagera sig särskilt i frågor som vuxna så uppenbart menar är just särintressen och "tantfrågor".

Varje parti har ju ett kvinnoförbund eller kvinnoutskott. Det finns kvinnofrågor i politiken. Aldrig har vi väl hört talas om politiska mansförbund och att mansfrågor står på den politiska dagordningen?

Genom att utmåla jämställdheten som en generationsfråga kan man frånsäga sig ansvar. Det är mycket allvarligt när Sveriges riksdag , genom talmannens referensgrupp för jämställdhetsfrågor, gör det.

Barn med arbetslösa föräldrar diskrimineras av moderaterna

Om moderaterna i Malmö vinner valet vill de halvera antalet timmar i förskolan för barn till arbetslös.

http://www.sydsvenskan.se/malmo/article907083/Patrick-Reslow-M-Femton-timmar-ar-fullt-tillrackligt-for-arbetslosa-Vi-maste-prioritera-barn-till-foraldrar-som-har-jobb.html.

Barn med arbetslösa föräldrar behöver enligt Moderaterna bara 15 förskoletimmar, inte som i dag 30 förskoletimmar, per vecka. Man menar att Malmö inte har råd att prioritera barn till arbetslösa. Samtidigt säger andra att kommunen i dag klarar av att erbjuda alla familjer förskoleplats inom den lagstadgade tiden, fyra månader.

Detta är alltså den moderata arbetslinjen i full blom. Lagstadgade rättigheter, som förskola, ska bara erbjudas fullt ut till de barn som har föräldrar som har arbete. Vad är nästa steg? Att barn till arbetslösa får begränsad skolgång? Tandvård? Sjukvård?

Förskolan är faktiskt till för barnen - inte föräldrarna. Har det aldrig slagit Malmös moderater att just barn som har arbetslösa föräldrar har särskilt stort behov av att få vara i den trygga och stimulerande miljö som förskolan kan erbjuda? Tydligen inte.

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att Malmös moderater lever kvar i den förlegade föreställningen att förskolan är barnpassning, rätt och slätt. De tycks ha missat de senaste decenniernas pedagogiska utveckling. Det är oroande för det är säkert inte det enda politikområdet där konservatismen står i vägen för kreativt nytänkande. De nya moderaterna fortsätter att vara väldigt gamla.

Ge inte SD makten i frågor om de mänskliga rättigheterna!

Idag presenterade Aftonbladet/United Minds en väljarbarometer där moderaterna är Sveriges största parti med 29,9 procents väljarstöd, mot 28,8 för socialdemokraterna. Men regeringsmakten hotas av Sverigedemokraterna. Enligt mätningen kommer partiet in i riksdagen med 5,6 procent och får en vågmästarroll.

I en del kommuner diskuteras redan blocköverskridande samarbete för att undvika att SD ska få makt och också på riksplanet har det framförts sådana förslag. Jag tror det är helt fel väg att gå. Diskussionen gynnar bara SD:s redan polerade martyrgloria. I stället är det politikens innehåll som ska klargöras. Det finns alternativ.

Men de etablerade partierna verkar hellre vilja stänga dörren än att ta debatten. Vad detta beror på kan jag bara spekulera i. Kanhända ser den borgliga alliansen Sverigedemokraterna i alla fall som möjligt (passivt) regeringsunderlag, om man skulle sakna några mandat efter valet i höst? Eller man kanske är orolig för att fler ska lämna borgerligheten och rösta på SD? Socialdemokraterna vet att flera missnöjda tidigare S-röstare lagt sin röst på Sverigedemokraterna. Frågan om asylpolitiken är het och inflammerad. Kanske för många är för rädda att förlora röster? Hittills är det främst (S) och (M) som tappat till SD.

Partierna borde klargöra att man förhandlar inte om mänskliga rättigheter. De mänskliga rättigheterna är grundläggande och absoluta för all civilisation. En av dessa rättigheter är rätten att få söka asyl. En annan är rätten att få leva i trygghet, fri från förtryck, förföljelse och tortyr. Det självklara borde vara att asylpolitiken i första hand utgår från dessa rättigheter. Sverige har undertecknat flyktingkonventionen, som ger flyktingar rätt att söka asyl, samt ett stort antal internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Det innebär att vi åtagit oss att följa vad som står i dessa. Annars bryter vi mot internationell rätt. Att öka eller minska flyktinginvandringen är ur internationellt perspektiv alltså inte en fråga om olika partiers tyckande i riksdagen .

Det finns regler och de reglerna säger att de människor som inte får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda i sitt hemland ska få asyl i ett annat land. Dessa regler måste alla partier följa, även Sverigedemokraterna. Det faktum att reglerna måste följas oavsett vad man tycker innebär dock inte att ett partis ideologiska inställning i denna fråga är oviktig. Tvärtom. Den ideologiska inställningen avslöjar vilken människosyn man har och vilket typ av samhälle man ämnar bygga. Sverigedemokraterna ser den svenska asylpolitiken som ett "socialt experiment". Det är ett ovanligt korkat och ogenomtänkt uttryck. Asylpolitiken är inte ett experiment. Asylpolitiken är en central del av internationell solidaritet och respekt för alla människors lika och grundläggande rättigheter.

Gör Victoria till president!

Det är bara att konstatera. Äntligen har vi fått den debatt om monarkin som vi behöver. Den som handlar om demokratin. Alldeles för länge har diskussionen snärjt in sig i förlegade föreställningar kring blått blod, symbolers samlande inverkan. Inte sällan har samtalen urartat i tyckande om personer. - Victoria verkar ju så trevlig och klok. Äntligen ska vi få en kvinna på posten. Med en man av folket vid sin sida blir den romantiska sagan sann. Osv. osv.

Så har det alltså låtit men nu, äntligen, har debatten tagit ny riktning. Fler och fler har kommit ut som republikaner. Aldrig tidigare har jag sett/läst så många välformulerade krönikor på temat monarki går inte ihop med demokrati. Lena Anderssons kolumn i Dagens Nyheter häromdagen, om monarkins normerande makt, och Katrin Kielos i Aftonbladet i går, bär bägge lysande argumentation för monarkins avskaffande.

Dessutom har det visat sig att gästlistan till bröllopet innehöll både en kung från Bulgarien och en kronprinsessa från Rumänien. Trots att bägge länderna är republiker. Detta uppmärksammades i en insändare i DN idag och sedan i Expressen. Varför är det intressant? Jo för att det visar att när monarkin avskaffas, genom politiska beslut, så lever naturligtvis familjerna och personerna kvar. Också med sina ärvda titlar. Vilket jag har påpekat sedan flera år, bl.a. i motioner i riksdagen, då som partiledare för Vänsterpartiet.

Det går alldeles utmärkt att införa ett modernt demokratiskt statsskick samtidigt som kronprinsessan och hennes prins kan fortsätta att verka i den (bolags)form som de själva vill. Varumärket är starkt. Det finns ingen anledning att oroa sig för familjens försörjning. Dessutom står den politiska vägen öppen för alla som vill kandidera. Victoria som president är ingen omöjlighet. Hon är skolad, erkänt intresserad av politik och har en stark utstrålning. Jag vet för jag har träffat henne.

Jag skulle gärna se att demokratidebatten fortsatte och vad vore lämpligare än att föra den under den nu pågående valrörelsen. Då kanske t.o.m. socialdemokraterna skulle våga lyfta upp ett vått finger i luften och känna av de nya vindarna. Mona Sahlin skulle kunna bli den första s-märkta ledare som faktiskt slutar att fega ur i denna grundläggande demokratifråga.